Att tjäna Jehova i gynnsam tid och i ogynnsam tid
Berättat av Hal Bentley
MAN hade gjort förberedelser för en kretssammankomst för Jehovas vittnen i ett litet samhälle i Nyasaland (nu Malawi). Medan kretstillsyningsmannen och områdestillsyningsmannen en sista gång granskade det av gräs och bambu byggda podiet och gräshyddorna avsedda för nattlogi, blev de plötsligt omringade av en pöbelhop som hållit sig gömd i bushen i närheten. Pöbelhopen satte eld på hyddorna och podiet och tvingade i väg de två bröderna till de hus där de bodde.
Områdestillsyningsmannens hustru, Joyce Bentley, som kom springande för att ta reda på vad som hände, blev också tvingad tillbaka. Pöbelhopens ledare skrek att mzungu (vit man) omedelbart måste ge sig av. Hopen tillät oss inte att ta med våra tillhörigheter och tvingade in oss i vår Land-Rover. Män, kvinnor och barn trängdes kring fordonet och skrek ”Pitani mzungu” (Vita män, ge er i väg) och ”Kwacha” (Frihet). Vi trodde att de skulle välta Land-Rovern, så vi bad tyst till Jehova. Men folkhopen tunnades ut, och vi begav oss till närmaste polisstation, som fanns i Mzimba, ungefär 50 kilometer därifrån.
Vi återvände senare tillsammans med en ensam polisman, eftersom problem på andra ställen gjorde att man bara kunde undvara honom. När vi kom fram till den plats där vi hade blivit ofredade, fann vi Malawis kongresspartis flagga hissad utomhus och bokstäverna MCP inristade i lerväggen. Men sedan polismannen hade talat med människorna på platsen lät de oss lasta in våra saker i Land-Rovern.
Vi träffade också på kretstillsyningsmannen, Rightwell Moses, och hans hustru. Hon hade sprungit ut i bushen när pöbelhopen gick till angrepp, medan de nästan hade dränkt Rightwell i en närbelägen flod. Pöbelhopen hade också tagit med sig all den mat som var avsedd för sammankomsten. Sedan tvingade de bröderna att marschera flera kilometer i en riktning, medan systrarna och barnen fick gå i motsatt riktning, ända tills pöbelhopen tröttnade och lämnade dem.
Detta var en av många händelser som kulminerade i förbudet mot Jehovas vittnens arbete i Malawi, vilket ledde till att de blev hätskt förföljda. Ja, några blev dödade och andra blev brutalt slagna, våldtagna och fängslade.
Varför vi var i Malawi
Jag föddes den 28 juni 1916 i Leeds i Yorkshire i England som den yngste i en familj med fem barn. Vi var inte religiösa i vår familj och gick inte i kyrkan.
När andra världskriget bröt ut år 1939 var mina föräldrar redan döda. I juni 1940, då jag var bara 24 år, var jag klädd i uniform, och de fem följande åren tjänade jag i olika motoriserade förband. När jag under de åren satt på post med kulsprutan vid Englands nordöstra kust och tittade upp mot den stjärnbeströdda himlen, fick jag många tillfällen att tänka på Gud och fundera över varför Skaparen av allt detta vördnadsbjudande och vackra tillåter så mycket våld, blodsutgjutelse och lidande bland människorna. Det var inte förrän jag blev hemförlovad från armén som jag fick svar på de många frågor som länge hade förbryllat mig.
En kall vinterkväll det året knackade någon på min dörr. När jag öppnade stod där en äldre herre som började tala om bibeln. Detta ledde till ett bibelstudium, och inte långt därefter, i april 1946, blev jag döpt, och 1949 slutade jag mitt arbete och blev pionjär, ett Jehovas vittne som förkunnade hela sin tid.
Sedan tjänade jag vid Betel i London i drygt tre år, och 1953 blev jag inbjuden till Vakttornets Bibelskola Gileads 23:e klass i South Lansing i New York för att bli övad för missionärstjänsten. Senare blev jag förordnad som missionär i vad som då var Nyasaland, där jag med tiden blev utskickad i områdestjänsten, och som ogift ung man fick jag under fem år resa över hela detta vackra land. Jag började älska människorna, som var så lyckliga och gästfria fastän de inte hade många materiella ägodelar, förutom sina majsland, några kycklingar, getter eller grisar. Några var duktiga fiskare. Jag bodde med dem i deras anspråkslösa bostäder byggda av lera på pålar och gick med dem från by till by i predikoarbetet. Jag njöt också av att få vara tillsammans med dem vid deras sammankomster under bar himmel, där de satt familjevis och hänfört lyssnade till talarna, fastän regnet ibland öste ner!
När jag gjorde uppehåll i någon by brukade alla, både ung och gammal, komma fram till mig och hälsa genom att säga: ”Moni, muli bwanji?” (Hej, hur mår du?) Även när jag gick mellan byarna brukade människor som kupade sina fält göra ett uppehåll och ropa en hälsning.
Varje församling som jag besökte tillsammans med kretstillsyningsmannen byggde ett hus särskilt för mig. Ibland var det stabilt byggt med pålar och halmtak, vilket jag uppskattade mycket. Men jag upptäckte att det tar någon tid innan ett nylagt halmtak blir vattentätt!
En gång byggde bröderna mig ett hus av enbart tjockt elefantgräs. Det hade tre väggar med min Land-Rover som fjärde vägg. Det var i Shire River-dalen där det är varmt året om och moskiterna, som verkar arbeta i skift, inte lämnar en i fred vare sig dag eller natt! Utan moskitnät och insektsmedel var det så gott som omöjligt att hålla i gång.
Jag får en livskamrat
År 1960 fick jag sällskap av en hustru, Joyce Shaw, som hade tjänat som missionär i Ecuador. Ja, efter att under några år åtnjutit gåvan att vara ogift blev jag välsignad med en annan gåva — äktenskapet — som jag fortfarande efter 30 år djupt värdesätter. Joyce och jag har glatt oss åt många spännande erfarenheter tillsammans.
Vid ett tillfälle byggde bröderna en bro av pålar och gräs över ett vattendrag för att jag skulle kunna komma till en by där de ville se Sällskapets film ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Men släpvagnen som var kopplad till Land-Rovern fastnade i en bropåle. Bröderna hakade oförskräckt loss släpvagnen och lät mig köra över bron, medan de själva drog släpvagnen över. Filmvisningen blev lyckad.
Ibland var floderna för breda för att man skulle kunna bygga en bro över. Då brukade bröderna ta ut allting ur Land-Rovern — den bärbara generatorn, projektorn, filmerna och sängen — och vada över floden, med mig på någon av brödernas kraftiga axlar, medan två systrar bar Joyce. En del floder var för djupa. Då fick vi ta oss över på en flotte bestående av en kraftig plattform av plank ovanpå åtta till tio stora fat. Två män drog med rep flotten över till andra sidan.
Vännerna i Malawi var ytterst hjälpsamma och vänliga och behandlade oss med djup respekt. På ett ställe där lokalbefolkningen hade hotat att bränna ner huset vi bodde i stannade bröderna uppe hela natten för att garantera vår säkerhet. Även innan Jehovas vittnen blev förbjudna 1967 uppstod det farliga situationer, sådana som den som beskrevs i inledningen. Många av bröderna och systrarna i Malawi skulle ha kunnat ge sitt liv för oss.
Vid ett tillfälle arbetade jag från hus till hus med en broder som hade en väldig bula i pannan. Han hade blivit fruktansvärt misshandlad några dagar tidigare. Vid ett hus avgav han lugnt ett vittnesbörd för den besökte, och sedan vi gått därifrån sade brodern: ”Det var den mannen som gav mig så hemskt med stryk!” Jag påminde mig Paulus’ ord: ”Återgälda ingen med ont för ont. ... Fortsätt att övervinna det onda med det goda.” — Romarna 12:17—21.
Vi utvidgar vår tjänst
Medan vi ännu var kvar i Malawi besökte jag och Joyce ofta det närbelägna Moçambique. Hennes kunskaper i spanska, som hon fick när hon tjänade i Ecuador, kom till användning, eftersom portugiserna kunde förstå henne. Med tiden kunde vi båda samtala på portugisiska. Vi fortsatte att besöka Moçambique från vårt nästa distrikt, Zimbabwe. Katolska kyrkan motstod predikoarbetet hätskt och vållade problem. Men vi fick under de tio följande åren erfara Jehovas kärleksfulla omsorg och beskydd då vi letade efter fårlika där.
Vid ett av våra besök i Moçambique träffade vi en intresserad dam norr om hamnstaden Beira. Hennes syster i Portugal hade skrivit till henne och berättat om allt det underbara som hon hade lärt sig i sitt studium med Jehovas vittnen. Damen hade kontrollerat detta i sin egen bibel och hade även börjat tala med grannarna om det. Men den enda adressen vi hade var namnet på verkstaden där hennes man arbetade.
Utanför ingången till verkstaden frågade en man om det var något han kunde göra för oss. Vi bad att få träffa damens man. Han pekade på en mekaniker som arbetade med en bil och gick sedan tvärt sin väg. Vi presenterade oss för mekanikern och sade att vi ville besöka hans hustru. Han blev mycket nervös. Medan han följde oss till sitt hem förklarade han att mannen som vi först hade talat med var på väg till chefen för PIDE (hemliga polisen) där på platsen för att rapportera vår ankomst. Vi hade gått i en fälla! Han förklarade också att polisen hade övervakat hans hustru under en tid på grund av hennes predikande och att de hade stoppat vårt brev som talade om för henne att vi skulle komma. De hade tagit hennes bibel, men hon hade förståndigt nog gömt undan en annan! De hade också haft med sig den katolske biskopen för att han skulle försöka förmå henne att sluta tala om Jehova och Riket!
När vi träffade den intresserade damen, blev hon överväldigad av sina känslor och kastade sig om halsen på Joyce. Hon vädjade till sin man att vi skulle få stanna där, men han vägrade och återvände till arbetet. Vi utnyttjade det korta besöket på bästa sätt och uppmuntrade henne med hjälp av bibeln och berömde henne för att hon hade tagit ståndpunkt så fast. För att inte orsaka ytterligare problem för henne gav vi oss av, men vi lovade att komma tillbaka när läget hade förbättrats. Då vi gick ut från huset och likaså när vi tankade bilen på bensinstationen, märkte vi att vi var bevakade, men ingen stoppade oss. Vi åkte sedan till Beira och besökte den lilla församlingen där innan vi återvände till Zimbabwe. Några månader senare återvände vi och var glada över att få äta tillsammans med den intresserade damen, hennes man och dotter. Hon blev så småningom döpt medan hon var på besök i Portugal, och hon blev en nitisk förkunnare av Riket.
Vi besökte ofta platser som låg längre norrut, sådana som Quelimane, Nampula och Nacala, en liten hamnstad. I Nacala besökte vi många gånger familjen Soares. Mannen i familjen hörde först talas om sanningen i Portugal. Men när han flyttade till Moçambique studerade bröderna i Moçambiques huvudstad, Lourenço Marques (nu Maputo), med honom och hans familj. De uppskattade mycket att vi var beredda att resa hundratals kilometer för att besöka en isolerad familj. De gjorde fina framsteg och flyttade senare till Sydafrika, där deras dotter, Manuela, nu tjänar vid Betel och arbetar med att översätta till portugisiska.
Vi besökte församlingen i Lourenço Marques många gånger, vilket innebar en resa från Blantyre på mer än 1.100 kilometer på knaggliga vägar. Vi fick allvarliga problem med bilen vid ett par tillfällen och fick bogsera den till Salisbury (nu Harare). Men det var mycket glädjande att se den lilla gruppen i Lourenço Marques som, fastän de arbetade under förbud, växte och blev en fin församling. Man höll regelbundet mindre kretssammankomster i bushen som om vännerna bara var en större grupp ute på picknick. Vid flera tillfällen anordnade man sammankomster på andra sidan gränsen i Nelspruit i Sydafrika, vilket hjälpte bröderna i Maputo att få uppskattning av Jehovas organisation och växa andligen.
Även församlingen i Beira växte sig stark. På grund av de politiska omvälvningarna i Moçambique är vänner därifrån nu kringspridda i Portugal, Sydafrika, Canada, Brasilien, Förenta staterna och andra länder. All ära går till Jehova, ”som får det att växa”. (1 Korintierna 3:6, 7) Ja, i tio år hade vi privilegiet att bistå vännerna i Moçambique under den portugisiska regimen. När vi ser tillbaka förundrar vi oss över hur Jehova gjorde detta möjligt för oss.
Vid ett tillfälle när vi besökte Nampula i norr blev vi stoppade av en representant för PIDE. De beslagtog all vår litteratur, även biblarna, och sade att de aldrig skulle tillåta oss att återvända till Moçambique, men med Jehovas hjälp kunde vi ändå göra många fler resor in i landet. För varje gång vi kom till gränsen brukade vi be Jehova hjälpa och vägleda oss så att vi kunde uträtta hans vilja och ge den uppmuntran och övning som vännerna där i landet så väl behövde.
År 1979 blev vi förflyttade till Botswana. Till ytan är det stort, ungefär hälften så stort som Sydafrika, men eftersom en mycket stor del utgörs av Kalahariöknen, bor där mindre än en miljon människor. Här hade vi privilegiet att bland annat hjälpa till med att bygga en Rikets sal och ett missionärshem i huvudstaden Gaborone. Ett annat privilegium har varit att få hjälpa portugisisktalande flyktingar från Angola och att få studera bibeln med dem.
Vi har också hjälpt ett par ungdomar från Zimbabwe. Jehovas vittnen i detta grannland fick tydligen, tack vare någon särskild anordning, undervisa från bibeln i vissa skolor. På så sätt blev de här ungdomarna intresserade. När de sedan flyttade till Botswana, tog vi kontakt med dem, och de bad om ett bibelstudium. Men deras föräldrar motsatte sig det, så de måste komma till missionärshemmet för att studera. De gjorde fina framsteg och blev döpta vittnen.
När jag ser tillbaka på 41 år av heltidstjänst i åtta länder, känner jag mig djupt tacksam mot Jehova för alla välsignelser jag har haft. Det har inte varit lätt, men det har varit en stor glädje för Joyce och mig att få hjälpa många att ta fast ståndpunkt för Riket och att sedan trots många problem och hätskt motstånd få se deras fina framsteg. Det vi har gjort har varit att ”predika ordet” och enträget göra det ”i gynnsam tid, [och] i ogynnsam tid”. Ja, heltidstjänsten är en berikande erfarenhet och ett stort privilegium som vi av hjärtat rekommenderar åt alla som kan anpassa sitt liv och så finna glädje i det. — 2 Timoteus 4:2.
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
ANGOLA
ZAMBIA
MALAWI
Mzimba
Blantyre
MOÇAMBIQUE
Nacala
Beira
Maputo
ZIMBABWE
Harare
NAMIBIA
BOTSWANA
Gaborone
SYDAFRIKA
INDISKA OCEANEN
600 km
400 mi
[Bild på sidorna 24, 25]
När floderna var för djupa brukade två män dra oss med rep över till andra sidan