”Människofiske” i Belize
BELIZE är ett litet subtropiskt land som ligger mellan Mexico och Guatemala. En bit från kusten ute i det turkosfärgade Karibiska havet formar en mängd atoller och korallrev det längsta barriärrevet på västra halvklotet. Större delen av marken längs kusten är torr och flack. Men söderut i inlandet når Mayabergen en höjd av 1.120 meter över havet. Detta bergiga område som en gång var täckt av tät skog kännetecknas av raviner, trånga flodpassager mellan branta klippor och vackra vattenfall.
Ursprungligen bodde Mayafolket i landet, vilket många ruiner och artefakter vittnar om. På 1600-talet började före detta sjörövare, som övergått till att avverka kampesch- och mahognyträd, bosätta sig där. Senare blev detta kolonin Brittiska Honduras, som 1981 blev en självständig stat.
I dag har Belize en befolkning på ungefär 175.000. De utgör verkligen en blandad skara bestående av afro-belizier (kreoler), mestiser, mayaindianer, garinaer (kariber), asiater, européer och andra. På grund av att Belize tidigare var en engelsk koloni är engelska det officiella språket med spanskan som stort andrahandsspråk. Dessutom talas kreolska, mayaspråket, garifuna och andra språk allmänt.
I det 280 kilometer långa barriärrevet, med koraller i lysande färger och med slottsliknande torn och grottor, lever en stor mångfald av havsdjur till fröjd för både öga och gom. Dessa fiskevatten utanför kusten är en av landets största naturtillgångar. Vidare har Belize, med sin stora mångfald av folk och kulturer, visat sig vara ett rikt ”fiskevatten” för dem som ger gensvar till Jesu inbjudan: ”Kom, följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.” — Matteus 4:19.
”Fisket” påbörjas
År 1923 flyttade James Gordon, ett vittne som blev döpt 1918 på Jamaica, till Belize. Han började lägga ut näten, så att säga, bland sina grannar i och omkring byn Bomba i distriktet Belize. Som ”fiskeredskap” hade han en stor mahognylåda med böcker, som han bar i ena handen, och en grammofon, som han bar i den andra.
Omkring 1931 kom Freida Johnson, en heltidsförkunnare från Texas, till Belize på sin rundresa i de centralamerikanska länderna för att sprida de goda nyheterna. Under de sex månader som hon stannade där träffade hon en bagare, Thaddius Hodgeson, som i sin tur gjorde en annan bagare, Arthur Randall, bekant med sanningen. Broder Hodgeson skötte verksamheten ända till 1945, då de första Gileadmissionärerna, Charles Heyen och Elmer Ihrig, anlände.
Året därpå, när N. H. Knorr och F. W. Franz, Sällskapet Vakttornets dåvarande president och vicepresident, var på besök, upprättades ett avdelningskontor där. Alltsedan dess har ”näten” lagts ut i alla delar av Belize, och verket har utvidgats oavbrutet. Som mest tog 844 del i att ”fiska människor” under 1989.
”Näten kastas ut” längre bort
I dag predikas de goda nyheterna regelbundet i Belize City och andra städer, medan många av de mera avlägsna byarna och småöarna bearbetas endast sporadiskt. Så var fallet med ön San Pedro i Ambergris Cay bara tills för några år sedan.
Under flera år var den enda kontakten som invånarna på San Pedro hade med sanningen när vittnena från fastlandet gjorde korta besök. Vittnena lämnade biblisk litteratur hos intresserade, men eftersom de var tvungna att återvända till fastlandet, kunde de inte följa upp intresset. Senare anlände en familj på fyra personer till Belize för att tjäna där behovet var större. De flyttade till ön frivilligt fastän de var tvungna att bo i en husvagn till dess de kunde bygga ett hus. Men ”fisket” gick bra. De satte i gång många bibelstudier, och i dag finns det mer än 20 ”människofiskare” på ön. I september 1986 byggde de, med hjälp av vittnen från hela landet, sin första Rikets sal på bara ett veckoslut.
Avdelningskontoret övar också tillsyn över ett stort antal isolerade mayabyar i Toledodistriktet längst i söder, där man talar språken ketchi och maya mopan. En gång per år, under torrperioden då man kan ta sig fram längs floderna och i bergen, brukade en grupp vittnen besöka dessa byar. De gick till fots till byarna med det nödvändigaste på ryggen och vittnade för invånarna och gjorde återbesök hos dem som visat intresse.
Under en sådan årlig ”djungelutflykt” besökte bröderna 1968 byn Crique Sarco. En ung flicka hittade ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv, som en broder tappat. Hon berättar vad som hände.
”Fastän jag aldrig läste boken, utan bara tittade på de få bilderna, blev den så kär för mig. Brödernas årliga besök hos min far inskärpte Jehovas namn i mitt sinne, och jag förstod att han har en organisation. När jag gick på gymnasiet i staden Ponta Gorda, ställde någon en dag frågan: ’Vad är Guds namn?’ När jag svarade ’Jehova’, fick jag en automatisk bestraffning (fem anmärkningar och en straffuppgift, till exempel att rengöra toaletterna). Sedan kallade prästen in mig och sade till mig att aldrig mer använda det namnet, om jag inte ville bli avstängd från skolan. Det gjorde att jag slutade skolan frivilligt och aldrig gick tillbaka dit.
Nästa gång jag kom i kontakt med sanningen var många år senare, när jag var gift och bodde i Corozal längre norrut. Jag fick syn på ett litet papper som blåstes omkring av vinden. Jag plockade upp det och såg att det var omslaget till broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet. Jag förklarade för en vän att det här var en sak hos vittnena som jag inte kunde acceptera. Hon sade att jag en vacker dag kanske skulle hålla med dem. Dagen därpå besökte en broder mig och sade att han hade hört att jag var intresserad av att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Fastän jag sade till honom att jag inte alls var det, förklarade han att det inte behövde ta så lång tid, så jag gick med på det. Till slut kom Sanningsboken, som jag hållit så kär i åtta år, till användning!
Min mans släktingar försökte snart få honom att sätta stopp för studiet. Sedan flyttade vi till en isolerad by, och jag tappade kontakten med vittnena. Men en syster som arbetade i tjänsten från hus till hus hittade mig, och jag återupptog studiet. Min man gjorde allt han kunde för att störa studiet. Han drack sig full, förde en massa oväsen, körde ut mig ur huset och hotade med att skaffa sig en annan kvinna. Men jag höll fast och förtröstade starkt på Jehova i bön. För två år sedan besvarade Jehova mina böner långt utöver mina förväntningar.
En dag kom min man hem med hela ansiktet sönderslaget och gick raka vägen till sängs. Senare samma dag sade han: ’Jag vill också studera bibeln!’ Den förändringen gladde mig verkligen, men den förde också med sig hans familjs vrede. De sade till honom: ’Att byta religion är detsamma som att byta föräldrar, så du är inte längre vår son!’ Nu, när min man och jag var förenade, gjorde vi snabba framsteg. Den 5 december 1987 blev vi döpta vid vårt första kretsmöte.”
Så även i de mest avlägsna delarna av Belize får man ”fisk”. Broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! har översatts till ketchi i förhoppningen att ytterligare många i dessa byar skall få hjälp att ta emot de goda nyheterna. De som har räddats från det förorenade vattnet i Satans ordning får nu del av sanningens kristallklara vatten i Jehovas andliga paradis.
En ung man i Belize City lärde känna Jehovas rena normer från bibeln. Han slutade att missbruka marijuana och andra droger och blev döpt. Kort därefter blev han ”människofiskare” på heltid. Han har också privilegiet att vara biträdande tjänare i sin församling. Hundratals andra har fått hjälp med att rena sitt liv genom att legalisera sina äktenskap och registrera dem hos myndigheterna. Många andra har fått lära sig läsa och skriva för att de skall kunna studera Guds ord på egen hand. Så Jehovas vittnens undervisningsarbete i Belize tillfredsställer inte bara människors andliga behov, utan gagnar också samhället på andra sätt.
Näten dras in
En gång följde Jesu lärjungar hans befallning och kastade ut sina nät på andra sidan båten. Det ledde till att de inte längre orkade ”dra upp det på grund av fiskarnas mängd”. (Johannes 21:6) På liknande sätt är gensvaret på de goda nyheterna så stort att det är en utmaning för vittnena i Belize att ta hand om det stora antal människor som kommer in i organisationen.
Det råder stort behov av mogna bröder som kan ta ledningen i församlingarna. Det finns i genomsnitt bara en eller två äldste i varje församling. Sedan har vi uppgiften att regelbundet nå alla delar av landet med de goda nyheterna. Man kan nå många distrikt längs vägarna, men på grund av de bristfälliga allmänna kommunikationerna är det svårt för vittnena att uppodla det intresse som de finner och för de intresserade att regelbundet komma till mötena. Det enda praktiska sättet att nå vissa isolerade områden är fortfarande att gå eller att använda en urholkad trädstam som kanot.
Vittnena i Belize har också svårigheter med att finna passande platser för sina församlingsmöten och sina årliga sammankomster. År 1987 var sammanlagt mer än 2.200 närvarande vid områdessammankomsterna ”Förtrösta på Jehova” — ungefär tre gånger antalet förkunnare i landet. För dessa sammankomster uppförde bröderna en tillfällig byggnad på en tomt i närheten av Ladyville. Nu undersöker de om det är möjligt att bygga en permanent sammankomsthall på den tomten.
Även om utmaningen är stor, ger vittnena entusiastiskt gensvar. De har visat det genom att öka sin andel i tjänsten på fältet. År 1979 ägnade förkunnarna i genomsnitt 8,3 timmar varje månad åt predikoarbetet. Nu använder de i genomsnitt 11,3 timmar varje månad. Det har också skett en fin ökning i pionjärernas led. År 1979 var det i genomsnitt 10 hjälppionjärer och 12 reguljära pionjärer varje månad. Nu är det 51 hjälppionjärer och 42 reguljära pionjärer varje månad, och de är mellan 14 och 74 år.
Av det enastående antalet närvarande vid åminnelsen av Kristi död den 22 mars 1989 att döma finns det stora utsikter till utvidgning. Vännerna arbetade intensivt med att inbjuda intresserade. Vad blev följden? Sammanlagt var 3.834 närvarande, mer än fyra gånger det högsta antalet förkunnare! Det var gripande att se de många folkgrupperna — kreoler, mestiser, mayaindianer, européer, kineser, libaneser och andra — förenade på det sättet.
Dessutom leder landets 844 förkunnare mer än ett tusen bibelstudier i hem. Genom att fortsätta att se upp till församlingens huvud, Jesus Kristus, för vägledning kommer utan tvivel ytterligare många i Belize att ge gensvar på inbjudan att bli ”människofiskare”.
[Kartor på sidan 22]
(För formaterad text, se publikationen)
MEXIKANSKA GOLFEN
MEXICO
BELIZE
Belize City
Punta Gorda
GUATEMALA
HONDURASVIKEN
[Bilder på sidorna 24, 25]
Byggande av en Rikets sal i San Pedro, Ambergris Cay