När hårda hjärtan blir mottagliga
ÅR 1989 FICK JEHOVAS VITTNEN I POLEN lagligt erkännande som religiös organisation. Vittnen som hade blivit fängslade för sin kristna neutralitet blev så småningom frigivna, och de lämnade efter sig i fängelserna många interner som längtade efter att av dem få höra mer från Bibeln. Här följer en berättelse om hur Jehovas vittnen vid ett fängelse försöker hjälpa dem som en gång hade hårda hjärtan att reagera positivt på kraften i Guds ord.
IWOŁÓW, en stad i sydvästra Polen med 12.000 invånare, finns ett 200 år gammalt fängelse där några av Polens värsta brottslingar sitter inspärrade. Sedan Jehovas vittnens arbete fått officiellt erkännande, har vittnena försökt föra in de goda nyheterna om Guds kungarike till internerna där, och de gör det med stor entusiasm.
Vad som öppnade vägen var ett brev utfärdat av justitieministeriet i februari 1990 till alla fängelsedirektörer i Polen. Brevet uppmanade dem att ”inte vålla några hinder” för interner som önskade få litteratur från Sällskapet Vakttornet eller som önskade träffa Jehovas vittnen. Vittnena, av vilka somliga hade tillbringat många år i fängelset i Wołów, kände väl till de många förhärdade fångarna där. Men de förtröstade på att Jehova skulle välsigna deras ansträngningar att låta Bibelns sanning mjuka upp andra interners stenlika hjärtan.
Att sätta i gång arbetet
”Det var svårt att få i gång verksamheten”, säger broder Czesław från staden Wrocław, omkring 40 kilometer därifrån, som har fått tillåtelse att besöka fängelset i Wołów. ”Det krävdes många långa samtal med fängelsemyndigheterna för att de skulle bli övertygade om att våra ’religiösa tjänster’ är till nytta för fångarna.”
Något som ytterligare komplicerade saken, påminner sig Czesławs medarbetare Paweł, var att ”en hög befattningshavare menade att fångarna endast utnyttjade de religiösa tjänsterna som en förevändning för materiella förmåner”. Men då tre tidigare farliga brottslingar blev döpta år 1991, ändrade fängelsemyndigheterna sin attityd, och samarbetet förbättrades.
”Vi började med att vittna för fångarna, för deras familjer som kom och besökte dem i fängelset och för fängelsepersonalen”, förklarar Czesław. ”Därefter fick vi tillåtelse att predika från avdelning till avdelning, ett mycket ovanligt undantag. Till slut, när vi hade hittat de första intresserade, fick vi tillgång till en liten lokal där vi kunde leda bibelstudier och hålla kristna möten.” Ja, Jehova öppnade vägen till fångarnas stenlika hjärtan.
Effektivt undervisningsprogram
Den lilla lokalen visade sig snart vara för liten. Eftersom både de döpta fångarna och bröderna som kom utifrån tog del i predikoarbetet, var det så många som 50 fångar som började besöka mötena. ”Under mer än tre år höll vi alla möten där, och fångarna besökte regelbundet mötena varje vecka”, förklarar en av de äldste i staden. I maj 1995 fick de därför tillgång till en större lokal.
Hur avgör de ansvariga bröderna vilka som kan komma till mötena som hålls i fängelset? ”Vi har en förteckning över de fångar som visar uppriktigt intresse för sanningen”, berättar bröderna Czesław och Zdzisław. ”Om en fånge inte gör några framsteg eller uteblir från möten utan goda skäl, och därmed visar brist på uppskattning av sådana anordningar, stryker vi hans namn från förteckningen och meddelar fängelsedirektören.”
Under bibelstudierna får fångarna också lära sig hur man förbereder sig noggrant för mötena och hur man effektivt använder vår litteratur. När internerna kommer till mötena, är de därför väl förberedda och tar fritt och naturligt del i dem. De ger uppbyggande svar, använder sina biblar skickligt och tillämpar råden på sig själva genom att ofta i sina kommentarer ta med iakttagelser som: ”Jag inser att jag måste göra det här eller det där.”
”Totalt leds 20 bibelstudier i Wołówfängelset. Åtta av dem leds av tre fångar som är förkunnare”, säger sekreteraren i församlingen. De har också haft god framgång i att predika från avdelning till avdelning och under sina promenader på fängelsets område. Som exempel kan nämnas att på tio månader, från september 1993 till juni 1994, lämnade de 235 böcker, nästan 300 broschyrer och 1.700 lösnummer. Två av fängelsetjänstemännen bad nyligen om bibelstudium.
Särskilda sammankomster skänker glädje
Med tiden fogades ett annat inslag till undervisningsprogrammet, nämligen särskilda sammankomster. Resande tillsyningsmän och andra kvalificerade bröder framförde i fängelsets gymnastiksal huvudpunkterna från kretssammankomst- och kretsmötesprogrammet. Den första sammankomsten av detta slag hölls i oktober 1993. Femtio interner var närvarande, och ”hela familjer, däribland kvinnor och små barn, har kommit från Wrocław”, rapporterade tidningen Słowo Polskie, och sammanlagt var 139 personer närvarande. Pausen i sammankomstprogrammet gav tillfälle till en måltid, som hade gjorts i ordning av systrarna, och även tid för fin kristen samvaro.
Ytterligare sju sammankomster har hållits sedan dess, och nyttan av dem har inte bara nått dem som är i fängelset, utan också dem som är utanför. När en förkunnare besökte en före detta fånge från Wołówfängelset som nu bor i staden, var han till en början ganska negativ. Men när han fick reda på att en viss fånge hade blivit ett Jehovas vittne, utbrast han i tvivel: ”Är den mördaren nu ett Jehovas vittne?” Det ledde till att mannen tackade ja till ett bibelstudium.
Det har skett en fantastisk förvandling
Har detta undervisningsprogram i stor skala verkligen mjukat upp fångarnas stenlika hjärtan? Låt dem berätta om sina upplevelser.
”Jag lärde aldrig känna mina föräldrar, eftersom de övergav mig när jag var liten, och jag kom mycket smärtsamt att sakna känslan av att vara älskad”, erkänner Zdzisław, som är eftertänksam till sin natur. ”Tidigt i livet blev jag inblandad i brottslighet, och till slut begick jag ett mord. Skuldkänslan drev mig till att överväga att begå självmord, och jag sökte desperat efter ett verkligt hopp. År 1987 stötte jag på tidskriften Vakttornet. Genom den fick jag reda på hoppet om uppståndelsen och om evigt liv. När jag insåg att allt inte var förlorat, slog jag bort tanken på självmord och började studera Bibeln. Nu har jag lärt mig vad kärleken från Jehova och bröderna innebär.” Sedan år 1993 har denne före detta mördare varit biträdande tjänare och hjälppionjär, och förra året blev han reguljär pionjär.
Tomasz däremot tackade villigt ja till ett bibelstudium. ”Det var emellertid inte ett uppriktigt steg”, erkänner han. ”Jag studerade bara för att jag tyckte om att skryta då jag förklarade Jehovas vittnens tro för andra. Men jag gjorde inte mycket när det gällde Bibelns sanning. En dag bestämde jag mig och gick till ett kristet möte. De döpta fångarna välkomnade mig hjärtligt. Jag insåg att i stället för att skryta med kunskap behövde jag mjuka upp mitt stenlika hjärta och göra om sinnet.” Tomasz började ta på sig den nya personligheten. (Efesierna 4:22–24) I dag är han ett överlämnat och döpt Jehovas vittne och finner glädje i att predika från avdelning till avdelning.
Påtryckningar från tidigare vänner
De som lärde känna Bibelns sanning i fängelset utsattes för intensiva påtryckningar från tidigare vänner på avdelningen och från somliga av fängelsepersonalen. En av dem berättar: ”Jag blev hela tiden förlöjligad och hånad. Men jag höll brödernas uppmuntrande ord i minnet. ’Fortsätt att be till Jehova’, sade de till mig. ’Läs Bibeln så kommer du att känna inre frid.’ Det hjälpte verkligen.”
”Mina medfångar var skoningslösa i sina hätska kommentarer till mig”, säger Ryszard, en kraftig döpt broder. ”’Du kan gå till dina möten, men försök inte sticka ut hakan och låtsas att du är bättre — har du förstått?’ varnade de mig. När jag tillämpade Bibelns principer och gjorde förändringar i livet, fick jag lida för det. De välte omkull sängen, kastade omkring min bibliska litteratur och stökade till på min del av avdelningen. Jag bad till Jehova om styrka att behärska mig och började sedan lugnt städa upp. Efter ett tag upphörde angreppen.”
”När medfångar ser att vi har fattat ett orubbligt beslut att tjäna Jehova”, berättar några andra döpta fångar, ”tar sig påtryckningarna andra uttryck. De brukar säga: ’Kom ihåg att du inte får dricka, röka eller ljuga mer.’ Det slaget av påtryckningar hjälper en att utöva självbehärskning och att snabbt upphöra med laster eller missbruk. Det hjälper en också att uppodla andens frukt.” — Galaterna 5:22, 23.
Att bli överlämnade tjänare åt Gud
Med fängelsemyndigheternas tillstånd skedde det första dopet i gymnastiksalen på våren 1991. Zdzisław var den lycklige kandidaten. Tolv interner var närvarande, och 21 bröder och systrar utifrån kom för att vara med vid denna händelse. Mötet var till uppmuntran för fångarna. Ett antal av dem gjorde sådana enastående framsteg att två andra fångar blev döpta senare samma år. Två år senare, 1993, hölls det två dop, och ytterligare sju fångar symboliserade sitt överlämnande åt Jehova!
Lokaltidningen Wieczór Wrocławia rapporterade om dopet som hölls i december 1993 och konstaterade: ”Människor fortsätter att strömma till gymnastiksalen, och man hälsar på alla och skakar hand. Ingen är en främling här. De bildar en enda stor familj, förenade i tänkesätt, i sitt sätt att leva och i att tjäna en enda Gud, Jehova.” Denna ”enda stora familj” bestod då av 135 personer, däribland 50 fångar. Låt oss träffa några av dem.
Jerzy, som döptes i juni, berättar: ”Trots att jag hade viss kontakt med Bibelns sanning för flera år sedan, var det som fanns inom mig verkligen ett hårt hjärta. Bedrägeri, skilsmässa från min första fru, otillåtet umgänge med Krystyna, ett utomäktenskapligt barn och titt och tätt tillbaka till fängelset — det var så mitt liv såg ut.” När han såg att andra förhärdade brottslingar blev Jehovas vittnen medan de var i fängelset, frågade han sig själv: ”Skulle inte jag också kunna bli en bättre människa?” Han bad om ett bibelstudium och började komma till mötena. Men den verkliga vändpunkten kom då han av åklagaren fick reda på att Krystyna hade blivit ett Jehovas vittne tre år tidigare. ”Jag blev totalt överraskad!” säger Jerzy. ”Jag tänkte: ’Hur skall det bli med mig? Vad håller jag på med?’ Jag insåg att jag måste få ordning på mitt liv för att bli godkänd av Jehova.” Detta ledde till en lycklig återförening i fängelset — med Krystyna och deras 11-åriga dotter, Marzena. Det dröjde inte länge förrän de legaliserade sitt äktenskap. Trots att Jerzy fortfarande är i fängelse och har sina med- och motgångar, har han nyligen själv lärt sig teckenspråket och kan hjälpa fångar som är döva.
Mirosław var redan inblandad i brottsliga handlingar då han gick i lågstadiet. Han beundrade verkligen det hans vänner gjorde, och snart började han göra likadant. Det var många som han rånade eller misshandlade. Så hamnade han i fängelse. ”När jag befann mig i fängelset, vände jag mig till prästen för att få hjälp”, säger Mirosław. ”Men jag blev djupt besviken. Därför bestämde jag mig för att ta livet av mig med gift.” Samma dag som han planerade att ta sitt liv flyttades han till en annan avdelning. Där hittade han ett exemplar av Vakttornet som handlade om meningen med livet. ”De enkla och tydliga upplysningarna var precis vad jag behövde”, tillägger han. ”Nu ville jag leva! Jag frambar därför en bön till Jehova och bad Jehovas vittnen om ett bibelstudium.” Han gjorde snabba framsteg i sitt bibelstudium och blev döpt år 1991. Nu tjänar han som hjälppionjär i fängelset och har privilegiet att predika från avdelning till avdelning.
Hittills har totalt 15 fångar blivit döpta. Deras sammanlagda fängelsestraff uppgår till nästan 260 år. Somliga har blivit frigivna innan de fullbordat sin strafftid. En fånge fick sitt 25-åriga straff reducerat med 10 år. Och flera som visade intresse då de var i fängelset har blivit döpta Jehovas vittnen sedan de blivit frigivna. Dessutom är det ytterligare fyra interner i fängelset som förbereder sig för dop.
Erkännande från ledningen för fängelset
”Förändringen i fångarnas attityd har varit särskilt påtaglig”, lyder en fängelserapport. ”Många slutar röka, och de håller sina utrymmen rena. Sådana förändringar i uppförandet är tydliga hos många fångar.”
Tidningen Życie Warszawy rapporterar att ledningen för fängelset i Wołów erkände att ”de omvända är disciplinerade; de utgör inga problem för fångvaktarna”. Artikeln konstaterade vidare att de som frigetts innan de har fullbordat sin strafftid är väl inlemmade i Jehovas vittnens krets, och de återgår inte till brottets bana.
Vad är fängelsedirektörens uppfattning? ”Jehovas vittnens arbete i det här fängelset är mycket önskvärt”, säger han. Fängelsedirektören erkänner att ”under fångarnas bibelstudier [tillsammans med Jehovas vittnen] förändras deras värderingar, vilket ger dem en ny vägledande kraft i livet”. Deras uppförande är mycket taktfullt och artigt. De är flitiga arbetare som nästan aldrig ställer till problem. Sådana positiva kommentarer från myndigheterna skänker naturligtvis tillfredsställelse åt de Jehovas vittnen som arbetar med internerna i Wołówfängelset.
De besökande vittnena uppskattar till fullo Jesu ord: ”Jag känner mina får, och mina får känner mig. ... De kommer att lyssna till min röst, och de kommer att bli en hjord, en herde.” (Johannes 10:14, 16) Inte ens fängelsemurar kan hindra den rätte herden, Jesus Kristus, från att församla fårlika människor. Jehovas vittnen i Wołów är tacksamma för att de har privilegiet att få ta del i denna glädjerika tjänst. Och de vänder sig till Jehova för att få hans fortsatta välsignelse i att hjälpa många fler hårda hjärtan att låta sig formas av de goda nyheterna om Guds kungarike innan slutet kommer. — Matteus 24:14.
[Ruta på sidan 27]
Problem med ”fullvuxna barn”
”Efter att ha suttit i fängelse under en tid förlorar en intern ofta känslan för vad det innebär att leva i frihet, dvs. på egen hand”, konstaterar de Jehovas vittnen som verkar i Wołówfängelset. ”Vad vi har är i huvudsak ett problem med ’fullvuxna barn’. En person som friges från fängelset vet inte hur han skall ta hand om sig själv. Det är orsaken till att församlingens roll sträcker sig längre än till att bara lära honom Bibelns sanning. Vi måste förbereda honom att bli en del av samhället och varna honom för nya faror och frestelser som han kan möta. Även om vi är försiktiga så att vi inte blir överbeskyddande, måste vi hjälpa honom så att han kan få en ny start i livet.”