Samvetet — en börda eller en tillgång?
”JAG har dåligt samvete!” Nästan alla drabbas vi ibland av dåligt samvete. Känslan kan variera mellan lätt obehag och svår vånda. Ett plågat samvete kan till och med ge upphov till depression eller en stark känsla av misslyckande.
Sett ur den här synvinkeln, är inte samvetet ändå en börda? Somliga kan tycka så. Forna tiders tänkare betraktade ofta samvetet som en medfödd, inneboende förmåga. Många menade att det var ett moraliskt rättesnöre som människan fått direkt av Gud. Samvetet har därför beskrivits som ”Guds röst i människan” och ”vår ursprungliga natur”.
På senare tid har det emellertid blivit populärt att påstå att samvetet är något inlärt — ett resultat av föräldrarnas och samhällets påverkan. En del psykologer hävdar till exempel att barnet lär sig att undvika olämpligt beteende främst på grund av fruktan för straff, och de tror att det vi kallar samvete helt enkelt är ett uttryck för att vi har tillägnat oss våra föräldrars värderingar och uppfattningar. Andra betonar den roll som samhället spelar när det gäller att förmedla normer och värderingar. Somliga menar rentav att samvetskval bara är en konflikt mellan våra egna önskningar och ett förtryckande samhälles krav.
Men trots dessa teorier har det i alla tider funnits människor som i lydnad för sitt samvete har stått emot sina föräldrar, släktingar och hela samhällen. Somliga har till och med varit villiga att offra livet för samvetets skull! Och trots de stora skillnader som råder mellan olika kulturer runt om i världen betraktas sådana handlingar som mord, stöld, äktenskapsbrott, lögn och incest nästan överallt som orätta. Tyder inte det på att samvetet är medfött, nedlagt i oss?
Bibelns syn
Den verkliga auktoriteten i den här frågan är Jehova Gud. Det är ju trots allt ”han som har gjort oss och inte vi själva”. (Psalm 100:3) Han vet precis hur vi är funtade. Guds eget ord, Bibeln, förklarar att människan skapades till Guds ”avbild”. (1 Moseboken 1:26) Människan skapades med en känsla för vad som är rätt och orätt — samvetet är alltså en integrerande del av människans natur. — Jämför 1 Moseboken 2:16, 17.
Aposteln Paulus bekräftar detta i sitt brev till romarna, där det sägs: ”Närhelst folk av nationerna, som inte har [Guds] lag, av naturen gör vad som hör till lagen, är dessa, fastän de inte har lag, sig själva en lag. Just de lägger i dagen att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, under det att deras samvete vittnar med dem och de, mellan sina egna tankar, blir anklagade eller också urskuldade.” (Romarna 2:14, 15) Lägg märke till att många av dem som inte hade uppfostrats i enlighet med den lag som Gud hade gett judarna ändå följde en del av principerna i denna lag, inte på grund av sociala påtryckningar, utan ”av naturen”!
Samvetet är alltså inte någon börda, utan en verklig tillgång, en gåva från Gud. Det är sant att samvetet ibland kan plåga oss, men om vi lyssnar till dess röst kan det också belöna oss med en känsla av djup tillfredsställelse och sinnesfrid. Det kan vägleda, skydda och motivera oss. Som det sägs i en kommentar i The Interpreter’s Bible: ”En människas psykiska och emotionella hälsa är beroende av att hon försöker överbrygga klyftan mellan det hon gör och det hon känner att hon borde göra.” Hur kan vi då överbrygga den klyftan? Kan vi forma och öva vårt eget samvete? Nästa artikel tar upp dessa frågor.