Skördetid i isens och snöns land
GRÖNLAND, världens största ö, är verkligen ett land av is och snö. Större delen av denna närmare 2.700 kilometer långa ö ligger norr om polcirkeln och är täckt av inlandsis som i medeltal är omkring 1,5 kilometer tjock. Det övriga Grönland är täckt av snö under mellan fem och åtta månader eller mer av året. Det sägs att de vikingar som för länge sedan upptäckte området kallade ön Grönland för att locka dit nybyggare. Men under den korta sommaren stämmer namnet faktiskt på vissa kustområden.
På våren går det frusna havet nordöst om Grönland upp, och det bildas packis. Den isen arbetar sig sedan ner längs ostkusten runt Kap Farvel och en bit upp längs västkusten och gör det under månader i sträck mycket svårt att färdas till sjöss. På vintern fryser havet runt större delen av ön och isolerar de bebodda platserna. Isen behärskar bokstavligen landet, havet och människornas levnadssätt. Det är svårt att föreställa sig vad man skulle kunna skörda i detta land.
En början
Eskimåer av inuitkulturerna har i århundraden levt som jägare på Grönland. År 1721 kom den lutherske prästen Hans Egede till Grönland som missionär. Senare var den mähriska missionen verksam i olika bosättningar. Några av deras missionärer översatte vissa bibelböcker till grönländska, och de bevarade då Guds egennamn, Jehova, i sin översättning. Men sedan år 1900 har endast den danska lutherska kyrkan verkat på Grönland.
År 1953, då Grönland fortfarande var en dansk koloni, inträffade en viktig förändring. Enligt den nya danska författning som trädde i kraft det året blev andra religiösa grupper än den lutherska kyrkan återigen tillåtna på Grönland. I januari 1955 kom därför två Jehovas vittnen från Danmark hit som missionärer. Deras distrikt var en 2.000 kilometer lång kuststräcka i sydväst, där nästan alla grönländare bodde — en befolkning på 27.000, som mestadels bestod av jägare och fiskare.
Kristen Lauritsen, ett av de båda vittnena, berättar: ”Vi kunde nästan ingen grönländska, men vi hade en mycket stark önskan att lära grönländarna sanningen i Guds ord. Vi hade några traktater på grönländska, och senare det året fick vi broschyren ’Dessa goda nyheter om riket’.” Hur utförde de då sitt predikande?
”Till en början använde vi tryckta kort för att förklara syftet med vårt besök. Men senare lärde vi oss några meningar utantill. Resorna mellan samhällena skedde alltid med båt, och eftersom det var praktiskt taget okänt med tidtabeller, så gick båtarna mycket oregelbundet. Sjösjuka hörde till vanligheten. Vi hade också problem med att finna någonstans att bo. Vi fick ofta nöja oss med det tält som vi alltid bar med oss i vårt bagage.”
Men det fanns sådant som kompenserade. Grönländarna är ett vänligt och gästfritt folk. Det är naturligt för dem att tro på Gud och att respektera bibeln. I nästan varje hem finns en fullständig bibel på grönländska. Kristen kommer ihåg att en liten flicka en gång kom fram till dem med en lapp, där det stod: ”Om ni inte har någonstans att bo, så kan ni komma och bo hos oss.” Den här familjen hjälpte dem också att hitta en plats där de kunde ordna med att visa en av Sällskapets filmer.
Det kommer förstärkning
År 1961 började familjer från Danmark att flytta till Grönland för att tjäna där behovet av vittnen var större. De gjorde beundransvärda ansträngningar att lära sig det oerhört svåra grönländska språket och att uthärda att vara isolerade från medtroende. De hade regelbundna möten och höll sig starka i tron och den kristna verksamheten. Deras ansträngningar var verkligen inte förgäves. Det året bildades de två första församlingarna på Grönland, en i huvudstaden Nûk (Godthåb) och den andra i Qaqortoq (Julianehåb) i söder. Vittnena blev också mycket glada, när de fick höra att några grönländare som hade flyttat till Skandinavien hade blivit döpta.
På sjuttiotalet kom det flera unga och nitiska pionjärpar, vilka gick i spetsen för arbetet med att vittna. År 1973 fick man Vakttornet och boken Sanningen som leder till evigt liv på grönländska. Utrustade med denna litteratur for missionärerna längs kusten och besökte samhällen och byar och sådde ut rikligt av sanningens säd. För första gången hade predikoarbetet nått den isolerade ostkusten runt Ammassalik (Angmagssalik). Vilken glädje var det inte det året, när en grönländare på Grönland till slut omfattade sanningen!
Skörd till slut!
Det spreds mycket litteratur, när andra bibelstudiehjälpmedel kom ut på det inhemska språket. Det var till exempel inte ovanligt att ett par vittnen, som arbetade på ett icke-utlämnat distrikt, under några veckor kunde sprida mellan 300 och 400 böcker, lika många broschyrer, 1.000 tidskriftsexemplar och teckna 60 eller 70 prenumerationer.
Som en följd av allt sående och vattnande har Gud fått saker och ting att växa både bland de infödda grönländarna och bland de danskar som bor på Grönland. (1 Korintierna 3:5—7) Nu tjänar 117 Rikets förkunnare i de sju församlingar och den isolerade grupp, som finns utspridda över detta land av is och snö. Låt oss träffa några av dessa hårt arbetande personer.
Ett besök på det grönländska fältet
Ett bra ställe att börja på är den sydligaste församlingen, som ligger i Qaqortoq (Julianehåb). Fem familjer har kommit upp från Danmark för att tjäna här. Några av dem har arbetat hårt för att lära sig grönländska, så att de skall kunna vittna för de grönländare som inte förstår danska. Flemming, en familjefar och pionjär (en Rikets förkunnare på heltid) i den här församlingen, säger: ”Vi har ett stort distrikt. Det finns många fiskelägen och fåruppfödningsstationer bland alla fjordarna längs sydkusten.” I sina egna motorbåtar reser vittnena ända upp till 640 kilometer för att besöka de människor som bor på dessa avlägsna platser.
Efter att ha färdats i tre timmar med båt genom de pittoreska fjordarna kommer vi till nästa församling i Narsaq. Här bor en ensam familj på fyra Rikets förkunnare. Trots att de är isolerade, kan de uppmuntra och bygga upp varandra andligen genom goda studievanor och genom att regelbundet ta del i möten och tjänst på fältet.
Nu går vi ombord på det passagerarfartyg i kusttrafik som kommer hit varje vecka under sommarmånaderna, och den 24 timmar långa färden för oss till Paamiut (Frederikshåb), där det finns tio vittnen. Men när vi har kommit halvvägs, passerar vi en by där det finns två isolerade förkunnare. En av dem, Ane Marie, har en son i Nûk, som lärde känna sanningen för några år sedan och som då började vittna för henne per telefon och brev. Ane Marie uppskattade det han berättade för henne, och hon tog ståndpunkt för sanningen sedan hon läst allt som fanns på grönländska och lyssnat på band, där grönländska vittnen berättade om sina erfarenheter. Vid 60 års ålder och utan att ha haft något stöd av någon lokal församling lyckades hon att efter 50 år bryta vanan att röka, och hon slutade också upp att fira jul och födelsedagar och började vittna för hela byn. Som ett resultat av hennes tålmodiga ansträngningar och goda föredöme kommer nu omkring tio intresserade personer regelbundet tillsammans för att studera bibeln och lyssna till bandupptagningar av mötena.
När vi har lämnat Paamiut, för oss en 14 timmar lång båttur på det stormiga öppna havet till Nûk. I den här huvudstaden på 13.000 invånare finns det 43 förkunnare i församlingen, och över en tredjedel av dessa är grönländare. Mötena varje vecka är en blandning av danska och grönländska, vilket verkligen utgör en utmaning för båda språkgrupperna.
När vi åter kommer ombord på passagerarfartyget, för oss en resa på åtta timmar till Maniitsoq (Sukkertoppen). Här arbetar fyra familjer från Danmark tillsammans med några Rikets förkunnare från trakten. De har täckt distriktet i samhället så grundligt och spridit så mycket biblisk litteratur att vartannat hushåll har ett exemplar av boken Min bok med bibliska berättelser på grönländska. Med hjälp av sina motorbåtar anordnar de också regelbundet vittnesresor till avsides belägna byar.
Vi fortsätter norrut, och vår nästa anhalt är Sisimiut (Holsteinsborg), som ligger tio timmars resa längre bort. Församlingen här består av fem danska familjer och några lokala förkunnare. Härifrån gör ett par, som är pionjärer med särskilt uppdrag, regelbundet turer till ostkusten. Detta innebär en halvtimmes resa med helikopter till flygplatsen, en två timmar lång resa med flyg tvärs över inlandsisen och ännu en kort flygtur med helikopter tvärs över viken vid Ammassalik på ostkusten. Landskapet där är verkligen imponerande — de klippiga bergen reser sig över glaciärerna, som fyller sänkorna nedanför. Människorna är rätt mottagliga för Rikets budskap, men det är inte många som ännu har tagit ståndpunkt för sanningen.
När vi har flugit tillbaka över iskalotten, gör vi vårt sista uppehåll i Ilulissat (Jakobshavn), den nordligaste församlingen. Ilulissat är det grönländska ordet för ”isberg”, och det är ett passande namn. Här i närheten ligger den mest produktiva glaciären på norra halvklotet, och det flyter isberg över hela bukten och fjordarna, vilket gör landskapet rätt fängslande. Denna mycket verksamma församling består av sex familjer från Danmark och ett par grönländare. Förutom samhället Ilulissat och hela Diskobuktsområdet har de vad som antagligen är världens nordligaste distrikt att vittna på, eftersom det når ända upp till byn Kullorsuaq (Djävulens tumme) nära 75 grader nordlig bredd.
Pionjärerna med särskilt uppdrag i Ilulissat besöker regelbundet denna avlägsna trakt och vittnar för människorna i Upernavik och Uummannaq. Bo och Helen berättar: ”Denna vidöppna nordliga trakt är fortfarande ett orört arktiskt paradis. Trakten är glest befolkad, och människorna här lever på jakt mer än på fiske. De lever enkelt och oroar sig inte alltför mycket för framtiden. Många av dem är intresserade av andliga ting. De lyssnar villigt till det budskap vi kommer med.” Tiden får utvisa om sådana fårlika personer kommer att församlas in i den enda sanna ”hjorden” under den ende ”herden”, Jesus Kristus. — Johannes 10:16.
Det är bara danska pionjärer som arbetat i det här området, men åtta grönländare i Nûk gjorde en videoinspelning som gav ett allmänt vittnesbörd om vad vi tror på och hur vi lever. När pionjärerna använde denna inspelning i sin tjänst från hus till hus, fick det verkligen människor att börja tala och ställa en hel del frågor, särskilt om sådant som att vi inte firar jul och inte döper spädbarn. Tilläggas kan att man sammanlagt spred 200 böcker under den fyra veckor långa resa som just beskrivits.
Skörden fortsätter
Trots det ogästvänliga klimatet och språkbarriären fortsätter Rikets skörd. För att dra nytta av församlingens möten har många grönländare lärt sig danska. Men allt fler möten hålls på grönländska, vilket gör det möjligt för fler att ta del av den andliga maten.
Trots att programmet för sammankomsten ”Guds rättvisa” i Nûk år 1988 framfördes på danska, tolkades till exempel omkring en tredjedel av talen till grönländska. Sammanlagt 163 personer var närvarande, och delegaterna från den nordligaste församlingen i Ilulissat och den sydligaste församlingen i Qaqortoq måste färdas ända upp till två dagar i vardera riktningen. Fyra blev döpta vid sammankomsten.
Hur är då utsikterna för en framtida skörd? Verkligen mycket goda! År 1989 var det en glädje att få se 205 vara närvarande vid firandet av åminnelsen av Kristi död. För närvarande leder man över hundra bibelstudier. Ja, Jehova välsignar rikligen sina tjänares hårda arbete i detta land av is och snö.