Vad har hänt med hederligheten?

FÖR lite mer än hundra år sedan återvände Barney Barnato, som blivit rik på att spekulera i diamanter, till England från Sydafrika. Kort efter sin ankomst blev han förargad över en tidningsartikel som skrivits om honom. Han sökte därför upp chefredaktören och gav honom ett handskrivet manuskript till en ny artikel, ”för att rätta till en del missförstånd”, tillsammans med en check på en stor summa pengar.

Redaktören, J. K. Jerome, kastade manuskriptet i papperskorgen och gav tillbaka checken. Den förvånade Barnato ökade genast summan till det dubbla. Även detta erbjudande tillbakavisades. ”Hur mycket begär ni?” undrade Barnato. Jerome skriver senare beträffande denna händelse: ”Jag förklarade för honom att sådant inte går för sig — inte i London.” Hans heder som redaktör var definitivt inte till salu.

Ordet ”hederlig” har definierats som ”ärlig, rättskaffens, redlig, redbar, aktningsvärd”. En hederlig person är pålitlig, omutlig. Men i våra dagar är oärlighet — raka motsatsen till hederlighet — den egenskap som genomsyrar och undergräver hela samhället.

På senare tid har nyhetsmedierna allt oftare använt ordet ”mygel” för att beskriva bristen på ärlighet och redbarhet. Det ordet täcker, enligt en dagstidning, ”allting från kärleksaffärer och kommunalpolitiskt fiffel till mutor i samband med stora exportorder”. Inget område i livet är undantaget.

Växlande normer för hederlighet

Hederlighet är naturligtvis inte detsamma som fullkomlighet, men det är ändå en egenskap som återspeglar en människas grundläggande karaktär. I vår materialistiska värld betraktas emellertid hederlighet ofta som en belastning snarare än som en dygd. Det börjar till exempel bli allt vanligare att universitetsstuderande använder avancerad teknisk apparatur för att fuska på examensskrivningar, och sådant fusk är nästan omöjligt att upptäcka. En engelsk professor hävdar att över hälften av alla engelska studenter har fuskat vid något tillfälle, och England är säkert inte det enda land där sådant förekommer.

Något som inte bör förbises i detta sammanhang är att oskyldiga ofta får lida när opålitliga individer ljuger och bedrar sina medmänniskor. Ett belysande exempel är det som hände år 1984 i den indiska staden Bhopal, där giftig gas läckte ut och dödade 2.500 män, kvinnor och barn och skadade flera hundra tusen. The Sunday Times rapporterar: ”Hjälpinsatserna har kört fast i ett träsk av oärlighet. ... Uppgiften att sålla fram dem som är berättigade till ersättning har försvårats av tusentals falska skadeståndskrav, fingerade dokument och oriktiga uppgifter.” Följden har blivit att av ett skadeståndsbelopp på 470.000.000 dollar hade bara 3.500.000 dollar betalats ut till de drabbade tio år efter katastrofen.

Hur förhåller det sig då med religionen? Hur håller den måttet i fråga om ärlighet och hederlighet? Beklagligt nog är normerna ofta inte högre bland religiösa än bland icke-religiösa. Ett belysande exempel är den romersk-katolske biskopen Eamon Casey, som erkänt sig vara far till en illegitim son, som nu är i tonåren. Enligt den brittiska dagstidningen The Guardian är Caseys fall ”långt ifrån unikt”. Londontidningen The Times skriver likaså: ”Sanningen om biskop Caseys snedsteg är inte att hans försyndelse var exceptionell, utan tvärtom att otrohet mot celibatlöftena varken är något nytt eller något sällsynt.” The Glasgow Herald i Skottland ger uttryck åt samma uppfattning och hävdar att det inte är mer än 2 procent av de romersk-katolska prästerna i USA som har avhållit sig från såväl heterosexuella som homosexuella kontakter. Oavsett om denna uppgift är riktig eller inte, ger den en antydan om vilket rykte katolska präster har i moralfrågor.

Är det, med tanke på ovanstående exempel, möjligt att hålla en hög moralisk standard i dagens omoraliska värld? Är det värt besväret? Vad är inbegripet, och vilka välsignelser för det med sig?