Hawaii får höra de goda nyheterna om ett världsomfattande paradis

WAIKIKI Beach, Diamond Head och Pearl Harbor. Vad får de namnen dig att tänka på? Mark Twain beskrev öarna som ”den vackraste öflotta som ligger förankrad i någon ocean”. Andra har använt uttrycket ”Stilla havets paradis”. Ja, Hawaiiöarna är väl kända för sin naturskönhet — sina vita och svarta sandstränder, sina kokospalmer, exotiska blommor, vulkaniska kratrar, vattenfall, rullande bränningar och sina färgrika solnedgångar.

Många föreställer sig att Hawaii ligger i Söderhavet, men det ligger faktiskt i Stilla havet, över 160 mil norr om ekvatorn. Hela ögruppen Hawaii utgörs av 132 öar, korallöar, rev och skär, som sträcker sig omkring 240 mil från nordväst till sydöst. Befolkningen, som är på 981.000 invånare, representerar många raser och bebor de sju största öarna — Niihau, Kauai, Oahu, Molokai, Lanai, Maui och Hawaii.

Man tror att det var polynesiska infödingar från Marquesasöarna som först upptäckte och slog sig ner på Hawaii, och därefter kom tahitierna. Från tahitierna kommer namnet Hawaii som först gavs till den största ön i gruppen, men som sedan kom att bli namnet på hela ökedjan. En gång var Hawaii en monarki och kallades kungariket Hawaii, men nu är det den 50:e staten i Förenta staterna.

De goda nyheterna når Hawaii

Första gången de goda nyheterna predikades på de här öarna var år 1915, när ”pilgrimen” Walter Bundy och hans hustru kom till Hawaii tillsammans med Ellis Fox. Bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades) höll sitt första möte den första söndagen i februari 1915 med fem personer närvarande. De pilgrimsbesök som följde i början av 1920-talet bidrog också till spridningen av den sanna tillbedjan på Hawaii. År 1928 hölls det första konventet på Hawaii i hörsalen på McKinley High School med 150 personer närvarande.

En annan milstolpe var år 1935, när J. F. Rutherford, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, kom på besök. Hawaii hade då bara 12 förkunnare av Riket. Men broder Rutherford godkände att det nyligen upprättade avdelningskontoret i Honolulu köpte fastigheten på Pensacola Street och Kinau Street. Predikoarbetet på Hawaii leds fortfarande från det här stället.

Medan broder Rutherford var här, gav han också anvisningar om att man skulle bygga en lokal i förbindelse med det nya avdelningskontoret. Möteslokalen kallades ”Rikets sal”, och från och med år 1935 har Jehovas vittnen runt hela jorden kallat sina möteslokaler Rikets salar.

Sex år senare kastades Hawaii och Förenta staterna in i andra världskriget genom angreppet på Pearl Harbor den 7 december 1941. Några dagar efter bombningen kom soldater till avdelningskontoret och förde bort Don Haslett, den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret, för långdragna förhör vid arméhögkvarteret. Han släpptes senare. Trots bensinransonering, utegångsförbud och problem med sjöfarten fortsatte vittnena att sätta Rikets intressen främst. År 1946 trädde bröderna på Hawaii åter fram efter år av krigslagar och krigsförhållanden, nu med en toppsiffra på 129 förkunnare.

Under efterkrigsåren började det komma missionärer, som utbildats vid Vakttornets Bibelskola Gilead, till Hawaii. Deras nitiska och helhjärtade tjänst medförde fantastiska resultat, och år 1957 hade Hawaii nått 1.019 förkunnare. Missionärernas goda exempel gjorde också mycket för att stimulera andra, framför allt då ungdomarna, till att börja i heltidsförkunnartjänsten. Ett stort antal pionjärer (heltidsförkunnare av Riket) har lämnat öarna för att tjäna vid Betel i Brooklyn, Sällskapets huvudkontor, och på missionärsdistrikt i Japan, Taiwan, Mikronesien, Samoa, Afrika och Sydamerika.

Man avger ett grundligt vittnesbörd

Hawaii har ofta kallats en smältdegel för många raser. Enligt folkräkningen år 1980 utgörs befolkningen av 26,3 procent vita, 23,5 procent japaner, 18,9 procent sådana som helt eller delvis är hawaiianer och 11,2 procent filippinare. I denna skiftande blandning finns det också kineser, koreaner, samoaner, puertoricaner och svarta och på senare tid också vietnameser, kambodjaner och laotier.

Det görs särskilda ansträngningar för att predika de goda nyheterna för alla dessa språkgrupper. Det finns redan japanska, koreanska, spanska och samoanska församlingar, förutom åtta filippinska församlingar som talar ilokodialekten. När personer som inte förstår engelska visar intresse för de goda nyheterna, hänvisas de till den församling där deras språk talas. Man använder också telefonkatalogen för att leta reda på människor som talar andra språk. Man prövar alltså alla vägar för att tala med ”alla slags människor” om Rikets sanning. — 1 Timoteus 2:4.

På senare år har det skjutit upp andelsfastigheter och höghus för att fylla det ökande behovet av bostäder. Församlingarna har måst använda flera olika tillvägagångssätt för att se till att de som bor i dessa hus, där man är ”utelåst”, får ett vittnesbörd. Ett sådant sätt är tidskriftsarbetet på gatan. Vissa dagar i veckan är förkunnarna ute framför dessa andelsfastigheter klockan sex på morgonen. När lägenhetsinnehavarna går till sitt arbete, erbjuder förkunnarna tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Man har haft glädjande resultat i den här verksamheten. En pionjärsyster berättar om hur en kort stunds vittnande på morgonen ledde till ett bibelstudium i hem:

”Ett par med en baby kom ut från sin andelsfastighet och gick mot sin bil. Jag gick fram till mannen och började förklara varför vi var där. Han kände till tidskrifterna och blev förvånad över att vi gjorde tidskriftsarbete så tidigt på morgonen. Han blev så glad över att få se tidskrifterna igen, eftersom han inte hade fått dem på ett tag. ... Jag passade på att erbjuda paret ett bibelstudium i hem, vilket de villigt accepterade, och de gav mig sitt lägenhetsnummer. Efter att ha varit där sex gånger utan att träffa dem hemma lyckades jag till slut starta ett studium med dem. Nu studerar min man och jag varje söndag boken Sanningen som leder till evigt liv med detta par.”

De flesta andelsfastigheter har lokaltelefon, så att besökare kan ringa upp dem som bor i, huset. En del förkunnare använder lokaltelefonen för att göra vissa besök, och de håller då en kort framställning till alla som svarar.

En broder beslöt sig för att pröva på den här metoden. Det var ingen som svarade på det första numret han slog. Så här sade brodern, när en man svarade på det andra numret han slog: ”God morgon. Jag delar med mig av ett hoppets budskap som finns i bibeln, och jag söker människor som fortfarande är intresserade av Gud och bibeln.” Brodern blev inbjuden till mannens lägenhet och stannade där i över en timme och besvarade frågor.

När brodern kom tillbaka följande vecka, var mannens hustru också där, och hon hade sina egna frågor. Innan det här paret gick med på att ha ett bibelstudium i hem, beslöt de att gå till ett möte i Rikets sal för att se hur det var. Den söndagen var de med på det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet. Det var inte bara så att de tyckte om de båda mötena, utan de var så imponerade av vittnenas hjärtlighet och vänlighet att de utan vidare gick med på att ha ett bibelstudium i sitt hem. De gick snabbt framåt och gjorde förändringar i sitt liv. Trots att de senare flyttade tillbaka till fastlandet, så fortsatte studiet, och inom ett år var de döpta. Den unge mannen är nu biträdande tjänare och hans hustru reguljär pionjär.

Sådana här glädjande erfarenheter har uppmuntrat bröderna att fortsätta att använda alla tillgängliga metoder för att avge ett grundligt vittnesbörd. Detta har bidragit till att distriktet har blivit bra täckt. Församlingarna går i medeltal igenom sitt tilldelade område en gång mellan var fjärde och var sjätte vecka, och somliga går igenom sitt område varannan vecka.

En ökad ”pionjäranda”

Pionjärerna har under årens lopp varit till stor hjälp för församlingarna. Trots höga levnadskostnader och andra ekonomiska svårigheter har människor med olika bakgrund och ur olika åldersgrupper börjat i heltidstjänsten. Rapporterna för år 1982 visar att ett medeltal på 20 procent av förkunnarna på Hawaii deltog i den reguljära pionjärtjänsten eller i hjälppionjärtjänsten och att de arbetade tillsammans med nästan alla de 59 församlingarna i staten.

En av dessa församlingar har 95 förkunnare och 29 pionjärer. En äldste i den församlingen, som har varit pionjär i 20 år (17 av dessa år har han varit pionjär med särskilt uppdrag), säger så här om hur han hjälper andra att börja i pionjärtjänsten:

”En fördel med att vara både pionjär och äldste är att jag kan arbeta med förkunnarna i tjänsten på fältet varje dag och kan lära känna dem och deras förhållanden väl. ... Men innan jag arbetar med någon för att uppmuntra denne att bli pionjär, är jag alltid noga med att be om att Jehovas ande skall vägleda mig, så att jag kan säga de rätta orden, och om att den skall öppna förkunnarens hjärta. Med Jehovas hjälp försöker jag nå personens hjärta genom att från bibeln förklara tidens allvar, vikten av predikoarbetet, varför det behövs pionjärer och hur pionjärtjänsten skulle vara till stor hjälp för honom själv.

Om han inte tycker att han kan använda 90 timmar i månaden i predikoarbetet, så går jag igenom ett praktiskt schema med honom och visar hur man kan uppfylla kravet på 90 timmar och ändå få tid över till sig själv och till andra plikter som man kan ha.

Om han saknar tillförsikt på grund av den ekonomiska situationen, berättar jag erfarenheter ur Sällskapets publikationer om sådana som varit i en liknande situation som han och som nu är pionjärer. Jag visar också bibelställen som skulle kunna hjälpa honom att komma närmare Jehova och som skulle kunna ge honom den uppmuntran han behöver för att se saken från den positiva sidan.

När han tycker att han är utan transportmedel eller annan hjälp, så försäkrar jag honom om att bröderna och systrarna i församlingen på allt sätt kommer att hjälpa honom att kunna vara pionjär. Ett negativt tänkande avlägsnas således genom att jag kommer med praktiska lösningar.”

Bland de 90 som denne äldste har hjälpt att börja i pionjärtjänsten är bröder och systrar som nu tjänar vid Betel i Brooklyn eller som missionärer i Japan och Mikronesien. Denne äldste konstaterar som avslutning: ”Det viktigaste är att arbeta tillsammans med olika förkunnare på fältet och att ingjuta ’pionjärandan’ i församlingen.”

Man gläds över framgång

Mycket har uträttats sedan det där första mötet hölls i Honolulu år 1915. Vid firandet av åminnelsen av Jesu död den 29 mars 1983 var det sammanlagda antalet närvarande på Hawaiiöarna 14.151 personer, vilket var en ökning med 9 procent över år 1982. I juli 1983 var 4.937 förkunnare av Riket ute på fältet, vilket var ett rekord. Över en million timmar används i den kristna tjänsten varje år. Avdelningskontoret på Hawaii kan nu rapportera att förhållandet mellan förkunnare och befolkning i staten är ungefär 1 på 200. Tillväxten återspeglar sannerligen att Jehovas välsignelse vilat över predikandet under de gångna 69 åren.

Det finns fortfarande mycket att göra på dessa vackra öar. Fältet bär fortfarande frukt. Förkunnarna av Riket på Hawaiiöarna uppmanar med glädje andra: ”Upp, låt oss dra upp till Herrens [Jehovas] berg, ... för att han må undervisa oss om sina vägar.” (Jesaja 2:3) Man hoppas att många fler kommer att ge gensvar på den här uppmaningen och på så sätt få privilegiet att leva vid den tid då inte bara Hawaii är ett paradis, utan då hela jorden kommer att bli förvandlad till ett paradis.

[Bild på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

KAULA

NIIHAU

LEHUA

KAUAI

OAHU

MOLOKAI

LANAI

MAUI

KAHOOLAWE

HAWAII