Bibelkritiker reviderar sina uppfattningar
UNDER 1900-talet har det gjorts stora framsteg hänemot en mera exakt bibeltext. Upptäckterna av många tidiga handskrifter, speciellt Chester Beatty-papyrerna, Bodmerpapyrerna och Dödahavsrullarna, har möjliggjort en text som står mycket närmare originalet än vad många forskare hoppades på att kunna åstadkomma. Större insikt i originalspråken, hebreiska och grekiska, har bidragit till en mera exakt översättning av bibeln till många språk runt om i världen. Man skulle därför kunna tycka att den förståelse sådana framsteg har lett till måste vida överträffa de uppfattningar man hade för 200 år sedan, även om dessa framsteg till stor del har varit möjliga tack vare det arbete som utfördes under den tiden.
Därför är det kanske förvånande att man i våra dagar på nytt dryftar de uppfattningar som Johann Jakob Griesbach (1745—1812) hade. En konferens som hölls år 1976 i Münster i Västtyskland var helt ägnad åt denne forskares arbete. Varför börjar man i våra dagar på nytt uppmärksamma hans studier?
Sedan Griesbach hade tagit magisterexamen vid 23 års ålder, reste han runt i Europa och besökte olika bibliotek för att undersöka handskrifter av de kristna grekiska skrifterna. Resultatet av detta forskningsarbete publicerades år 1774 och 1775, och hans grekiska text (i senare utgåvor) användes av ett antal bibelöversättare, däribland ärkebiskop Newcome, Abner Kneeland, Samuel Sharpe, Edgar Taylor och Benjamin Wilson (den senare i The Emphatic Diaglott).
Griesbach var den förste som tog med handskriftsversioner som var äldre än de som Erasmus använde i sin grekiska text av år 1516 v.t. Vikten av denna forskning framgår klart av följande kommentar: ”Griesbach ägnade många timmar åt att försöka finna de bästa versionerna bland de många avvikande läsarterna i Nya testamentet. Hans arbete lade grunden för modern textkritik, och han är till stor del ansvarig för den tillförlitliga text av Nya testamentet som vi i dag har.” — J. J. Griesbach: Synoptic and Text-Critical Studies, 1776—1976, sid. xi.
År 1776 gav Griesbach ut sitt verk ”Synopsis Evangeliorum”. I detta verk är texten till evangelierna Matteus, Markus och Lukas uppställda i parallella spalter, vilket gör det lätt att jämföra dem. Alltsedan dess har de kallats de ”synoptiska” evangelierna, eftersom de utmärker sig för ”samsyn”, dvs. uppvisar stora likheter. Griesbach trodde fullt och fast att dessa evangelier skrevs av de namngivna personerna, att Matteus var ögonvittne till de händelser han nedtecknade och att ”apostlarna genom helig ande var kompetenta att både förstå och överföra läran utan risk för att det uppstod några felaktigheter”.
Av sina studier drog Griesbach slutsatsen att det första evangeliet skrevs av Matteus, det andra av Lukas och det tredje av Markus. Men redan under Griesbachs livstid kom G. S. Storr med uppfattningen att Markus’ evangelium skrevs först. Sedan den tiden har den här teorin fått allmänt stöd, jämte uppfattningen att till grund för evangelierna ligger ett okänt förlorat dokument, som betecknas ”Q”. Mera sentida forskare har lagt andra ledtrådar och källor till den här så kallade ”tvåkällorsteorin”, och diskussionen om och utformningen av den har gett stoff åt många böcker och tusentals artiklar. För många teologer blev den här teorin så viktig att den till och med antog formen av ”en trosartikel”. Detta ledde till att de förkastade Griesbach, och han blev ofta skarpt kritiserad.
Sedan den här ”tvåkällorsteorin” dominerat teologins område under så lång tid, börjar den nu bli kritiserad. Allteftersom många forskare ändrar mening, har de ”återupptäckt” Griesbachs uppfattningar. Sedan hans uppfattningar moderniserats genom vissa ändringar, har de befunnits ge mera tillfredsställande svar på frågorna om evangelierna.
”Tvåkällorsteorin” har fördärvat många människors tro på att bibeln är inspirerad av Gud. (2 Timoteus 3:16, 17) Denna tendens är inte ny, för aposteln Paulus uppmanade Timoteus att ”befalla vissa personer att inte lära ut någon annan lära, att inte heller ägna uppmärksamhet åt osanna historier och åt släktregister, som inte leder fram till något, utan som ger upphov till frågor att forska i [”ger anledning till spekulationer”, Hedegård] snarare än till att något från Gud förvaltas i tro”. — 1 Timoteus 1:3, 4.
Det är intressant att lägga märke till att biskop B. C. Butler, som för några år sedan var nästan ensam om att försvara uppfattningen att Matteus’ evangelium skrevs först, påvisar själva nyckeln till hela problemet, i det han säger: ”Om en fördomsfri sökare, som vill finna sanningen, läser och på nytt läser de synoptiska evangelierna som hela böcker, kommer han i allmänhet fram till att författarna själva var ärliga män, som skrev ned vad de uppriktigt trodde var sanning. Han kommer då att inse att de inte kunde ha trott att dessa händelser var sanna, om inte de historiska fakta i huvudsak var sådana som de framställde dem.” — Searchings, sid. 85.
Inget oinspirerat, förlorat dokument ligger till grund för Matteus’, Markus’, Lukas’ och Johannes’ evangelieskildringar. De skrevs under Jehova Guds heliga andes inflytande. Naturligtvis kan människors felaktiga teorier dominera under mycket lång tid, i det här fallet omkring 200 år. Under tiden blir många människors tro på Guds ord undergrävd. Men om vi är visa och förståndiga, kommer vi att lägga märke till alla de bevis som har hopat sig för att bibeln är tillförlitlig och inspirerad av Gud. Och vi kommer att överlåta åt kritikerna att revidera sina uppfattningar så ofta de önskar.