Hur stark är din kärlek till sanningen?

DET hände i stadsdelen Queens i New York. En kvinna gick in i sin charkuteributik och bad biträdet mala ett köttstycke som hon hade valt ut. Men innan han kunde mala det, hade butiksföreståndaren bytt ut köttet mot ett annat stycke av sämre kvalitet och yrkade nu på att biträdet skulle ge detta åt kunden. När kunden såg det malda köttet, frågade hon biträdet: ”Är det här det köttet som jag bad er mala?”

Vad skulle du ha svarat? Skulle du ha sagt sanningen?

Kunden hade rätt att veta hur det förhöll sig. Men under dessa omständigheter var det inte lätt för charkuteribiträdet att säga henne sanningen och därigenom avslöja föreståndarens oärlighet. Inte desto mindre gjorde han det. Följden blev att han blev avskedad.

Skulle du ha handlat på samma sätt som han?

Längtan efter sanningen

Det är vanligt att folk ljuger när det förefaller att ligga i deras intresse. Men tycker du om när man ljuger för dig?

Vi tycker om att höra sanningen. Föräldrar tycker om att höra att deras barn talar sanning. Barnen vill att deras föräldrar skall säga dem sanningen. En regering önskar att medborgarna skall säga den sanningen, och medborgarna vill höra sanningen från sin regering. Men vad som i synnerhet bör intressera oss är att den allsmäktige Guden vill höra sanningen från våra läppar. Hans ord säger: ”Talen sanning med varandra.” — Ef. 4:25.

Kristendomen omtalas i bibeln såsom ”sanningens väg”, och aposteln Johannes talade om ”medarbetare till att främja sanningen”. (2 Petr. 2:2; 3 Joh. v. 8) Det är uppenbart att de som är ”i sanningen” inte kan befatta sig med lögner.

Ananias och Safira, som tillhörde de första kristna, är ett exempel som visar hur Gud avskyr avsiktligt bedrägeri. De hade sålt ett jordstycke och föregav sig lämna hela behållningen av försäljningen till att användas av deras medkristna, men i verkligheten hade de undanhållit en del av pengarna för eget bruk. De gick alltså bakom ryggen på församlingen för att ge den intrycket av att de var frikostigare än de i själva verket var. För detta bedrägeri — en överlagd, planerad överenskommelse om att ljuga — avrättade Gud dem. — Apg. 5:1—11.

Det är tydligt att Gud betraktar vanan att ljuga som en allvarlig överträdelse. ”Alla lögnare”, säger bibeln, ”skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden.” (Upp. 21:8) Vi bör alltså verkligen vara på vår vakt, så att vi inte låter ett sådant mönster av förljugenhet börja utvecklas i vårt liv.

Undvik böjelsen att ljuga

Men det är inte alltid lätt att tala sanning. Ibland kan någon ha en stark böjelse för att ljuga, i synnerhet när han har gjort någonting orätt som han önskar dölja.

Så till exempel var det för någon tid sedan ett par kristna äldste, som gjorde ett besök hemma hos en medlem av församlingen för att tala med honom om vad de menade vara ett visst oordentligt uppförande från hans sida. Han ville inte resonera om saken, och därför skickade han en familjemedlem till dörren med instruktioner att säga till de äldste att han inte var hemma. När det senare kom fram att han hade ljugit, ursäktade han sig med att det var bara en ”liten” lögn. Men det var i alla fall en lögn, och han drog in en annan familjemedlem i lögnaktighet.

Förr eller senare felar vi utan tvivel alla på ett eller annat sätt i vårt tal. ”Om någon icke felar i sitt tal”, säger lärjungen Jakob, ”så är denne en fullkomlig man.” (Jak. 3:2) Vi har kanske överdrivit när vi har berättat någonting eller på något annat sätt farit med osanning. Vi kan till exempel ha gett uttryck för gillande och till och med entusiasm för ett förslag för att behaga någon, medan vi i själva verket inte alls tyckte om det.

Hur känner du dig själv när du säger någonting som du vet inte är sant? Stärker det eller försvagar det din självaktning? Håller det på att bli ett livsmönster hos dig att komma med osant tal? Även om det kanske rör sig om mindre betydelsefulla saker, så kan det ändå få oväntat allvarliga konsekvenser att tala osanning.

Antag till exempel att en kvinna säger till sin grannfru, så att hennes barn hör det, att hon tycker att hennes nya gardiner ”verkligen är förtjusande”. När hon senare talar med sin man hemma, nämner hon för honom att grannarna har fått nya gardiner och att hon tycker att ”de är förfärliga”. Kommer inte barnen, som hör henne säga så, att ta för givet att det är helt i sin ordning att tala osanning? Det är naturligtvis inte fel att vara taktfull, men man måste alltså noga tänka på om det man säger kommer att leda till ringaktning för sanningen.

Det är verkligen förståndigt att vara noga med att vara sanningsenlig och inte ignorera samvetet när det reagerar. En varukontrollör vid ett stort varuhus i Chicago hade en sekreterare som var noga med det. Hennes chef sade till henne: ”Om någon ringer, så säg att jag inte är inne.” Somliga skulle inte ha samvetsbetänkligheter mot att säga så. Men sedan sekreteraren börjat fundera på saken, oroade hennes samvete henne. Därför förklarade hon för sin chef varför hon som kristen inte kunde säga till folk att han var ute, när han i själva verket fanns på kontoret. Han respekterade henne för hennes sanningskärlek.

Det är sant att många påståenden kan betraktas som mindre osanningar, ”små” lögner. Men om vi inte är noga med att undvika sådana, finns det då inte risk för att vi kan fortsätta med att göra det som är värre?

Alla tycker naturligtvis inte om att en kristen är sanningsälskande. Så till exempel var det ett av Jehovas vittnen som arbetade för en trädgårdsarkitektfirma i Holden i Massachusetts som fick en påringning från banken. Den ville kontrollera några prisuppgifter i ett avtal om inköp för utrustning. Men uppgifterna på firmans exemplar var inte desamma som bankens.

När chefen kom, frågade vittnet hur det förhöll sig med saken, och chefen blev arg. Banken hade fått ett förfalskat köpeavtal, som visade en mycket högre summa. Detta hade skett, förklarade chefen, för att man skulle få ut mer pengar från banken och av skattetekniska skäl. Chefen ville att vittnet skulle ringa banken och be om ursäkt för sitt ”stora misstag” och verifiera de förfalskade siffrorna. Vittnet förklarade varför han inte kunde göra det, och när han såg att chefen inte hade någon respekt för sanningen, lämnade han sin anställning.

Det kräver ofta verklig styrka att vara sanningsenlig. Hur stark är din kärlek till sanningen? Talar du sanning bara när det passar dig? Om det förhåller sig så, hur skiljer du dig då från sådana som är ärliga bara när det är ”klok taktik” men ljuger när det förefaller som om de skulle ha fördelar av det?

Vårt skäl för att tala sanning bör vara att det är det som är det rätta; det är välbehagligt för Gud. Om man i sanning älskar Jehova Gud och framför allt annat önskar behaga honom, då blir man inte en uppsåtlig lögnare hur starkt tryck de själviska intressena än må utöva. Man kommer att genom sina gärningar bevisa att man tjänar ”Jehova, sanningens Gud”. — Ps. 31:6, NW.