Livgivande undervisning i Costa Rica
COSTA RICA har länge kallats ”Den amerikanska kontinentens Schweiz”. Kanske beror detta på dess grönskande, vackra berg. Det har också varit ett fredens land. År 1948 avskaffades faktiskt armén, och landet har ofta lovordats för sitt fredliga sätt att lösa problem, både inom och utom landet.
Sedan 1948 har akademisk utbildning starkt betonats här i landet, och Costa Rica har därför procentuellt sett fler läs- och skrivkunniga än de flesta länder i Latinamerika. Kunskap i Guds ord, bibeln, är naturligtvis ännu viktigare. (Joh. 17:3) Det finns mer än 5.000 personer här i landet som är mycket intresserade av att bibringa sina medmänniskor denna förträffliga kunskap. De som ger sådan biblisk undervisning är Jehovas vittnen, och deras undervisningsarbete har nått ut till nästan alla delar av detta land.
Denna republik i Mellanamerika, som ligger mellan Panama i söder, Nicaragua i norr, Stilla havet i väster och Karibiska havet i öster, genomkorsas från norr till söder av en ryggrad av bergskedjor. Öster och väster om dessa svala bergstrakter och högplatåer ligger tropiska områden med hög fuktighet, kustslätterna vid Stilla havet och Atlanten. Men för att bli bättre bekanta med Costa Rica och dess invånare, låt oss följa med en resande, kristen tillsyningsman (en områdestillsyningsman) och hans hustru till fyra av Jehovas vittnens sammankomster i olika delar av detta land.
URSKOGEN PÅ ATLANTSIDAN
Den första sammankomsten hålls i Puerto Limón, ungefär 162 kilometer från Costa Ricas huvudstad, San José. Våra vänner trodde att vi skulle tycka om att resa med den smalspåriga järnvägen genom natursköna trakter i stället för att ta den mycket snabbare bussen. De hade rätt. Det andlöst vackra berglandskapet på vänster sida kontrasterar mot det vita vattnet i floden som störtar fram genom den trånga klyftan långt nedanför oss på höger sida. Vi sväljer hårt, när det gamla tåget slingrar sig fram på sitt spår på en smal klippavsats, som bara är tre meter bred.
När vi far nedåt igen, ger de skogklädda bergen så småningom vika för böljande kullar. Som om en jättehand hade rullat ut en grön matta mil efter mil, utbreder sig nu för våra ögon den täta djungeln på kustslätten mot Atlanten. Slumpvis utspridda i det mörka lövverket ser vi ljusgröna fläckar, som i själva verket är bananplantager. Vid många av dessa finns blomstrande församlingar av Jehovas vittnen.
Man berättar för oss: ”Livet på dessa bananplantager liknas ofta vid livet förr i ’Vilda Västern’ i Nordamerika. ... Jag kommer till exempel ihåg en man som bodde på en plantage på slätten vid Stillahavskusten. Han var ökänd i trakten som en grälmakare och drack till den grad att han endast förtärde ren alkohol. En äldste i församlingen av Jehovas vittnen på platsen flyttade in i huset bredvid och började intressera sig för honom. ... För att komma på några frågor som det där vittnet i grannhuset inte kunde svara på började mannen läsa bibeln. Snart var det emellertid han som svarade på frågor vid det bibelstudium som hans granne ledde med honom i hans hem.” I dag tjänar den mannen som biträdande tjänare och reguljär pionjär, en heltidsförkunnare av Riket. I dessa trakter är Jehovas vittnen kända för sitt rena levnadssätt, sin ärlighet och sina starka familjeband.
Snart är vi ända nere på den fuktiga, skuggiga djungelklädda slätten och gör täta uppehåll vid små städer. Till slut kommer vi fram till Puerto Limón. Ett vittne från Tyskland och hans hustru, som är från Panamá, reser här i kretstjänsten, och han berättar för oss:
”Staden Puerto Limón är byggd på den plats där Columbus sägs ha landstigit på sin fjärde och sista resa. Flertalet av befolkningen härstammar från jamaicabor, som invandrade strax före sekelskiftet för att arbeta på järnvägen, som då höll på att byggas, och på de i utveckling stadda bananplantagerna. Ett slående drag när det gäller predikandet av Riket i Costa Rica är att det fick en mycket tidig start, jämfört med de flesta andra latinamerikanska länder. Så tidigt som 1904 var Jehovas tjänare upptagna med att lära ut bibliska sanningar till den engelsktalande befolkningen på Atlantsidan, och flera församlingar bildades före 1914. Undervisningsarbetet i den övriga delen av landet har sina rötter här. ... Trots att de flesta människor nu talar spanska, fortsätter tre engelskspråkiga församlingar att sörja för det stora antal människor där i trakten som är mera hemmastadda i det engelska språket.”
Följande dag tar vi del i undervisningsverksamheten från dörr till dörr och finner att människorna i allmänhet är mycket vänliga och villiga att tala om bibeln. Anmärkningsvärt är det stora intresse som visas av unga människor.
Bland de ungefär 800 konventdeltagarna finner vi Zenón och hans kusin Jesús. Fastän de hade heltidsarbeten, åkte de regelbundet i flera timmar med motorcykel till Puertoviejo för att sörja för en grupp intresserade personers andliga behov. Nu har Zenón och Jesús ordnat sina angelägenheter så att de kan ta del i detta andliga undervisningsarbete på heltid som pionjärer med särskilt uppdrag, med den lilla hamnstaden vid floden som sitt tilldelade distrikt.
Alltför snart måste vi skiljas. Vi styr åter kosan mot den centrala högslätten, med dess svalare klimat, vulkanerna som höjer sig långt borta och ett överflöd av kaffebuskar. Nästa kretssammankomst skall hållas i San José, huvudstaden.
PÅ DEN CENTRALA HÖGSLÄTTEN
Det är på högslätten som de flesta av landets två millioner invånare bor. Här ligger de fyra största städerna, och mer än hälften av Jehovas vittnen i Costa Rica är bosatta här. Sällskapet Vakttornets vackra, nyrenoverade avdelningskontor finner vi nästan i hjärtat av San José. Efterfrågan på biblar och bibelförklarande litteratur gjorde det nödvändigt att utöka den ursprungliga byggnaden, som uppfördes 1955. Ja, under bara de tio senaste åren har avdelningskontoret sänt ut mer än 63.000 biblar och 163.000 exemplar av bibelstudiehjälpredan Sanningen som leder till evigt liv! Detta innebär ungefär en bibel på var trettionde person i landet och för boken Sanningen en på var tolfte.
Vi märker att folk här på högslätten är mycket kosmopolitiska men ändå intresserade av bibeln, och särskilt av sådana ämnen som rör familjen. Fastän sammanhållningen inom familjen är något bättre i Costa Rica än i många andra delar av världen, är människor här oroade. Narkotika, alkoholism och omoraliskhet har försvagat de förr så starka familjebanden i Latinamerika. När vi går från hus till hus, är det därför inte ovanligt att en jäktad hemmafru, när hon hör att bibeln talar om familjelivet, torkar sig om händerna och bjuder oss stiga in.
I en liten stad, som ligger ungefär tio kilometer från San José, fanns det inga Jehovas vittnen. Ett antal föräldrar där sökte vägledning i familjefrågor från den katolska kyrkan, men förgäves. Då de blivit imponerade av vissa av Vakttornets publikationer (bland dessa boken Sanningen), som riktade deras uppmärksamhet på bibeln, kom de överens om att de skulle använda vår litteratur vid studium av bibeln och försöka tillämpa de ting de fick lära. Sedan skulle de helt enkelt be Jehovas vittnen att få sluta sig till dem som en församling. De började kalla sig ”Jehovas tillbedjare”. Felaktiga tankar och sedvänjor började emellertid smyga sig in, som till exempel att utse tolv apostlar — kvinnor såväl som män. Efter någon tid ordnade avdelningskontoret med ett bibelstudium med en av familjerna, och det gick fint framåt. Senare bad också de övriga medlemmarna i gruppen om ett bibelstudium. När missionären anlände till det första studiet, fann han sjutton personer, som alla satt där och väntade med bibeln i handen och boken Sanningen uppslagen. Snart anordnades studier med de enskilda familjerna i stället för att ha ett enda, stort möte, och framstegen blev nu snabbare. Med tiden flyttade pionjärer med särskilt uppdrag och en äldste och hans hustru från Förenta staterna till den staden. I dag finns det en fin församling med 71 förkunnare och två reguljära pionjärer, som nitiskt bedriver det andliga undervisningsarbetet där. Alla dessa var bland de 2.000 närvarande vid kretssammankomsten i San José, och en del av dem hade punkter på programmet.
Tiden går fort, och områdestillsyningsmannen säger att vi nu skall packa ner lätta kläder igen. Vår tredje och fjärde sammankomst skall hållas på den varma kustslätten vid Stilla havet.
ANDLIG TILLVÄXT PÅ KUSTSLÄTTEN VID STILLA HAVET
Vår bekväma buss susar fram på den moderna motorvägen, förbi fält med sockerrör. Trots att klimatet på slätten vid Stillahavskusten är mycket varmt, finner vi här inte någon tropisk regnskog. Landet är här torrare, och det regnar inte så mycket. Snart befinner vi oss i den viktigaste hamnstaden och badorten i Costa Rica, Puntarenas.
En annan resande tillsyningsman är på plats för att hälsa oss välkomna. Han berättar för oss att förkunnarna i trakten gör stora ansträngningar för att nå alla som kan tänkas vara intresserade av att få kunskap om Guds rike. Detta inbegriper också den kända fängelseön San Lucas. Församlingen i Puntarenas bedriver regelbundet biblisk undervisningsverksamhet där.
För två år sedan var det två unga interner på San Lucas — en var dömd för stöld, och den andre avtjänade ett långt straff för mord — som tog ställning som kristna vid sidan av dem som tålmodigt hjälpt dem. En av dessa män förklarar: ”Föreställ er vilket intryck det gjorde på de övriga fångarna, när hela båtlaster med bröder kom bara för att besöka mig och en annan av internerna, som var intresserad. Naturligtvis talade de om bibeln med de andra fångarna och med vakterna; men efteråt brukade de tillbringa en hel del tid med att bygga upp oss och bara vara tillsammans med oss. Hur styrkta blev vi inte av dessa besök! När alla besökare hade åkt, brukade min kamrat och jag försöka undervisa både internerna och vakterna, precis som vi sett bröderna göra. Många år senare fick vi reda på att två av de vakter, hos vilka vi hade sått det första av sanningens säd, också hade blivit Jehovas vittnen. På grund av mitt uppförande blev min strafftid kortare och kortare, och jag frigavs efter bara tre och ett halvt år.” Båda dessa unga män fortsatte att göra fina framsteg utanför fängelset, blev döpta och tjänar nu troget Jehova.
Efter en glädjefylld sammankomst i Puntarenas styr vi nu kosan norrut, mot gränsen till Nicaragua. Vi skall besöka en kretssammankomst i Guanacasteprovinsen, med dess stora haciendor (lantgårdar) och boskapsfarmer. Överallt ser man vaqueros (cowboys), och människorna är i allmänhet mycket generösa och gästfria. När bröderna vittnar från hus till hus, blir de ofta inbjudna att sitta ner och smaka ett glas pinolillo, en kall dryck som görs av malen majs. Många av dessa anspråkslösa lantbor har aldrig fått någon möjlighet att lära sig läsa och skriva. Men okunnigheten i fråga om bibeln är ännu mer utbredd, och Jehovas vittnen arbetar hårt för att hjälpa människor i båda dessa avseenden.
Vår färd till denna sammankomst har fört oss till en liten stad, som ligger bland kullarna vid foten av vulkanen Miravalles. Våra tre timmars skumpande i dammet med ett fyrhjulsdrivet fordon förbleknar vid jämförelse med de ansträngningar många av våra bröder fått göra för att komma till denna sammankomst. Ett äkta par färdades i två dagar på hästryggen. Andra gick till fots två mil eller mer för att kunna ta bussen. En del sålde en kalv eller en gris för att få pengar till resan. De 300 närvarande fann emellertid sammankomstprogrammet vara väl värt alla ansträngningar.
Vi gladdes åt att få höra om tre unga köttsliga bröder, vars föräldrar inte är Jehovas vittnen. Pojkarna tog emellertid sanningen på allvar och lät också döpa sig. I stället för att öka sina materiella tillgångar genom att köpa kreatur till en gård som de hade fått, sålde de gården och använde pengarna till att försörja sig i undervisningsarbetet på heltid. Nu är Abner, Ezer och Eliud lyckliga över att kunna hjälpa till med att upprätta församlingar av Guds folk i isolerade delar av landet.
Vi tycker verkligen att de fyra veckor vi följt med vår resande broder har varit mycket givande. De har hjälpt oss att uppskatta regnskogen, de höga, molnhöljda vulkanerna, de gröna bananplantagerna och det torra, gula gräset vid de stora haciendorna. Vi har särskilt glatt oss åt att bli bättre bekanta med den fridsamma befolkningen i Costa Rica, detta kontrasternas land. Vi har också haft stor glädje av vår samvaro med Jehovas kristna vittnen. De deltar i det viktigaste undervisningsarbetet på jorden i våra dagar. De som ger gynnsamt gensvar ”blir lärda av Jehova” och kommer att få överflödande frid. — Jes. 54:13, NW.
”Ni äger ett hopp förvarat åt er i himmelen, det hopp som ni redan nu i förväg fått kunskap om genom sanningens ord i evangelium, det som nu ljuder ibland er. På samma sätt bär det frukt i hela världen och växer till, så som det gjort också hos er alltifrån den dag ni fick höra det och lärde känna Guds nåd sådan den verkligen är.” — Kol. 1:5, 6, B. Giertz’ sv. övers.