Ett trevligt överlämnande på Tahiti
FÖR Jehovas vittnen på Tahiti verkade fredagen den 15 april 1983 bli en spännande dag. Den dagen hade man planerat att överlämna deras nya avdelningskontor, som skall användas för att befrämja arbetet med att predika om Riket på öarna i Franska Polynesien.
Allteftersom dagen närmade sig skred färdigställandet framåt. Alla berörda såg med glad förväntan fram emot att gästerna från Fiji och Nya Zeeland såväl som en medlem av Jehovas vittnens styrande krets, Lloyd Barry, och hans hustru, Melba, skulle komma. Men alla undrade oroligt: Hur skulle vädret bli?
Orkansäsong!
Vädret är vanligtvis inte något problem på Tahiti. Solsken, uppfriskande passadvindar och tropiska lågtryck under regnperioden utgör det vanliga vädermönstret. Men det här året hade varit annorlunda. För första gången sedan år 1906 hade Tahiti drabbats av en serie förödande orkaner. Redan i december 1982 hade orkanen Lisa slitit bort tak och ryckt upp träd på Sällskapsöarna, av vilka Tahiti är den största. Knappt hade ordningen återställts förrän orkanen Nano i slutet av januari 1983 vållade ytterligare skada med vindar i centrum på upp till 130 kilometer i timmen.
I slutet av februari svepte en förskräcklig tredje orkan kallad Orama med ett jättestort öga på mer än 70 kilometer och vindar på upp till 150 kilometer i timmen fram över området och förstörde mycket av det som Nano hade lämnat kvar. Lugnet verkade ha återvänt, när invånarna den 8 mars fick höra att en ny orkan kallad Reva med kastvindar på upp till 180 kilometer i timmen var på väg. Den 12 mars passerade orkanen Revas centrum inom 140 kilometer från Tahiti och blåste ner träd och elledningsstolpar i Papeete, öns största stad.
Man var alltså bekymrad för vädret. Hade Tahiti haft den sista orkanen ännu? Skulle vädret hindra gästerna från att komma och så skjuta upp överlämnandet av det nya avdelningskontoret? Svaret på dessa båda frågor visade sig bli Nej!
Gästerna anländer
Tahiti hade ännu inte haft den sista orkanen. På kvällen måndagen den 11 april meddelades det att ett tropiskt lågtryck kallat Veena nu hade blivit till en orkan i den närliggande ögruppen Tuamotu och att den antagligen skulle sätta kurs på Tahiti. Orkanens öga, omkring vilket vindar på upp till 200 kilometer i timmen rasade, passerade mycket riktigt inom 40 kilometer från Tahitis sydöstkust. Och tidigt på tisdagsmorgonen började ön utsättas för dess vindar med höga hastigheter.
När den hade passerat var bilden av Tahiti som ett tropiskt paradis rätt skamfilad. Det beräknas att 3.043 hus förstörts och 3.199 skadats; att 26 båtar kastats upp på land och 39 båtar sjunkit och att 25.000 människor hade blivit hemlösa. Den 13 april vaknade Tahiti till en ovanlig konsert av ekande ljud från hammare som slog mot trä och bleckplåt. Öborna var i färd med återuppbyggnadsarbetet. Men hur skulle det gå med överlämnandet av det nya avdelningskontoret? Och hur skulle det gå med gästerna? Skulle de kunna komma till Tahiti? Ett flygplan som kommit från Fiji hade redan tvingats vända. Men till slut, flera timmar försenat, kom planet med gästerna lyckligt och väl.
Torsdagen den 14 april var en bråd dag. Många reparerade sina skadade hus, och vid det nya avdelningskontoret, som lyckligtvis var oskadat, pågick de sista förberedelserna. Besökarna fick tillfälle att bese det nya tahitiska avdelningskontoret, som ligger omkring 25 kilometer utanför Papeete. De kunde konstatera att det var en stabil tvåvåningsbyggnad med plats för åtta personer. På bottenvåningen finns olika kontor, lagerutrymmen och bibliotek, och på andra våningen ligger kök, matsal, vardagsrum, tvättstuga och fyra sovrum.
Programmet vid överlämnandet
Slutligen kom fredagen den 15 april. Klockan fem på eftermiddagen började programmet med välkomstord av Francis Sicari, medlem av det tahitiska avdelningskontorets kommitté och programmets ordförande. Därefter framförde Alain Jamet, samordnare för avdelningskontorets kommitté, ett program med ljusbilder, där han gjorde en återblick över uppförandet av avdelningskontoret.
Efter detta intressanta inslag gick Francis Sicari åter upp på podiet och gjorde en återblick över predikoarbetets utveckling i Franska Polynesien. Han påminde de 702 närvarande om att några frön av sanningens säd började gro på öarna i början av 1950-talet. Vid ett konvent i Los Angeles år 1957 riktade Sällskapet Vakttornets president, Nathan H. Knorr, en vädjan till åhörarna om att några av dem skulle anmäla sig frivilligt för att tjäna på Tahiti, där behovet var större. Några gav gensvar, och det började växa i snabbare takt.
För att hjälpa till att organisera församlingar ordnade Sällskapet med att Tahiti vid olika tillfällen fick besök av heltidstjänare. Bland dessa var John och Helene Hubler, som år 1954 hade satt i gång verksamheten på Nya Kaledonien och som nu tjänar i områdestjänsten på Nya Zeeland. Hublers var bland gästerna vid överlämnandet, och de uppmanades att berätta några av sina erfarenheter. Helene gjorde en gripande beskrivning av första gången hon var med vid firandet av Åminnelsen på Tahiti. Det hölls utomhus under en klar himmel, som lystes upp av en fullmåne som sken genom kokospalmerna, medan luften var fylld av blomdoft som förts dit av en mild passadvind. Detta är en scen som hon aldrig glömmer.
Donald Clare, samordnare för avdelningskontorets kommitté på Fiji, var också närvarande. Han hade hjälpt till med att övervaka arbetet i Polynesien i flera år innan det blev ett särskilt avdelningskontor på Tahiti, och han berättade några erfarenheter som han hade haft under sina olika resor till Tahiti. Han sade att det som hade gjort särskilt starkt intryck på honom och hörde till hans dyrbaraste minnen var enkelheten och entusiasmen hos de första heltidsförkunnarna på Tahiti.
Huvudtalet hölls av Lloyd Barry. Han gav de lokala vittnena som hade påverkats av de senaste orkanerna stor uppmuntran. Han påminde dem om att katastrofer är någonting som skulle känneteckna de yttersta dagarna för den här tingens ordning, men att Jehova, om han så önskar, kan frälsa sitt folk. Det viktiga är att vi utför det Jehova har befallt oss att göra, hur förhållandena än är. (Matteus 24:14; 28:19, 20) Många uppmuntrande erfarenheter från olika delar av världen visar oss hur väl den här befallningen blir utförd och hur helt och fullt Jesus Kristus och änglarna stöder det här arbetet.
Men varför uppför Sällskapet nya byggnader, när tillståndet i världen är så labilt? Broder Barry förklarade att Jehovas organisation förväntar att överleva dessa oroliga tider. Guds folk blir rustade och organiserade för att avge det största möjliga vittnesbördet under de år som återstår innan Harmageddon gör slut på den här tingens ordning. Och man hoppas att mycket av denna nya utrustning kommer att användas i det stora reorganiseringsarbetet efter Harmageddon.
Talaren jämförde överlämnandeprogrammet med den forntida judiska lövhyddohögtiden. Den högtiden var en stor glädjehögtid för Guds forntida tjänare. (5 Moseboken 16:13—15) Detta tillfälle, då den nya byggnaden på Tahiti skulle överlämnas åt Jehova Gud till att användas uteslutande i hans tjänst, var likaså en tidpunkt av glädje för dem som var församlade. Till sist beslöt alla de närvarande att bevara sin förtröstan på Jehovas löften stark.
Ännu en orkan
Alla var mycket styrkta och uppmuntrade av överlämnandeprogrammet. Gästerna for i väg nästan helt gömda bakom alla de blomsterkransar som deras tahitiska vänner hängt på dem. Sedan, måndagen den 18 april, passerade orkanen William och gav utlopp åt sitt värsta raseri på de östra Tuamotuöarna. Korallöarna översvämmades av jättelika vågor, och våldsamma vindar utplånade byar och plantager med kokospalmer. Innan orkanen William var klar, hade den också vållat stor skada.
Men de 496 vittnena under det tahitiska avdelningskontoret var glada över att stormarna hade gjort uppehåll så pass länge att överlämnandet av deras nya avdelningskontor kunde äga rum så som det var planerat. De var inställda på att vara mera nitiska i fråga om att tala med sina medmänniskor om de goda nyheterna om Riket. Och de var särskilt glada över att kunna framhålla att naturkatastrofer till trots, så är Jehovas fruktan ”ett tryggt fäste” där hans barn får ”en tillflykt”. — Ordspråksboken 14:26.