Job — ett mönster av gudaktigt uppförande
”DEN människan har Jobs tålamod.” Det är inte ovanligt att få höra det uttrycket till och med i våra dagar. Bibelns berättelse om Job är känd över hela världen, och det på goda grunder. Gud sade om Job: ”På jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.” (Job 1:8; 2:3) Bibelns porträtt av Job ger ett mönster av gudaktigt uppförande som är väl värt att ta efter.
Job bodde i Us, ett område som förmodligen låg i norra Arabien. Flera avsnitt i Jobs bok antyder att han levde under den patriarkaliska tiden, kanske medan israeliterna var slavar i Egypten. Angående Jobs situation i livet läser vi: ”Åt honom föddes sju söner och tre döttrar; och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så var denne man mäktigare än någon annan i österlandet.” — Job 1:1—3.
Jobs oklanderliga och rättrådiga uppförande bottnade i rena tankar, motiv och önskningar. ”Ett förbund slöt jag med mina ögon”, sade Job. ”Aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.” (Job 31:1) Eftersom patriarken innerligt älskade sin egen hustru, var det otänkbart för honom att ”stå på lur vid” sin ”nästas dörr” för att begå äktenskapsbrott med dennes hustru. (Job 31:9—12) Trots att Job var oerhört rik, satte han inte sitt hopp till rikedomar. (Job 31:24, 25) Troheten mot Gud lämnade inget rum i hans hjärta för den avgudiska dyrkan av solen, månen och andra himlakroppar som var vanlig på den tiden. — Job 31:26—28.
”JAG RÄDDADE DEN BETRYCKTE”
Som en av de äldste, som satt vid stadsporten och skötte samhällsangelägenheter, var Job höjd över all kritik. Han berättar:
”Jag räddade den betryckte, som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte. Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut. Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.” — Job 29:12, 13, 15—17.
Job visade lika stor godhet, när han hade att göra med människor privat. Tjänarna i hans hus behandlades humant. (Job 31:13—15) Fattiga, änkor, föräldralösa och de som saknade livets nödtorft fann i Job ett starkt stöd som hjälpte dem med försörjningen. (Job 31:16—21) Job hämnades inte eller önskade ont över dem som behandlade honom fientligt. — Job 31:29, 30.
Job är emellertid särskilt känd för en annan gudaktig egenskap. Bibelskribenten Jakob framhåller den, när han säger: ”Vi prisar dem lyckliga som har hållit ut. Ni har hört om Jobs uthållighet.” (Jak. 5:11) Hur visade sig Job vara ett mönster av gudaktig uthållighet?
OLYCKAN SLÅR TILL
Utan förvarning blev Job insvept i olyckor. De kom slag i slag. Patriarken hann inte återhämta sig från den ena hemsökelsen förrän nästa slog till. I tur och ordning berövades han nötboskapen, åsninnorna, fåren och kamelerna av sabeiska rövarband, blixtnedslag och kaldéer. (Job 1:13—17) Sedan kom rapporten om att alla hans söner och döttrar hade dödats. — Job 1:18, 19.
Hur skulle du känna det om liknande olyckor drabbade dig en efter en? Jobs reaktion är verkligen lovvärd. I stället för att bli förbittrad på Gud, utropade han: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS [Jehovas] namn!” — Job 1:21.
Job skulle emellertid få utstå ytterligare svårigheter. Han blev slagen ”med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan. Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.” (Job 2:7, 8) Denna extrema, förtvivlade ställning berodde på svårt lidande och djup sorg. Job antydde hur vidrig hans sjukdom var, då han utropade: ”Så snart jag har lagt mig, är min fråga: ’När skall jag då få stå upp?’ Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit. Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.” — Job 7:4, 5.
”SKALL VI ENDAST TA EMOT DET SOM ÄR GOTT?”
Människor, som tidigare beundrat Job, började vända sig bort från honom i fullständigt förakt. ”Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.” (Job 19:15) Beträffande sin hustru och sina bröder förklarade Job: ”Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.” — Job 19:17.
Till och med brottslingar och samhällets utstötta hånade Job. Job framhöll den skarpa kontrasten till sin tidigare framgångsrika ställning och sade: ”Jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man, som har tröst för de sörjande. Och nu le de åt mig, människor, som äro yngre till åren än jag, män, vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar. Och för sådana har jag nu blivit en visa [smädevisa], de hava mig till ämne för sitt tal; med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.” — Job 29:25—30:1, 9, 10.
Jobs lidande blev så svårt att han ropade på döden för att bli befriad från lidandet. ”O, att du ville gömma mig i scheol [graven]”, utropade han, ”att du ville hålla mig dold till dess din förbittring blir avvänd, att du ville sätta en tidsgräns för mig och komma ihåg mig!” — Job 14:13, NW.
Jobs hustru gick rentav så långt att hon sade: ”Förbanna Gud och dö!” (Job 2:9, NW) Men till och med i ytterligt svår plåga och smärta vägrade Job att ta till vad som kunde ha tyckts vara den ”lättaste utvägen”. I stället svarade han sin hustru: ”Såsom en av de oförnuftiga kvinnorna talar, så talar också du. Skall vi endast ta emot det som är gott från den sanne Guden och inte också ta emot det som är ont?” — Job 2:10, NW.
Enligt den bibliska redogörelsen var det Satan, djävulen, som drog alla dessa olyckor över Job, med Guds tillåtelse. Satan påstod att det enda motivet till att Job vördade Gud var kärlek till materiellt välstånd. Djävulen hävdade att om Gud skulle räcka ut sin hand mot Job, göra livet obehagligt för honom, skulle han ”mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot” Gud. (Job 1:11; 2:4, 5) Men i detta visade sig djävulen vara en lögnare.
ATT UTHÄRDA ”USLA TRÖSTARE”
Jobs uthållighet skulle sättas på ännu större prov. Han fick besök av tre vänner, Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. De uppgav sig komma för att ”ömka honom och trösta honom”. (Job 2:11) Men besöket visade sig bli allt annat än trösterikt. Vännerna gjorde gällande att Jobs sjukdom var ett straff från Gud för allvarliga synder. (Job 4:7—9; 8:11—19; 20:4—29; 22:7—11) Enligt Elifas’, Bildads och Sofars uppfattning vittnade en persons omständigheter, vare sig de var lyckliga eller olyckliga, om dennes moraliska värde. De var övertygade om att Jobs sjukdom var ett tecken på att han var moraliskt fördärvad, och de fortsatte att insistera på att han skulle ångra sig.
Job fann ingen tröst i deras falska anklagelser. ”Över nog har jag fått höra av sådant”, utropade han. ”Usla tröstare ären I alla. ... Jag ville, att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån. Med munnen kunde jag då styrka eder.” — Job 16:2, 4, 5.
Den trogne patriarken förkastade öppet den uppfattningen att rättfärdiga människor alltid lever i välmåga och sorglöshet, medan de ogudaktiga ständigt lider nöd och plågas av sjukdomar. Han frågade: ”Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem. När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor och icke i otid.” — Job 21:7—10; se också Job 21 verserna 29—31 och Psalm 73:1—14.
Eftersom Job inte kände till djävulens påstående att Job skulle förbanna Gud, om han utsattes för olyckor, blev han förbryllad över att omständigheterna ändrades så plötsligt. Därför var Job emellanåt alltför angelägen om att försvara sin egen ostrafflighet. Överväldigad av sina känslor utropade Job till exempel:
”Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse. Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta, varför du söker sak mot mig. Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?” (Job 10:1—3) ”Så veten fastmer, att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät. Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt. Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.” — Job 19:6 8.
Uttalanden sådana som dessa bör emellertid inte få oss att tro att Job hade förlorat tilliten till att Gud är rättfärdig i sitt handlingssätt mot människorna. Tvärtom, han var fast övertygad om att Gud — även om de ogudaktiga ofta hade framgång till en tid, medan de rättfärdiga fick lida — till sist skulle rätta till situationen. Angående ”den ogudaktiges lott” förklarade Job: ”Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med. De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt. Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera, så är det den rättfärdige, som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.” — Job 27:13—17.
Job instämde aldrig i sina vänners resonemang att lidande är ett säkert bevis på Guds ogillande. Inte heller höll han med Elifas, när denne påstod att Gud inte litar på sina tjänare, varken änglar eller människor. (Job 4:18, 19) Job hävdade tvärtom att Gud var medveten om att Job var en ostrafflig man och skulle ingripa för hans räkning och befria honom ur den fruktansvärda situation som han hade råkat i. — Job 16:18, 19; 19:23—27.
TAR EMOT TILLRÄTTAVISNING
Det var emellertid ett faktum att Job hade blivit alltför intresserad av att hävda sin egen rättfärdighet. Den bibliska redogörelsen omtalar att ”Elihus förbittring, Barakels sons, busitens, av Rams släkt, upptändes. Mot Job flammade hans förbittring, därför att denne förklarade sin egen själ rättfärdig i stället för Gud.” (Job 32:2, NW) Elihu tillrättavisade Job och framförde sin åsikt att ”Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten”. (Job 34:12) Sedan Elihu slutat tala, ”svarade [Jehova] Job ur stormvinden”. (Job 38:1) Både Elihu och, framför allt, Jehova framhöll att Guds verk och makt, som hela skapelsen bär vittnesbörd om, vida övergår människans förstånd.
Överväldigad av detta konstaterade Job att han hade talat utan att helt och fullt förstå Guds handlingssätt mot honom. ”Se, jag är allt för ringa”, sade Job. ”Vad skall jag svara dig? Jag lägger min hand på min mun. En gång har jag talat, och jag vill ej svara; två gånger, och jag gör det icke mer.” (Job 39:37, 38, Åkeson) Sedan Jehova hade ställt ytterligare frågor till Job angående sin egen omätliga vishet, som kommer till synes i djurskapelsen, utropade Job: ”Jag vet, att du förmår allt och att intet som du besluter är dig för svårt. Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” — Job 42:2, 5, 6.
Som en belöning för Jobs uthållighet återställde Jehova hans hälsa, välsignade honom med dubbelt så många ägodelar som han tidigare hade haft och utsträckte hans liv ytterligare 140 år. ”Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.” — Job 42:10, 16, 17.
Job är ett utmärkt exempel för Guds tillbedjare i våra dagar. Han genomgick ett svårt prov av orsaker som han vid den tidpunkten inte kände till, men vägrade ändå att bli bitter mot Gud. Trots att han var förbryllad och inte förstod varför han måste lida, kom han att inse att allt vad Gud tillåter måste ha ett gott syfte.
Håller du inte med om att Jobs bok har mycket av värde att erbjuda Guds tillbedjare i våra dagar? Varför inte ta dig tid att läsa igenom den noga så snart du får tillfälle?