Mitt liv som leprasjuk — glädjerikt och andligen välsignat

BERÄTTAT AV ISAIAH ADAGBONA

Jag växte upp i Akure i Nigeria. Min familj odlade jams, bananer, kassava och kakao. Far ville inte att jag skulle gå i skolan. Han sade: ”Du är jordbrukare. Du behöver inte kunna läsa för att odla jams.”

TROTS det ville jag fortfarande lära mig läsa. På kvällarna stod jag utanför fönstret och lyssnade när några barn fick privatlektioner i ett hem. Det här var 1940, och jag var omkring 12 år gammal. Om barnens far råkade se mig, skrek han åt mig och jagade i väg mig. Men jag kom tillbaka. Ibland, när läraren inte kom till lektionen, smög jag mig in för att få titta i barnens böcker. Ibland fick jag låna hem böckerna. Det var så jag lärde mig läsa.

Jag förenar mig med Guds folk

Så småningom fick jag en bibel, och den läste jag regelbundet i varje kväll innan jag gick och lade mig. En kväll läste jag Matteus, kapitel 10, som visar att Jesu lärjungar skulle bli hatade och förföljda.

Jag erinrade mig då att Jehovas vittnen hade besökt oss i vårt hem och hur illa behandlade de blivit. Det slog mig att det kanske var dem som Jesus talade om. Nästa gång vittnena kom på besök skaffade jag mig en tidskrift av dem. När jag sedan började komma tillsammans med Jehovas vittnen, blev jag hånad för detta. Men ju mer man försökte slå ner modet på mig, desto mer övertygad — och lycklig — blev jag över att ha funnit den sanna religionen.

Det som gjorde mest intryck på mig var att Jehovas vittnen, till skillnad från andra religiösa grupper i området, inte blandade sin tillbedjan med traktens hedniska sedvänjor och traditioner. Så till exempel brukade min familj besöka anglikanska kyrkan, men samtidigt ägde far ett altare som var helgat åt yorubafolkets gud Ogun.

Efter fars död var det meningen att jag skulle ärva altaret. Men jag ville inte ha det, eftersom jag visste att Bibeln fördömer avgudadyrkan. Med Jehovas hjälp gjorde jag andliga framsteg, och i december 1954 blev jag döpt.

Drabbas av lepra

Tidigare under året hade jag lagt märke till att mina fötter svullnat och att jag förlorat känseln i dem. Jag kunde gå på glödande kol utan att känna någon smärta. Efter en tid började rödaktiga utslag visa sig på pannan och läpparna. Varken jag eller min familj förstod vad som var fel; vi trodde att det var eksem. Jag besökte 12 olika örtläkare för att bli botad. Till slut fick jag beskedet att det var lepra.

Det var verkligen en chock för mig. Jag kände mig uppriven och kunde inte sova. Jag hade mardrömmar. Men kunskapen om Bibelns sanning och förtröstan på Jehova hjälpte mig att se framtiden an med tillförsikt.

Folk sade till min mor att om jag bara gick till ett orakel och offrade, då skulle jag bli bättre. Men jag vägrade, för jag visste att en sådan handling skulle misshaga Jehova. När min mors vänner insåg att jag bestämt mig för att inte gå dit, föreslog de henne att ta en kolanöt och röra den mot min panna. Sedan skulle hon lägga fram den för oraklet, och så skulle den representera mig vid offrandet. Detta ville jag inte ha någon del i, och det klargjorde jag för henne. Till slut gav hon upp sina försök att få mig att ta del i hednisk religion.

När jag väl kom in på sjukhus, hade lepran nått ett framskridet stadium. Jag hade utslag över hela kroppen. På sjukhuset fick jag medicin, och successivt blev huden normal igen.

De trodde att jag var död

Men mina problem var långt ifrån över. Jag fick en svår infektion i högra foten, och 1962 blev det nödvändigt att amputera den. Efter operationen tillstötte komplikationer. Läkarna trodde inte att jag skulle överleva. En vit präst kom för att ge mig sista smörjelsen. Jag var för svag för att kunna tala, men en sköterska berättade för honom att jag var ett Jehovas vittne.

Prästen sade då till mig: ”Vill du ändra dig och bli katolik så att du kan komma till himlen?” Det fick mig att skratta inombords. Jag bad till Jehova om styrka att kunna svara prästen. Med stor ansträngning lyckades jag säga: ”Nej!” Prästen vände sig om och gick.

Mitt tillstånd försämrades så mycket att sjukhuspersonalen till sist trodde att jag var död. De täckte över mitt ansikte med ett lakan. Men de förde mig inte till bårhuset, eftersom en läkare eller en sjuksköterska först måste bekräfta att jag var död. Ingen läkare var i tjänst just då, och alla sköterskorna hade gått i väg på en fest. Därför lät de mig ligga kvar i salen över natten. Morgonen därpå, när läkaren gick ronden, kom ingen till min säng, eftersom jag fortfarande låg under lakanet och antogs vara död. Till slut upptäckte någon att ”liket” under lakanet rörde sig!

Nåväl, jag återhämtade mig, och i december 1963 flyttades jag till en koloni för leprasjuka i Abeokuta i sydvästra Nigeria. Där har jag bott ända sedan dess.

Motstånd mot att jag predikar

Det fanns ungefär 400 leprasjuka i kolonin när jag anlände, och jag var den ende som var ett Jehovas vittne. Jag skrev till Sällskapet, som genast ordnade med att Akomojeförsamlingen tog kontakt med mig. På så sätt förlorade jag aldrig kontakten med bröderna.

Så fort jag kom till kolonin, började jag predika. Pastorn där var inte glad över det och rapporterade mig därför till föreståndaren för lägret. Denne var en äldre man från Tyskland. Han sade åt mig att jag inte hade någon rätt att undervisa från Bibeln, eftersom jag saknade utbildning och betyg; och eftersom jag inte hade några kvalifikationer, skulle jag undervisa på ett felaktigt sätt, menade han. Och om jag ändå fortsatte, löpte jag risken att bli utkastad från kolonin och bli nekad medicinsk behandling. Han tillät mig inte att svara honom.

Efter detta gav han föreskrifter om att ingen i lägret fick studera Bibeln tillsammans med mig. Det ledde till att de som tidigare visat intresse slutade upp att komma till mig.

Jag tog upp saken i bön till Jehova och bad om vishet och vägledning. Följande söndag besökte jag kolonins baptistkyrka. Jag tog inte del i själva gudstjänsten, men ett inslag i programmet var att de närvarande kunde få ställa frågor. Jag räckte upp handen och frågade: ”Om alla goda kommer till himlen och alla onda någon annanstans, varför sägs det då i Jesaja 45:18 att Gud skapade jorden till att bebos?”

Det blev ett sorl i församlingen. Till slut sade pastorn att vi inte kan förstå Guds vägar. Då svarade jag på min egen fråga genom att läsa skriftställen som visar att det är 144.000 som skall komma till himlen, att de onda skall förgås och att de rättfärdiga kommer att leva på jorden för evigt. — Psalm 37:10, 11; Uppenbarelseboken 14:1, 4.

Alla visade sin uppskattning av mitt svar genom att klappa i händerna. Pastorn sade då: ”Ge honom en applåd till, för den här mannen kan verkligen sin bibel.” Efter gudstjänsten kom några fram till mig och sade: ”Du kan mer än pastorn!”

Påtryckningarna att kasta ut mig fortsätter

Det här satte stopp för det mesta av förföljelsen, och man vågade åter studera Bibeln tillsammans med mig. Men det fanns fortfarande motståndare som övade påtryckningar på lägerföreståndaren att ta bort mig därifrån. Omkring en månad efter händelsen i kyrkan ropade han mig till sig och sade: ”Varför fortsätter du att predika? Hemma i mitt land gillar inte folk Jehovas vittnen, och det är samma sak här. Varför ställer du till så mycket problem? Vet du inte att jag kan kasta ut dig från lägret?”

”Papa”, svarade jag, ”jag respekterar er av tre skäl. För det första: Ni är äldre än jag, och Bibeln säger att vi skall visa respekt för dem som har grått hår. För det andra: Jag respekterar er för att ni lämnade ert land för att komma hit och hjälpa oss. Och för det tredje: Ni är omtänksam, generös, och ni hjälper dem som har det svårt. Men vad får er att tro att ni har rätt att kasta ut mig? Landets president kastar inte ut Jehovas vittnen. Han som styr här i trakten kastar inte heller ut oss. Även om ni skulle jaga ut mig från det här lägret, kommer Jehova ändå att sörja för mig.”

Så rättframt hade jag aldrig talat till honom tidigare, och jag märkte att det gjorde intryck. Han gick i väg utan ett ord. Om någon längre fram klagade på mig, svarade han bara uppgivet: ”Jag vill inte ha mer med den här saken att göra. Om ni störs av hans predikande, då får ni diskutera det med honom!”

Undervisar i läsning och skrivning

De som brukade besöka baptistkyrkan fortsatte att motstå mig för att jag predikade. Då fick jag en idé. Jag gick till lägerföreståndaren och frågade om jag fick anordna en skola i läsning och skrivning. När han frågade hur mycket betalt jag ville ha, svarade jag att jag skulle undervisa gratis.

Jag fick ett klassrum, en svart tavla och kritor, och så började jag undervisa några av invånarna i lägret i läsning. Vi hade lektioner varje dag. Först höll jag en 30 minuter lång lektion i läsning, sedan brukade jag återge en berättelse från Bibeln och förklara den. Därefter läste vi igenom berättelsen.

En av eleverna var en kvinna vid namn Nimota. Hon visade stort intresse för andliga ting och brukade ställa frågor om religion, både i kyrkan och i moskén. Hon fick dock inga svar där, så hon kom till mig i stället. Så småningom överlämnade hon sitt liv åt Jehova och blev döpt. År 1966 gifte vi oss.

De flesta i vår församling har lärt sig läsa och skriva genom den här skolan. Det var inte av egen vishet som jag föreslog att jag skulle ge sådan undervisning. Uppenbart är att detta var en välsignelse från Jehova. Efter det här försökte ingen hindra mig från att predika.

En Rikets sal i lägret

Vid den tiden då Nimota och jag gifte oss var vi fyra stycken som träffades regelbundet för att gå igenom Vakttornsstudiet tillsammans. I ungefär ett års tid samlades vi i det rum där man brukade tvätta de leprasjukas sår. Lägerföreståndaren, som nu hade blivit min vän, sade då till mig: ”Det är inte bra att ni tillber er Gud i ett behandlingsrum.”

Han sade att vi i stället kunde samlas i en snickarbod som stod tom. Denna bod blev med tiden en Rikets sal. Med hjälp av bröderna från staden kunde vi färdigställa den år 1992. Som framgår av bilden på sidan 24 är det en stabil byggnad — putsad och målad, med betonggolv och ett bra tak.

Att predika för dem som har lepra

I 33 år har jag haft denna leprakoloni som mitt distrikt. Hur är det att predika för dem som har lepra? Här i Afrika tror de flesta att allting kommer från Gud. Så när de drabbas av lepra, tror de att Gud på något sätt är ansvarig. En del blir mycket deprimerade över sitt tillstånd. Andra blir arga och säger: ”Kom inte och tala med oss om en Gud som är kärleksfull och barmhärtig. Om det vore sant, skulle ju den här sjukdomen försvinna!” Då läser vi och resonerar om Jakob 1:13, där det står: ”Med onda ting ... prövar inte heller [Gud] själv någon.” Sedan förklarar vi varför Jehova tillåter att sjukdomar drabbar människor, och vi pekar på hans löfte om ett paradis på jorden där ingen kommer att vara sjuk. — Jesaja 33:24.

Många har reagerat positivt på de goda nyheterna. Sedan jag kom till lägret, har Jehova använt mig till att hjälpa över 30 personer till överlämnande och dop, allesammans leprasjuka. Många har återvänt hem efter att ha blivit botade, men några har dött. För närvarande är vi 18 förkunnare, och omkring 25 personer besöker mötena regelbundet. Två av oss tjänar som äldste, och vi har en biträdande tjänare och en reguljär pionjär. Jag är verkligen glad över att se så många som nu troget tjänar Jehova här i lägret. När jag kom hit, var jag rädd att jag skulle bli ensam, men Jehova har välsignat mig på ett underbart sätt.

Glädjen att få tjäna bröderna

Från 1960 och fram till för ungefär 5 år sedan tog jag medicin mot min spetälska. Nu är jag helt frisk, precis som de övriga i församlingen. Lepran har satt sina spår — jag har förlorat halva benet, och jag kan inte räta ut händerna — men sjukdomen är borta.

Eftersom jag är frisk, har en del frågat varför jag inte lämnar lägret och återvänder hem. Det finns flera orsaker till att jag stannar, men huvudskälet är att jag vill fortsätta att hjälpa mina bröder här. Glädjen i att få öva tillsyn över Jehovas får överträffar allt som min familj skulle kunna ge mig om jag återvände.

Jag är mycket tacksam över att jag lärde känna Jehova innan jag fick veta att jag hade lepra. I annat fall skulle jag kanske tagit livet av mig. Under årens lopp har jag haft många svårigheter och problem, men det är inte medicinen som har uppehållit mig — det är Jehova. När jag tänker tillbaka, känner jag glädje; och när jag tänker på framtiden under Guds kungarike — då känner jag ännu större glädje.

[Ruta på sidan 25]

Faktablad om lepra

Vad är det?

Den lepra, eller spetälska, som förekommer i dag är en sjukdom som orsakas av en bakterie som upptäcktes 1873 av Armauer Hansen. Som ett erkännande av hans forskning kallar man lepra också för Hansens sjukdom.

Den här bakterien skadar nerverna, benen, ögonen och vissa organ. Man förlorar ofta känseln i händer och fötter. Om man inte gör något åt sjukdomen, kan den orsaka att ansiktet och extremiteterna blir svårt vanställda. Men det är sällan den leder till döden.

Går den att bota?

De som har en lättare form av lepra klarar sig utan behandling. Allvarligare fall kan botas med mediciner.

Den första medicinen mot lepra introducerades på 1950-talet, men den verkade långsamt och blev med tiden ineffektiv, eftersom leprabakterierna utvecklade resistens mot den. Nya mediciner framställdes, och i början av 1980-talet blev en kombinationsbehandling standard över hela världen. Tre olika slags mediciner används — dapson, rifampicin och clofazimine. Man dödar bakterien, men skada som redan är skedd kan inte läkas.

Den här behandlingsmetoden är mycket effektiv när det gäller att bota sjukdomen. Resultatet är att antalet leprasjuka sjunkit från 12 miljoner 1985 till omkring 1,3 miljoner i mitten av 1996.

Hur smittsam är den?

Lepra är inte en särskilt smittsam sjukdom; de flesta har ett immunsystem som är tillräckligt starkt för att stå emot den. Den smittar vanligtvis då någon levt nära en smittbärare under en längre tid.

Läkarna vet inte säkert hur bakterien kommer in i kroppen, men man misstänker att det är genom huden eller näsan.

Framtidsutsikter

Målsättningen är att lepran till år 2000 ”inte längre skall vara ett allmänt hälsoproblem”. Det innebär att antalet fall av lepra inte skall överstiga 1 per 10.000 invånare. Under Guds kungarike kommer den att vara helt utrotad. — Jesaja 33:24.

Källor: Världshälsoorganisationen (WHO), International Federation of Anti-Leprosy Associations och Manson’s Tropical Diseases, 1996 års upplaga.

[Ruta på sidan 27]

Är dagens lepra detsamma som bibelns spetälska?

Dagens medicinska litteratur ger en exakt definition på lepra; det vetenskapliga namnet på den mikrob som orsakar sjukdomen är Mycobacterium leprae. Bibeln är naturligtvis inte någon medicinsk lärobok. De ord på hebreiska och grekiska som översatts med ”spetälska” i många bibelöversättningar har en mycket vidare betydelse. Så till exempel kunde den spetälska som omtalas i Bibeln ge synbara symtom inte bara på människor, utan också på kläder och på hus, något som en bakterie inte gör. — 3 Moseboken 13:2, 47; 14:34.

Dessutom passar inte de symtom man ser i dag riktigt in på Bibelns beskrivning av sjukdomen. Somliga menar att det kan bero på att sjukdomens natur förändras med tiden. Andra tror att den spetälska som omtalas i Bibeln är flera olika sjukdomar, däribland kanske också den som orsakas av Mycobacterium leprae.

Theological Dictionary of the New Testament konstaterar att både det ord på grekiska och det på hebreiska som vanligtvis översätts med spetälska ”syftar på samma sjukdom, eller grupp av sjukdomar. ... Om den här sjukdomen är samma som den vi i dag kallar lepra kan ifrågasättas. Men exakta medicinska kunskaper minskar inte vår uppskattning av skildringarna som gäller botandet [av spetälska som Jesus och hans lärjungar utförde].”

[Bild på sidan 24]

Församlingen utanför Rikets sal i lepralägret

[Bild på sidan 26]

Isaiah Adagbona och hans hustru, Nimota