Goda nyheter om paradiset förkunnas på Tahiti
TAHITI! Namnet verkar ha en särskild exotisk dragningskraft. Tahiti gjordes känt genom sådana konstnärer och författare som Paul Gauguin, Robert Louis Stevenson och Herman Melville, vars skildringar av Söderhavsöarnas tropiska skönhet och stillhet fångade fantasin hos många.
Tahiti är den största av de mer än 120 öarna i Franska Polynesien i Stilla havet. Även om denna söderhavsö i de flesta människors tankar nästan är detsamma som ett paradis behöver människor på Tahiti få höra om ett annat paradis som snart skall bli verklighet. (Lukas 23:43) Jehovas vittnen, som nu uppgår till totalt 1.918 på Tahiti, är upptagna med att för de 220.000 invånarna förkunna de goda nyheterna att Guds kungarike snart skall införa verkligt paradisiska förhållanden inte bara på Tahiti utan också på hela jorden. — Matteus 24:14; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Under många år leddes predikoarbetet på Tahiti av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på Fiji, omkring 350 mil därifrån. Det stora avståndet gjorde det hela svårt, och tillväxten var långsam. Den 1 april 1975 upprättades därför ett avdelningskontor på Tahiti, och det utgjorde en vändpunkt för de sanna kristnas verksamhet på detta distrikt. Vad ledde fram till den här utvecklingen, och hur började predikoarbetet på Tahiti?
En ringa början
Första gången de goda nyheterna om Guds kungarike hördes på Tahiti var på 1930-talet, och många av öborna, som har en sund respekt för Bibeln, visade stort intresse. Men på grund av ett förbud från myndigheternas sida och andra restriktioner fanns det inga vittnen på ön så sent som i slutet av 1950-talet. Agnès Schenck, som kom från Tahiti och bodde i USA, bestämde sig vid den tiden för att återvända till Tahiti tillsammans med sin man och son. Hon förklarar hur det hela gick till.
”Vid områdessammankomsten i Los Angeles år 1957 förklarade broder Knorr [Sällskapet Vakttornets dåvarande president] att det var stort behov av förkunnare av Guds kungarike på Tahiti. Jag hade då varit döpt i ett år, och jag utropade: ’Låt oss då åka till Tahiti!’ Två familjer, familjerna Neill och Carano, goda vänner till oss, råkade höra vad jag sade. De sade att de skulle vilja resa tillsammans med oss, men vi hade inte så mycket pengar. Min make hade varit sjuk under en lång tid, och min son var mycket ung. Det var därför svårt för oss att flytta. Vittnen i grannförsamlingarna hörde talas om vårt mål, och de sände oss pengar och husgeråd. Så i maj 1958 tog vi båten till Tahiti, och med oss hade vi bland annat 36 lakan!
När vi kom till Tahiti, kände jag mig totalt vilsen, eftersom jag hade varit borta från ön i 20 år. Vi började predika, men vi måste vara försiktiga, eftersom vår kristna verksamhet var förbjuden. Vi var tvungna att hålla tidskrifterna gömda, och vi använde enbart Bibeln. I början predikade vi bara för människor som redan hade prenumeration på tidskrifterna Vakttornet och Vakna!
Clyde Neill och David Carano, med sina familjer, anslöt sig till oss efter den internationella sammankomsten i New York år 1958. Vi predikade tillsammans och inbjöd människor att komma och lyssna till föredrag som hölls i vännernas hem. Undan för undan blev saker och ting organiserade, och vi satte i gång en bibelstudiegrupp med 15 deltagare. Efter tre månader var familjerna Neill och Carano tvungna att resa hem, på grund av att deras turistvisum gick ut. Bröderna beslöt därför att de, innan de reste, skulle döpa alla intresserade som var kvalificerade. Jag hade privilegiet att vara tolk vid det första doptalet. Vid det här tillfället symboliserade åtta öbor sitt överlämnande åt Jehova genom dop. Därefter åkte familjerna Neill och Carano tillbaka till USA.
Predikoarbetet fortsatte. Vi organiserade oss i små grupper och besökte människor på kvällarna. Samtal med intresserade varade ofta ända till midnatt. Ibland deltog till och med protestantiska präster i samtalen. År 1959 bildades den första församlingen. Och till vår stora glädje blev sammanslutningen av Jehovas vittnen officiellt erkänd av myndigheterna år 1960. Dessa tidiga år var fyllda av glädje och andliga höjdpunkter. Jehova välsignade verkligen vårt beslut att flytta dit där behovet var större.” Syster Schenck är nu 87 år, och hon tjänar fortfarande Jehova troget i sin församling.
Arbetet gick framåt
År 1969 blev två Jehovas vittnen från Frankrike, Jacques och Paulette Inaudi, förordnade till Tahiti som pionjärer med särskilt uppdrag. Jacques erinrar sig: ”Då vi kom till Tahiti, fanns det bara 124 förkunnare, en församling i Papeete och två pionjärer med särskilt uppdrag i Vairao, på halvön.” Halvön är förbunden med Tahiti med ett näs. Den internationella sammankomsten med temat ”Fred på jorden” skulle snart hållas. ”Det var min första erfarenhet av att organisera en sammankomst”, fortsätter Jacques. ”Vi var tvungna att planera för en engelsk session för de internationella besökarna, sätta ihop en orkester till att spela Rikets sånger samt öva in två dramer. Allt detta arbete utfördes av endast 126 förkunnare. Jag är säker på att Jehova gjorde den största delen av det.” Att så många som 488 var närvarande var en hänförande upplevelse för öborna. För många av dem var det första gången de träffade medvittnen från andra länder.
Strax därefter blev Jacques Inaudi förordnad att tjäna som resande tillsyningsman. Då han besökte de olika öarna, såg han att det fanns mycket intresse men få förkunnare som kunde ta hand om det. ”Därför uppmuntrade jag många familjer att flytta till dessa öar för att tjäna där behovet var större”, förklarar Jacques. ”Så undan för undan spreds de goda nyheterna till dessa ögrupper.” Broder Inaudi tjänade som resande tillsyningsman från år 1969 till år 1974, och i dag är han äldste i en av församlingarna på Tahiti.
Bland dem som hörsammade broder Inaudis uppmuntran var Auguste Temanaha, som var en av de åtta personer som döptes år 1958. Han berättar vad som hände. ”År 1972 uppmuntrade kretstillsyningsmannen, Jacques Inaudi, oss att fundera på att flytta för att tjäna på Huahine, en av öarna nordväst om Tahiti. Jag tvekade, eftersom jag bara hade haft bibelläsning i församlingen, och jag kände mig inte kvalificerad att bli anförtrodd ett sådant ansvar. Men broder Inaudi fortsatte att säga till mig: ’Var inte orolig. Du klarar det!’ Efter ett tag hade vi bestämt oss. År 1973 sålde vi därför allt och flyttade med våra tre små barn till Huahine.
När vi kom dit, märkte jag att jag var tvungen att sätta i gång allting — Vakttornsstudiet, skolan i teokratisk tjänst osv. Det var inte lätt, men vi upplevde Jehovas beskydd och hjälp. Vid flera tillfällen hjälpte han oss att finna en plats där vi kunde bo. När en grupp motståndare försökte få bort vittnena från ön, trädde en inhemsk politiker upp och försvarade oss. Jehova vakade verkligen över oss under hela den tiden.” Nu finns det två församlingar på Huahine — en fransk församling med 23 förkunnare och en tahitisk med 55 förkunnare.
År 1969 förordnades Hélène Mapu att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag på den halvö som hör till Tahiti. ”Det fanns en hel del intresse på halvön, och på kort tid satte jag i gång många bibelstudier”, säger Hélène. Snart bildades en liten församling i Vairao, men det var behov av äldste. Med tiden kunde Colson Deane, som bodde i Papara, 35 kilometer därifrån, hjälpa till. ”Vi var tvungna att vara väl organiserade för att kunna tjäna i Vairao”, berättar broder Deane. ”Jag arbetade i Faaa, som ligger på andra sidan ön, sju mil från Vairao. Efter arbetet måste jag skynda hem, hämta familjen och sedan fara vidare till Vairao. Senare var vi tvungna att flytta till Faaa på grund av mitt arbete. Skulle vi fortfarande ha möjlighet att stödja församlingen i Vairao? Vi önskade verkligen hjälpa bröderna där, så vi bestämde oss för att fortsätta. På möteskvällarna var vi sällan hemma före midnatt, eftersom vi fick köra flera turer för att skjutsa hem dem som inte hade bil. Vi gjorde detta i fem år. Det är nu en stor glädje att se fyra församlingar på denna del av ön, och vi har kära minnen från den tiden.”
Tahiti får ett avdelningskontor
År 1974 hade antalet förkunnare av Guds kungarike på Tahiti växt till 199. Året därpå, när N. H. Knorr och F. W. Franz, dåvarande president och vicepresident för Sällskapet Vakttornet, besökte Franska Polynesien, såg de att det skulle vara mer praktiskt om predikoarbetet i Franska Polynesien leddes från Tahiti och inte från Fiji som ligger mer än 350 mil därifrån. Den 1 april 1975 upprättades därför avdelningskontoret på Tahiti, och kretstillsyningsmannen Alain Jamet utsågs till avdelningskontorets tillsyningsman.
För ett par år sedan berättade broder Jamet så här om Jehovas underbara välsignelser: ”Sedan 1975 har det gjorts stora ansträngningar för att föra ut de goda nyheterna till alla öar och ögrupper inom vårt distrikt, vilket täcker ett område lika stort som hela Västeuropa. Resultatet har varit glädjande. Fram till 1983 hade antalet förkunnare växt till 538. Det året byggdes ett avdelningskontor och ett Betelhem i Paea. Nu finns det omkring 1.900 förkunnare utspridda i 30 församlingar på Sällskapsöarna, en församling och en isolerad grupp på Australöarna, en församling och två isolerade grupper på Marquesasöarna och flera isolerade grupper på Tuamotuöarna och Gambieröarna. Många nya Rikets salar har byggts — tre på Marquesasöarna och sju på Tahiti — för att ta hand om det ständigt växande antalet nya som kommer till mötena. Under de senaste 20 åren har Jehova verkligen välsignat våra ansträngningar att bearbeta det tahitiska fältet.”
Ännu finns det mycket kvar att göra
Utsikterna för tillväxt i Franska Polynesien är utmärkta. Den 23 mars 1997 kom 5.376 människor tillsammans i hela Franska Polynesien för att fira åminnelsen av Jesu Kristi död. För att tillgodose dessa intresserade människors andliga behov har våra bibliska publikationer gjorts tillgängliga på flera av de inhemska språken. Förutom på tahitiska har litteratur framställts på paumotu, som talas på Tuamotuöarna och Marquesasöarna.
Den stadiga tillväxten och de fina erfarenheterna har hjälpt förkunnarna av Guds kungarike på Tahiti att mera helt och fullt uppskatta Jehovas kärlek och tålamod, ”vars vilja är att alla slags människor [även på de avlägsna öarna i Söderhavet] skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:4) Jehovas vittnen på Tahiti och på de andra öarna i Franska Polynesien har full tro på Jehovas löfte: ”På mig kommer öarna för sin del att hoppas, och på min arm kommer de att vänta.” — Jesaja 51:5.
[Karta på sidan 26]
(För formaterad text, se publikationen)
Avdelningskontoret på Tahiti sörjer för behovet i Franska Polynesien
AUSTRALIEN
[Bild på sidan 25]
Från vänster till höger: Alain Jamet, Mary-Ann Jamet, Agnès Schenck, Paulette Inaudi och Jacques Inaudi
[Bild på sidan 27]
Avdelningskontoret på Tahiti