Guds helighet framhävd i all sin storhet i Tredje Moseboken

”NI SKALL visa er vara heliga, därför att jag, Jehova, er Gud, är helig.” Den befallningen, som Skaparen flerfaldiga gånger gav sitt folk Israel i öknen, framhåller klart och tydligt temat i Tredje Moseboken i bibeln. (3 Mos. 19:2, NW) Ordet ”helig” förekommer faktiskt mer än hundra gånger i denna bok, oftare än i någon annan av bibelns böcker.

Tredje Moseboken kallas också ”Leviticus” (”levitboken”), och det är en mycket passande benämning, därför att boken till stor del handlar om den formella tillbedjan av Jehova Gud, som sköttes av prästerna av Levi stam, och om dessa prästers uppgifter i förbindelse med att Israel skulle förbli en helig nation.

Vem skrev Tredje Moseboken? Det framgår av själva namnet, ett namn som passar utmärkt, när man tänker på att det i de hänvisningar till boken, som man träffar på i de kristna grekiska skrifterna, gång på gång talas om Mose såsom skrivaren.a Dessutom ingår den i Pentateuken, som betyder ”fem rullar” eller ”den femfaldiga”. Alla hänvisningar i de kristna grekiska skrifterna som tillskriver Mose andra delar av Pentateuken stöder således uppfattningen att det är han som har skrivit också Tredje Moseboken. Själva det förhållandet att Tredje Moseboken börjar med ordet ”Och” knyter den nära samman med den närmast föregående boken, Andra Moseboken, som också kallas ”Exodus” (”uttågsboken”).

När skrevs då Tredje Moseboken? Med tanke på det som redan sagts är det förnuftigt att dra den slutsatsen att Mose skrev Tredje Moseboken under tiden i öknen, under just den tid då händelserna som beskrivs i den inträffade. Detta bekräftas av det förhållandet att vissa bud och befallningar i den endast är tillämpliga under sådana förhållanden som existerade i öknen. Och innehållet i boken är sannerligen präglat av själva atmosfären som rådde under lägerlivet i öknen.

Vilken tidsperiod omfattar då boken? Andra Moseboken, den föregående boken, berättar om händelser som inträffade på första dagen i första månaden av det andra året. (2 Mos. 40:17) Och inlednings versen i den efterföljande boken. Fjärde Moseboken, skildrar händelser som inträffade på första dagen i andra månaden samma år. Av detta följer att den tidsperiod, som Tredje Moseboken omfattar, inte kan ha utgjort mer än en månmånad. Och den kan inte ha omfattat mindre än åtta dagar, för så lång tid tog det att installera prästerskapet, vilket beskrivs i boken. — 3 Mos. 9:1.

Varför skrevs Tredje Moseboken? Vilket värde hade den för israeliterna i forna tider? För det första innehåller den klart uttryckta regler i fråga om detaljer som redan hade varit en del av sann gudsdyrkan. I den gavs det t. ex. regler för djuroffer, som hade framburits till Jehova långt tidigare, av Abel, Noa, Abraham och Jakob. (1 Mos. 4:4; 8:20, 21; 22:13; 31:54) Tredje Moseboken berättar också om hur Aron och hans söner (och deras manliga avkomlingar) installerades såsom ett särskilt prästerskap till att ha överinseende över den formella gudstjänsten och över israeliternas dagliga liv. Tidigare hade familjeöverhuvudena tjänat som präster och framburit offer. — 1 Mos. 46:1; Job 1:5.

Genom de bud och befallningar, som vi finner i Tredje Moseboken, inpräglade Jehova Gud i israeliternas sinnen både hur nödvändigt det var för dem att vara ett heligt folk och hur de skulle vara detta i religiöst och moraliskt avseende. Genom innehållet i denna bok underrättade Gud också israeliterna om sin vilja med avseende på de årliga högtiderna, veckosabbaten och sabbatsåren, tillbörliga och otillbörliga sexuella förbindelser, kosten och andra ting. Ett av de mest framträdande förbuden var det som bjöd dem att inte äta blod. Och Gud sammanfattade föreskrifterna om hur de skulle handla mot varandra i detta bud: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (3 Mos. 17:10—14; 19:18) Ja, Tredje Moseboken angav mycket tydligt för israeliterna hur de skulle kunna vara Jehova Gud ett heligt folk.

När det gäller oss kristna i denna tid, finner vi att i synnerhet Hebréerbrevet kan klargöra värdet av innehållet i Tredje Moseboken. I denna bok får vi veta att det levitiska prästadömet och dess offer utgjorde bilder av långt större ting — av Jesu Kristi prästadöme och offer, såväl som av andra goda ting som följer av dessa. Det är trosstärkande för de kristna att lägga märke till den gudomliga vishet som uppenbaras i de lagar som gäller den bokstavliga hälsan, lagar som uppenbarar kunskap om fakta som världsligt inställda människor med medicinsk kunskap inte vunnit insikt i förrän tusentals år senare. Det är också trosstärkande att ge akt på uppfyllelsen av vissa profetior i Tredje Moseboken, till exempel sådana som gäller Israels avfall från Gud och deras återvändande till hans ynnest. — 3 Mos. 26:29, 41—44; Klag. 4:10; Neh. 9:31.

OFFER — FRIVILLIGA OCH OBLIGATORISKA

Kapitel 1—7 och 16 i Tredje Moseboken handlar om olika slags offer som israeliterna kunde frambära eller som det krävdes att de frambar i helighetens intresse. Brännoffret och gemenskapsoffret (frids- eller tackoffret) var frivilliga offer. När ett brännoffer frambars, var det hela djuret eller fågeln, utom huden eller fjädrarna, som skulle förbrännas på altaret. När det gällde gemenskapsoffret, skulle en viss del offras på altaret, vilket symboliserade att Gud hade del i offret; en del åts av prästen och en del av den offrande själv. — 3 Mos. 1:1—17; 3:1—17; 5:8; 7:11—36.

Syndoffret och skuldoffret var nödtvungna offer. Det förstnämnda frambars till försoning för synder som man hade begått ouppsåtligt eller av misstag. Vilket slags djur som offrades berodde på vems synder försoningen skulle gälla, antingen en översteprästs, en hövdings, folkets hela menighets eller en enskild individs av det meniga folket. — 3 Mos. 4:1—35; 6:24—30.

De synder som krävde ett skuldoffer var allvarligare. Skuldoffren skulle sona personlig skuld till följd av otrohet, svek eller stöld, som vittnade om att handlingen i viss mån var avsiktlig. Tre ting krävdes av en tjuv: ett djuroffer skulle frambäras, det stulna skulle återlämnas och, i vissa fall, måste tjuven betala en femtedel av det stulnas värde. De regler som gällde vid dessa offer uppenbarar Jehova Guds utomordentliga rättskänsla. En människas ställning, hennes tillgångar och graden av hennes skuld — allt sådant skulle man ta hänsyn till. (3 Mos. 5:1—6:7; 7:1—7) I samband med dessa offer blev israeliterna två gånger påminda om att inte äta blod. — 3 Mos. 3:17; 7:26, 27.

I kapitel 16 beskrivs lagens viktigaste offer, de som frambars på försoningsdagen. Den dagen frambars slaktoffer för folkets synder, och även brännoffer blev framburna. Vidare skulle folkets synder bekännas över en levande bock, som därpå sändes ut i öknen. Denna dags stora betydelse framhävdes av det förhållandet att israeliterna inte skulle utföra något arbete den dagen och skulle späka sina själar, vilket tydligtvis innebar att de fastade. — Ps. 35:13.

Förutom djuroffren, slaktoffren, kunde man frambära vissa oblodiga offer. De bestod av rostad hel eller sönderstött säd eller av bakverk av fint mjöl, som tillreddes på plåt eller i en flottyrpanna. — 3 Mos. 2:1—16.

FÖRESKRIFTER FÖR PRÄSTERNA

För att Aron skulle kunna tjäna som överstepräst och hans fyra söner som underpräster befallde Gud att Mose skulle leda en installationsceremoni. Detta inbegrep att vissa djur skulle offras, och delar av dem skulle bli ”viftade” inför Jehova av Aron och hans söner. Installationsceremonierna tog hela åtta dagar i anspråk. Till bevis för att allt detta skedde på Guds befallning och vann hans godkännande, ”visade sig Jehovas härlighet för allt folket, och eld gick ut från Jehova och började förtära brännoffret. ... När allt folket fick se det, brast de ut i höga rop och föll ned på sina ansikten.” — 3 Moseboken, kapitel 8 och 9.

Jehova Gud ansåg den uppgift som anförtrotts åt prästerna vara en synnerligen allvarlig sak. Gång på gång varskodde han om att underlåtenhet att fullgöra alla krav skulle medföra dödsstraff. När två av Arons söner, Nadab och Abihu, tog sig otillbörliga friheter i samband med tillbedjan vid tabernaklet, ”gick eld ut från Jehova och förtärde dem”. (NW) Det kan ha varit så att dessa båda handlade under inflytande av alkohol, för omedelbart därefter förbjöd Jehova Gud prästerna att dricka vin och starka drycker då de tjänstgjorde vid tabernaklet. De kunde helt enkelt inte sköta sina plikter rätt om de var spritpåverkade, nej, lika litet som Guds ansvariga tjänare i våra dagar skulle kunna göra det. — 3 Mos. 10:1—10.

Om en av Arons avkomlingar skulle kunna tjäna såsom präst, måste han vara helig i den bemärkelsen att han inte fick ha några kroppsliga defekter. Han fick inte vara halt, blind, puckelryggig eller ha hudutslag. Det sattes också vissa gränser för den sorg en präst fick anlägga vid dödsfall, och han var begränsad i sitt val av hustru. För översteprästen sattes ännu snävare gränser. Det fanns också uppdragna gränser för vilka av en prästs familj som fick äta av de heliga gåvor som frambars i tabernaklet. — 3 Moseboken, kapitel 21 och 22.

LAGAR SOM GÄLLDE RENA OCH ORENA TING

För att israeliterna skulle vara ett heligt folk gav Jehova Gud dem lagar med avseende på vad han ansåg vara rent och orent. De var vid dödsstraff förbjudna att ägna sig åt sådana moraliskt sett orena förehavanden som blodskam, äktenskapsbrott och beblandelse med djur. Det var för sådana förnedrade förehavandens skull som Jehova påbjöd att inbyggarna i Kanaan skulle utrotas. Liknande straff drog den person över sig som blev avfälling, utövade falsk religion, befattade sig med spiritism i någon som helst form eller på ett eller annat sätt ohelgade eller hädade Jehova Guds heliga namn. — Kapitel 18 och 20.

Enligt Tredje Moseboken fick israeliterna inte äta köttet av vissa djur, dels av husdjuren och dels av de vilda djuren. Dessa förbud tjänade två syften. Dels uteslöt de ur kosten olika slag av kött, bland annat sådant kött som mest sannolikt var infekterat av skadliga organismer. Och dels bidrog dessa förbud till att förstärka den barriär som fanns mellan israeliterna och de omgivande nationerna. Genom att de på detta sätt var avskilda såsom ett folk, helgat åt Jehova Gud, var det mindre troligt att de skulle söka umgänge med andra folk och lära sig att följa deras onda vägar. (Jämför 1 Korintierna 15:33.) Vidare blev människor och till och med kokkärl orena, om de kom i beröring med ett lik, vare sig det var ett djur eller en människa. Den vishet som låg i dessa restriktioner insåg man inte i den medicinska världen förrän flera tusen år senare, när människor lärde känna bakterierna. De lagar som gällde orenhet till följd av spetälska och inbegrep karantän var mycket detaljerade. Det fanns också lagar som gällde orenhet till följd av flytningar från könsorganen och till följd av barnafödande. — Kapitel 11—15.

I förbindelse med dessa lagar blev israeliterna inte bara befallda: ”Älska din nästa såsom dig själv”, utan de fick också veta vad budet inbegrep. Det var deras plikt att tillrättavisa syndaren och att visa hänsyn för den som var blind, halt, döv, såväl som för den fattige, som de inte fick ta ränta av. De fick inte gå med förtal, och inte heller fick de handla bedrägligt när de vägde eller mätte något. Den som uppsåtligt skadade sin nästa skulle få sin rättvisa vedergällning. — 3 Mos. 19:9—18, 26, 32—37.

SABBATER OCH HÖGTIDER

Det ålåg israeliterna att hålla tre slags sabbater. För det första var det veckosabbaten, som inföll på veckans sjunde dag. För det andra skulle den första dagen i månaden räknas för sabbat. För det tredje hade man ett sabbatsår, då man varken fick så eller skörda på hela året, utan landet skulle få vila. För att israeliterna skulle kunna hålla denna årslånga sabbat, lovade Jehova dem att den gröda de fick det sjätte året skulle vara så riklig att den räckte åt dem till det åttonde året, då de skulle börja äta av grödan som kom av det årets sådd. Jubelåret, det femtionde året, inföll efter sju sabbatsår. Under det året skulle var och en återfå vilken som helst egendom, som han hade gått förlustig under de föregående fyrtionio åren till följd av sjukdom, olika levnadsomständigheter eller till och med misskötsel. Det kunde således aldrig bli några familjer som på obestämd tid blev rikare och rikare, medan andra blev fattigare och fattigare. — Kapitel 23 och 25.

Tredje Moseboken innehåller också föreskrifter om Jehovas krav med avseende på firandet av tre årliga högtider. Dessa skulle vara tillfällen då israeliterna skulle glädja sig inför Jehova, och de bidrog till att stärka de band som förenade dem med Gud, då de samfällt tillbad honom. (3 Mos. 23:40) Först, tidigt på våren, kom påsken med det osyrade brödets högtid, som varade en vecka. Denna följdes sent på våren av veckohögtiden, pingsten, som varade bara en dag. Den tredje högtiden inföll på hösten, sedan skörden var över. Den kallades bärgningshögtiden eller lövhyddohögtiden, för under denna veckolånga högtid krävdes det av israeliterna att de skulle bo i lövhyddor, vilket påminde dem om tiden i öknen, då de hade bott i lövhyddor.

Tredje Moseboken kan sägas nå höjdpunkten i och med kapitel 26, som talar om lydnadens belöningar och om olydnadens följder. Jehova meddelade israeliterna: ”Om ni fortsätter att vandra enligt mina stadgar”; ja, hur skulle det då gå? De skulle få välgång, mycket rika skördar och frid, de skulle besegra sina fiender och bli mycket talrika. Men om de förkastade Guds stadgar, då skulle de drabbas av hungersnöd, farsoter, nederlag i strid och skulle till och med föras bort till främmande land. Men kapitlet slutar hoppfullt med ett löfte om återställelse, och en sådan kom verkligen då israeliterna återvände från Babylon år 537 f.v.t. I kapitel 27 talas det till sist om att göra vissa löften, och sedan följer en avslutning.

Tredje Moseboken har sannerligen stort värde för Guds tjänare i dag, liksom den hade det för hans tjänare i forna dagar. Bland annat framhäver den syndens ytterliga syndfullhet och behovet av ett försoningsoffer, blodets helgd och rättvisans och kärlekens stora betydelse. Men framför allt får den oss att klart inse betydelsen av Jehovas, den store laggivarens, suveränitet, med eftertrycket lagt på hans namn och hans helighet.

[Fotnoter]