Vi sätter Guds tjänst främst
MIN far var jordbrukare i västra Finland. Omkring år 1911 skaffade han sig en del litteratur av bibelforskarna, som påstod att år 1914 skulle bli ett betydelsefullt år med en världsomfattande förändring. År 1912 prenumererade han på Vakttornet på finska och fick numret för 1 december 1912, det allra första som utgavs på finska språket.
Jag har fortfarande min fars exemplar av Vakttornet från och med det första numret av finska upplagan. Av vad som hände år 1914 och därefter var det uppenbart för min far att profetiorna uppfylldes. Således blev han en nitisk bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades.
Jag föddes den 7 september 1914, och min tidigaste barndom är full av minnen av min fars ansträngningar för att predika. Han var aktiv i det kommunala, och han använde allt sitt inflytande i samhället till att sprida de goda nyheterna om Guds rike bland människorna. Till och med hans grå häst, som om söndagarna drog honom, då han skulle ut och hålla offentliga föredrag, var känd över ett stort område.
Verkningar av tidigt umgänge
När jag var tretton år gammal, flyttade jag hemifrån för att gå i skola i en annan trakt. Det ledde till att den direkta kontakten med min fars undervisning bröts, och världslig undervisning började helt och hållet påverka mitt tänkesätt. Fastän jag i mitt hjärta i hög grad uppskattade min fars personlighet, brukade jag använda det jag lärde mig i skolan till att försöka bevisa att hans på bibeln grundade uppfattningar var oriktiga.
År 1935 skrev jag in mig vid Helsingfors’ tekniska högskola för att fortsätta mina studier. Jehovas vittnens högkvarter i Finland ligger i Helsingfors, och vid den tiden fanns det ett ledigt rum där. Eftersom min far var ett vittne, fick jag bo där tillfälligt, medan jag läste vid högskolan.
Fastän mina studier och studentlivet krävde det mesta av min tid, hade den ständiga kontakten med medlemmarna av Betelfamiljen (som familjen av medarbetare vid högkvarteret kallas) en djup inverkan på mig. Här kunde jag med egna ögon se det underbara inflytande som bibelns sanningar kan ha på människors liv. Den kristna ande som var uppenbar vid Betel började så småningom forma min inställning, och till slut, i september 1939, blev jag döpt för att symbolisera att jag hade överlämnat mitt liv åt att tjäna Jehova Gud. Från och med den tiden har mitt liv varit fyllt av Jehovas välsignelse och oförtjänta omtanke.
Verksamhet under andra världskriget
Senare den hösten utbröt krig mellan Finland och Ryssland. Min tro sattes på prov många gånger, då jag skulle förklara varför jag, som kristen, inte kunde ta del i politiska aktiviteter eller krigsansträngningar. Till slut fick jag arbete vid statsjärnvägarnas tekniska avdelning i Helsingfors, någonting som passade för mina kvalifikationer som civilingenjör.
Krigstillståndet utnyttjades som en möjlighet att nästan helt och hållet sätta stopp för Jehovas vittnens offentliga predikande. Vår kristna organisation upplöstes genom domstolsbeslut, våra tidskrifter förbjöds, vår litteratur beslagtogs, tillsyningsmannen för avdelningskontoret sattes i skyddshäkte, och många vittnen kastades i fängelse. Allt detta gjordes mot Jehovas vittnen på grund av att de förblev neutrala och inte tog del i kriget.
Men vittnen som fortfarande var fria fortsatte att göra vad de kunde. Några av oss utgjorde till exempel en liten grupp som tog del i ett särskilt arbete till hjälp för de fängslade. Gruppen kallades ”Jehovas vittnens förtroendemän”, och den hade ibland andra namn. Vad var det särskilda arbete som denna grupp utförde?
Kriget igenom framlämnade vi petitioner till alla, från presidenten till enskilda medlemmar av riksdagen. I dessa petitioner begärde vi att förbudet mot Jehovas vittnen skulle upphävas eller att vittnen som led förföljelse skulle få hjälp. Medan kriget pågick var resultaten sällan urskiljbara, men vi hade uppenbarligen stor framgång i att avge ett vittnesbörd. Statliga ämbetsmän som vi besökte respekterar oss fortfarande och beundrar oss till och med.
Låt mig ge ett exempel: Vid slutet av kriget dömdes tre vittnen till döden i Jugoslavien. En kommitté av vittnen begav sig till Finlands utrikesminister för att framlägga saken, men han sade att han inte kunde blanda sig i ett annat lands angelägenheter. Därpå gick vi till försvarsministern, som vi hade blivit ganska väl bekanta med som resultat av tidigare sammanträffanden med honom. Förvånande nog gick han med på att hjälpa till, och han skrev ett personligt brev till president Tito till förmån för våra kristna bröder. Dödsdomen återkallades.
För några år sedan blev jag av den här tidigare försvarsministern, som nu är välkänd som författare och föreläsare i Finland, inbjuden att komma och träffa honom. Han kom fortfarande mycket väl ihåg hur han skrev till president Tito för våra kristna bröders skull. Han förklarade för mig att även om han inte har gjort någon annan god gärning i sitt liv, så vet han åtminstone att han i detta fall har räddat tre mäns liv, och han har aldrig upphört att känna sig lycklig över detta.
Möten under kriget
Under kriget var också alla våra kristna möten förbjudna, men ändå höll vi regelbundet möten. Vi hade till och med stora sammankomster. Men hur, undrar du kanske, kunde vi göra detta?
Mötena hölls som privata sammanträffanden. Det kunde gå så till att ett inbjudningskort med min underskrift gavs åt en person som två pålitliga vittnen gick i god för. Således fick alla vittnen i Helsingforsområdet inom en mycket kort tidrymd en sådan inbjudan till ett ”privat sammanträffande”. Dessa möten hölls regelbundet i en viss studentorganisations lokaler. Större sammankomster anordnades på samma sätt. Vi kände att Jehovas beskydd vilade över anordningarna, eftersom inte ett enda möte blev förhindrat.
Ibland sände vi till och med ett brev från ett sådant möte till statliga ämbetsmän. Några dagar efter det att ett sådant brev avsänts av en grupp om 580 vittnen, fick jag en order från statspolisen att inställa mig till förhör. Förhörsledaren hade vårt brev i handen, och han begärde att få upplysningar om hur mötena hölls. Han sade att de var så väl informerade att de visste nästan allt vad människor på gatan sade till varandra, och han yrkade på att få veta: ”Hur är det möjligt att ni kan hålla ett sådant möte i Helsingfors’ centrum utan att vi vet om det?” Och detta möte hade hållits bara några kvarter från polishögkvarteret!
Äktenskap och familj
År 1941, medan kriget fortfarande pågick, gifte jag mig med Kaisa Alastalo. Hon hade varit ett vittne lika länge som jag, och hon hade tjänat som ”pionjär” (en förkunnare som använder åtminstone hundra timmar i månaden i predikoarbetet). Med tiden kom vår familj att omfatta en dotter och fyra söner. Nu kom den uppfordran som bestod i att hos våra barn ingjuta kärlek till Jehova Gud och önskan att tjäna honom.
Det första som jag sökte inskärpa i deras sinnen var djup uppskattning av Jehova och församlingen av hans folk. Vi började varje dag med att dryfta ett bibelställe och frambära bön. Och vi försummade aldrig ett enda av församlingens veckomöten, utom när vi var sjuka. ”Känslor leder till att man förlorar livet”, var min hustrus paroll, när moderlig medkänsla med våra barn visade en benägenhet att bli herre över vad som verkligen var till deras bästa. Och hur välsignade blev vi inte!
När vårt äldsta barn, flickan, var tretton år gammal, bad hon oss om tillåtelse att bli pionjär. Vi gick med på detta på villkor att varken hennes skolbetyg eller hälsa skulle bli lidande. Ingetdera inträffade heller under de två år hon var pionjär medan hon gick i skolan. År 1957 slutade hon skolan och blev pionjär med särskilt uppdrag långt borta från hemmet, i centrala Finland. Längre fram gifte hon sig, och nu tjänar hon tillsammans med sin man i Betelfamiljen i Finland.
Flyttning till nytt distrikt
Under 1950-talet uppmanades Jehovas vittnen att flytta till platser där behovet av förkunnare av Riket var större. I familjen dryftade vi då och då denna sak. Men jag hade ett bra arbete, och vi hade ett vackert hus i en fin förstad till Helsingfors, en plats som var idealisk, när det gällde att uppfostra barn. Men en dag fångades min blick av en tidningsannons som gällde ingenjörer som skulle arbeta för järnvägen. Jag hade erfarenhet från järnvägen, och de här anställningarna fanns i städer med bara några få vittnen. Om vi verkligen tänkte allvarligt på att flytta för att tjäna där behovet var större, var det nu tid att göra det.
En vinterdag år 1960 körde en stor lastbil fram till det som hade varit vårt hem i tio år och lastade våra tillhörigheter. Vi flyttade till Seinäjoki, en liten järnvägsknut omkring 400 kilometer nordväst om Helsingfors. Vid den tiden fanns det en församling med tolv vittnen i denna stad med 20.000 invånare. Min månadslön i det nya arbetet var bara litet mera än en tredjedel av vad den hade varit förut, men detta minskade inte familjens lycka. Följande år byggde vi ett hus, och vi hjälpte också församlingen att bygga en liten Rikets sal i samma kvarter.
Pojkarnas flyttning till en ny skola blev framgångsrik, och den lantliga omgivningen visade sig vara nyttigare än Helsingfors. Vi fortsatte att hålla fram pionjärtjänsten för våra pojkar som ett värdefullt mål att sträva mot. Och mina ögon fylldes av glädjetårar, när vår äldste son, då han slutade skolan år 1961, klev in i den lilla begagnade bil vi hade köpt åt honom och begav sig av till sitt pionjärdistrikt i norra Finland. Med tiden följde hans yngre bror honom. När det var vår tredje sons tur, förekom det av allt att döma litet samarbete mellan de övriga. ”Vi vill inte gå på samma sida av gatan som du, om du inte blir pionjär”, sade de till honom.
Den yngste av våra pojkar hade ett mycket svårt sjukdomsanfall, då han var ett år gammal, och hans sjukdom har blivit värre med åren. Nu, vid tjugo års ålder, är han bunden till sängen. Han är också psykiskt utvecklingsstörd och kan inte tala. Vi vårdade honom i hemmet till dess han var nio år gammal, men vid den åldern visade sig arbetet bli för mycket, och vi kunde få in honom på ett modernt sjukhus i närheten, där vi regelbundet kan besöka honom. När alla våra övriga pojkar hade flyttat hemifrån för att bli pionjärer, öppnades således år 1970 möjligheten för min hustru att börja i pionjärtjänsten. Detta hade varit hennes mål under lång tid, och hela familjen uppskattar hennes nit för Jehovas tjänst.
Att förverkliga Jehovas rika välsignelse
Min önskan har alltid varit att hjälpa min familj att finna glädje i arbetet att predika på heltid, och jag har gjort förändringar i mitt förvärvsarbete med detta mål i sikte. År 1967 blev jag av generaldirektören för de statliga järnvägarna inbjuden att komma till Helsingfors för att leda en avdelning och ingå i järnvägsstyrelsen. Jag samtyckte på två villkor.
Det första var att jag skulle kunna sluta arbetet tillräckligt tidigt vid veckoskiftena för att kunna resa hem i tid till församlingsmötena. Det andra var att jag, när jag hade genomfört de organisatoriska reformer som jag betraktade som nödvändiga, skulle kunna återvända till mitt tidigare arbete i Seinäjoki. Sex månader därefter fick jag emellertid ett erbjudande att bli biträdande generaldirektör. Jag samtyckte till denna befordran på samma villkor som tidigare.
Denna nya ställning gav mig många möjligheter att vittna för människor som kanske inte annars skulle ha nåtts med budskapet om Riket. Den lägenhet jag hyrde i Helsingfors blev också en bas, dit mina barn som var pionjärer kunde komma från olika delar av landet för att besöka mig eller vara med vid sammankomster. Samtidigt kunde jag fortfarande svara för mina ansvarsuppgifter i församlingen i Seinäjoki (fastän det krävde att jag reste en hel del), och min hustru hade gott om tid till pionjärtjänsten.
Men efter några år såg jag att tiden var inne för mig att återvända för att bo stadigvarande i Seinäjoki igen. Jag påminde alltså generaldirektören om den överenskommelse vi hade ingått, och han kom ihåg den mycket väl. Men han hade aldrig trott att jag skulle avstå från en sådan framträdande ställning och återvända till mitt tidigare arbete. När jag gjorde det år 1973, väckte det mycken uppmärksamhet, och i ledande finska tidskrifter inflöt artiklar som var fördelaktiga för Jehovas vittnen.
Församlingen här i Seinäjoki har haft sådan god tillväxt att den Rikets sal som vi byggde i vårt kvarter år 1961 blivit för liten. Förra våren började därför vår församling med sextio förkunnare av Riket att bygga en ny Rikets sal på en rymlig tomt som staden upplät. Till förvåning för alla blev denna stora, vackra lokal färdig i början av september — efter mindre än sex månader!
Överlämnandet av Rikets sal var ett särskilt hjärtevärmande tillfälle för mig. När jag såg mig omkring i vår fyllda Rikets sal, kunde jag se åtta medlemmar av min familj närvarande — jag och min hustru och tre av våra barn och deras äktenskapskontrahenter. I vår familj är det sex medlemmar som tjänar som pionjärer, och två är vid Betel!
När jag nu blickar tillbaka, kan jag säga att min hustru och jag verkligen har levt ett lyckligt och målmedvetet liv i tjänsten för Gud, alldeles som min far också gjorde och som mina barn nu gör. Och vi ser framåt mot många framtida välsignelser i Guds tjänst. Om vi tar emot Jehovas inbjudan att tjäna honom, uppfyller han helt visst sitt löfte, alldeles som hans forntida profet har nedtecknat: ”Pröven mig, ... om jag icke skall upplåta för eder himmelens fönster och utgjuta över eder välsignelse i överflödande måtto.” (Mal. 3:10, Myrberg) — Insänt.