Människor på Marquesas- och Tuamotuöarna får inbjudan att ”leva för evigt i paradiset”

EFTER en flygtur på omkring 1.500 kilometer mot nordöst från Tahiti anlände min hustru och jag till Nuku Hiva, den största av Marquesasöarna. På kartan ser dessa öar bara ut som små prickar i det vidsträckta Stilla havet. Men vi imponerades av deras karga skönhet.

De flesta av öarna i Marquesasgruppen domineras av höga bergstoppar som sträcker sig upp i molnen och branta klippor som stupar rätt ner som rynkade kjolar. De djupa, bördiga dalarna, som är täckta av kokosnötsodlingar och annan ymnig grönska, öppnar sig mot havet i vad som ser ut som trivsamma små vikar. De kraftiga vågorna och strömmarna runt öarna och bristen på korallrev gör emellertid att de är svåra att angöra med båt. De utspridda atollerna i Tuamotugruppen är knappt synliga vid horisonten, vilket hjälpte oss att förstå varför sjöfarare förr kallade dem Låga öarna eller Farliga arkipelagen.

Vi kom för att ge dessa öbor en inbjudan som påminner om titeln på den färgrika bibelstudiehandboken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. När vi hade kommit fram till Nuku Hiva, gick vi ombord på lastfartyget Araroa för att under 21 dagar företa en färd på 4.000 kilometer runt Marquesas- och Tuamotuöarna. När fartyget stannade på olika ställen för att lossa och lasta gods, skulle vi framföra vårt budskap.

Öbornas enkla levnadssätt

Men du kanske undrar hur de människor var som vi träffade. De flesta marquesaner bor i små byar runt vikarna eller utmed ett vattendrag. Byarna varierar i storlek från två eller tre familjer till kanske flera hundra invånare. De flesta familjer är stora, med åtta till tio barn, och somliga har ända upp till arton eller tjugo. De lever ett enkelt men strävsamt liv. De livnär sig av det som havet ger och får ibland ett tillskott i dieten genom de grisar och höns som de föder upp runt husen. De beger sig också till det inre av landet för att jaga vilda bergsgetter eller fånga vilda hästar, som de tämjer och använder som dragdjur. De många kokospalmerna förser dem med kopra (torkad frövita av kokosnöt ur vilken olja pressas för tillverkning av tvål och andra produkter). Kopra är öarnas viktigaste avsalugröda, men man får också en del inkomster av träsnideriarbeten, tapa (barktyg med tryckta mönster i olika färger) och piere (torkade bananer).

Marquesanerna utövade en gång i tiden kannibalism och frambar människooffer till sina tiki-gudar. I dag är de flesta invånarna katoliker. De pryder sina hem med helgonbilder och bildstoder av Maria och Jesus. Intressant nog är infartsvägen till den katolske biskopens hus på Nuku Hiva kantad med tiki-bilder. På Tuamotuöarna domineras det religiösa livet av mormonerna, katolikerna och den reorganiserade grenen av mormonkyrkan, som här på öarna kallas Sanitos.

Öborna talar marquesiska, men de förstår också franska och tahiti. Deras levnadssätt är typiskt för hela Polynesien — de lever en dag i taget i öarnas långsamma livsrytm. På grund av att öarna så sällan och oregelbundet anlöps av fartyg, har människorna lärt sig konsten att tålmodigt vänta. Elektricitet började användas i januari 1979, och i och med televisionens ankomst har öborna blivit mer medvetna om de faktiska förhållandena i världen i stort.

På Nuku Hiva

Nuku Hiva, som har 1.800 invånare, är Marquesasöarnas administrativa centrum. Regeringsbyggnaden, den viktigaste hamnen och biskopens hus är belägna i Taiohaebukten, utgångspunkten för vår resa.

Det fanns inga dörrklockor. Vi brukade bara ropa ”hou-hou”. Om någon svarade, sade vi ”kaoha!” (”hej!”) med ett vänligt leende och förklarade sedan orsaken till vårt besök. Många av öborna var ivriga att skaffa sig boken och sade: ”Tack så mycket för att ni kom. Vi har aldrig haft något sådant hjälpmedel till att förstå Guds ord.” Det enda de har är den katolska bibeln på tahiti och tre av evangelierna på marquesiska.

En del av dem som tog emot vårt erbjudande var mycket angelägna om att vi skulle besöka andra. En ung man uppmanade till exempel enträget min hustru att följa med honom och sade: ”Där bakom! Där bakom!” Om han inte hade pekat ut huset, skulle min hustru aldrig ha fått kontakt med den skulptör som bodde där och som visade sig i hög grad uppskatta den lärorika boken.

I Hakaui fanns det bara två familjer, som bodde på var sin sida om den trånga åmynningen. När vi kom fram, verkade den första familjen vara ganska upptagen. Med hjälp av några vänliga sjömän tog vi oss därför över med båt till den andra familjen. När vi lade till, såg vi två kvinnor sitta mitt bland några grisar som gick och bökade runt huset — verkligen en anspråkslös syn. Men när vi visade dem boken, bidrog de med glädje av det lilla de hade för att skaffa sig den. Vi kunde inte låta bli att tänka på den fattiga änkan i Lukas 21:2—4, som gav allt hon hade till templet.

Vår nästa anhalt var Taipivai på sydöstra sidan av Nuku Hiva, en plats som blivit berömd genom Herman Melvilles bok Teipi. Det är en djup, vacker dal, översållad med kokosnötsodlingar. Kokospalmerna och solens första glödande strålar speglade sig i det blanka vattnet, när vi klockan sex på morgonen gled uppför floden i vår båt. Vi kunde urskilja en hel del hus mellan träden.

”Hur länge skall vi stanna här?” Jag fick svaret att lastbilen som skulle transportera koprasäckarna hade gått sönder. Så om vi skyndade oss, skulle vi hinna bearbeta hela området till häst ända till den innersta delen av dalen, där ett praktfullt vattenfall störtade sig ner bland ormbunkarna. Drygt tio familjer gav gynnsamt gensvar till vår ”blixtvisit”.

Ut till de andra öarna

Omkring 40 kilometer öster om Nuku Hiva ligger Ua Huka. Denna ö är mindre, ganska bergig och inte så bördig. Också denna gång steg vi i land klockan sex på morgonen. Från den steniga stranden gick vi mödosamt uppför en brant bergsväg, och efter en timmes vandring kom vi fram till Hane, den största byn. Som vanligt var det byns kyrka som dominerade landskapet. Den hade på sista tiden fått ökat inflytande på grund av en karismatisk rörelse som appellerade till folket. Men en ung man som bodde där uttryckte sin oro över den kritiska vändning som världshändelserna tagit och tog villigt emot vår ”inbjudan”, budskapet om liv i ett jordiskt paradis.

Nästa anhalt var ön Ua Pu. Vi blev genast imponerade av de 1.200 meter höga svarta basaltklipporna, som sköt upp likt spiror mot molnen. De är i själva verket lavakärnor efter eroderade vulkaner. Det fanns fem byar att besöka på denna ö. Många glada leenden och strålande ögon hälsade vår ”inbjudan”. Ofta fick vi höra kommentaren: ”Mea kanahau!” (”Den är vacker!”) Boken gjorde så stort intryck på många av byborna att de av tacksamhet insisterade på att få fylla våra ryggsäckar med snäckor och frukt — citroner, mango, apelsiner och grapefrukt. I Haakuti, en by som ligger högt uppe på kanten av en klippa, fann vi en dam och hennes dotter som var så entusiastiska över vad de fick höra att de klättrade hela vägen ner till hamnen för att uppmana alla som var där att lyssna till vårt budskap och skaffa sig den vackra boken.

När vi kom fram till den största byn, Hakahau, undrade vi oroligt hur vi skulle kunna kontakta de mer än 1.000 invånarna på så kort tid. En man, som blev mycket entusiastisk över budskapet, erbjöd sig till vår stora lättnad att köra oss i sin bil: ”Jag kan skjutsa er vart ni vill.” Några år tidigare hade byns präst samlat ihop och bränt all litteratur som Jehovas vittnen hade lämnat. Detta hade skrämt upp människorna. Men vårt budskap visade sig vara så tilltalande att tolv familjer övervann sin människofruktan och skaffade sig boken som vi hade med oss.

Nästa ö på vår resa, Hiva Oa, är den bördigaste och mest grönskande av Marquesasöarna. Den blev berömd genom Paul Gauguins färgstarka impressionistiska målningar. Han tillbringade sina sista år i Atuona, där vår båt lade till. En fråga som vanligen ställdes till en besökare var: ”Har ni sett tiki-statyn?” Denna 2,4 meter höga sten-tiki i bortre änden av bukten är den största i Franska Polynesien. Vi svarade vänligt: ”Den har ögon men kan inte se, den har mun men kan inte tala. Eftersom vi bara är här en kort tid, vill vi tala med levande människor och visa dem något intressant.” En dam blev så entusiastisk över erbjudandet att hon uppmuntrade en väninna att skaffa sig boken. Hon lånade till och med sin väninna pengar, så att hon kunde betala för den. En annan dam förklarade: ”Jag börjar förstå att det är viktigare att läsa bibeln än att gå i kyrkan för att be varje kväll.”

Vid skymningen var vi nere vid kajen i Hanaiapa och talade med några människor i ljuset av en gatlykta. Samtalet kom in på helvetet. ”Tänk er att ni hade ett mycket olydigt barn. Skulle ni göra upp en eld och kasta barnet i den?” frågade vi. ”Nej!” svarade de. ”Tror ni då att Gud skulle låta sina barn plågas i en eld för evigt?” Fyra kvinnor och en man var särskilt intresserade av Guds kärleksfulla ”inbjudan” att få leva på en jord där ”den som är ond inte [skall] vara mer”, eftersom sådana människor då har drabbats av evig tillintetgörelse, inte evig plåga. — Psalm 37:10, NW.

Från Hiva Oa var det bara en kort färd till den lilla ön Tahuata. En av matroserna berättade halvt på skämt att för bara lite mer än hundra år sedan hade några vita människor blivit uppätna av infödingarna här. Vi försåg dem emellertid bara med intressanta samtal. Den man som var ledare för en karismatisk rörelse i byn var ovillig att skaffa sig boken men insisterade i stället på att ge oss ett glas vatten. ”Om ni dricker av det vatten som jag ger er”, sade han med en felaktig tillämpning av Jesu ord i Johannes 4:14, ”kommer ni aldrig mer att bli törstiga, utan det kommer att bli en källa med vatten som bubblar upp i er.” Vi tackade honom och svarade: ”Det här är bara vatten, och vi tar tacksamt emot det. Men tackar du då nej till livgivande vatten och andlig föda som vi inbjuder dig att ta del av?” Dessa ord gjorde intryck på honom, och han skaffade sig flera böcker. Senare på dagen började några människor nere vid kajen göra narr av oss och sade: ”Finns det någon enda människa som tar emot ert erbjudande?” Men chefen för de offentliga arbetena där på platsen bad att få se boken och beslöt sig, inför allas ögon, att skaffa sig den. Hur förvånade blev de inte när de fick veta att också andra människor hade tackat ja till vårt erbjudande!

Vår sista anhalt på Marquesasöarna var den sydligaste ön, Fatu Hiva. Den hörde till de första av de öar som år 1595 upptäcktes av spanjoren Álvaro de Mendaña de Neyra, som uppkallade öarna efter hustrun till vicekungen i Peru — Las Marquesa de Mendoza. Fatu Hiva är en mycket vacker ö. I den största byn, Omoa, träffade vi en familj som visade stort intresse. När vi lämnade dem för att bege oss in i dalen, gick frun i huset ut och samlade ihop alla sina vänner. Så när vi återvände, satt de alla där, glatt leende, och väntade på oss. De ville skaffa sig böckerna för att kunna lära sig något om Guds ord på sina bibelstudiemöten på kvällarna. När vi kom tillbaka till hamnen, var en av våra ryggsäckar helt tom, och den andra var full av apelsiner och citroner.

Vidare till Tuamotuöarna

Efter att ha färdats en dag och två nätter i sydvästlig riktning anlände vi till atollen Pukapuka i Tuamotugruppen. Vi lyckades ordna så att fartyget Araroa gjorde uppehåll vid två atoller varje dag. Detta gav oss möjlighet att besöka några av de atoller som annars är omöjliga att nå.

Av de omkring ett tusen ”pomotus” som bor på dessa öar var det 30 familjer som med glädje tackade ja till vår ”inbjudan”. En kvinna som bodde i ett anspråkslöst hus, inbäddat bland kokospalmer, skyndade sig att sälja kokosmjölk för att kunna skaffa sig flera exemplar av boken innan vi var tvungna att lämna ön. Vi skall sent glömma denna familj, som också insisterade på att få ge oss av sin torkade fisk som hängde under plåttaket på huset.

Glada minnen

Det var så många andra lyckliga ansikten som kommer att stanna kvar i vårt minne, och vi förtröstar på att Jehova skall ha omsorg om dem. Hur lyckliga är vi inte över att ha gjort denna resa till Marquesas- och Tuamotuöarna, där vi själva har fått bevittna de mäktiga verkningarna av vår ”inbjudan”: ”Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.” — Från en av våra läsare.

[Kartor på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Marquesasöarna

Nuku Hiva

Taiohae

Ua Huka

Ua Pu

Hiva Oa

Atuona

Tahuata

Fatu Hiva

Omoa