Att glädjas i Jehova trots prövningar
BERÄTTAT AV GEORGE SCIPIO
I december 1945 låg jag på ett sjukhus, fullständigt förlamad bortsett från händerna och fötterna. Jag trodde att mitt tillstånd var tillfälligt, men andra tvivlade på att jag någonsin skulle kunna gå igen. Detta var verkligen en prövning för en aktiv 17-åring! Jag vägrade att acceptera en sådan prognos. Jag hade så många planer, däribland en resa till England med min arbetsgivare följande år.
JAG var offer för en polioepidemi som hade svept över vår hemö, Sankt Helena. Den dödade 11 personer och lämnade många handikappade. Medan jag låg till sängs hade jag gott om tid att fundera över mitt korta liv och min framtid. När jag gjorde det, började jag inse att jag trots sjukdomen hade anledning att vara glad.
En blygsam början
År 1933, då jag var fem år, hade min far, Tom, som var polis och diakon i baptistkyrkan, skaffat några inbundna böcker från två Jehovas vittnen. De var heltidsförkunnare, pionjärer, som besökte ön under en kort tid.
En av böckerna hette Guds Harpa. Min far använde den till att studera Bibeln med vår familj och med flera intresserade personer. Det var djupt stoff, och jag förstod nästan ingenting. Men jag kommer ihåg att jag markerade i min egen bibel varje skriftställe som vi behandlade. Min far insåg snart att det vi studerade var sanningen och att det skilde sig från det som han predikade i baptistkyrkan. Han började tala med andra om detta och predikade från predikstolen att det inte finns någon treenighet, inget helvete och ingen odödlig själ. Detta väckte stor oro i kyrkan.
I ett försök att avgöra frågan ordnades så småningom ett särskilt möte i kyrkan. Frågan ställdes: ”Vem står upp för baptisterna?” Det gjorde flertalet. Nästa fråga löd: ”Vem står upp för Jehova?” Omkring 10 eller 12 gjorde det. De ombads att lämna kyrkan.
Detta var den blygsamma början för ett nytt religionssamfund på Sankt Helena. Min far tog kontakt med Sällskapet Vakttornets huvudkontor i USA och bad att få en stor grammofon för att kunna spela grammofonskivor med bibliska föredrag för allmänheten. Han fick reda på att anläggningen var för stor för att sändas till Sankt Helena. Man sände en mindre grammofon, och senare beställde bröderna två till. Bröderna färdades runt ön till fots och med åsna och frambar budskapet till människorna.
Allteftersom budskapet spreds, gjorde också motståndet det. I min skola brukade barnen sjunga: ”Alla i vårt land, alla i vårt land, kom och hör Tommy Scipios grammofonband!” Detta var en svår prövning för mig, en skolpojke som ville få sina kamraters gillande. Vad hjälpte mig att uthärda?
Vår stora familj — med sex barn — hade ett regelbundet bibelstudium. Vi läste också Bibeln tillsammans varje morgon före frukost. Detta har utan tvivel bidragit till att hjälpa vår familj att fortsätta troget i sanningen under årens lopp. Personligen fick jag kärlek till Bibeln i unga år, och under årens lopp har jag upprätthållit vanan att regelbundet läsa Bibeln. (Psalm 1:1–3) När jag slutade skolan vid 14 års ålder, var jag fast grundad i sanningen, och fruktan för Jehova fanns i mitt hjärta. Detta gjorde det möjligt för mig att glädjas i Jehova trots dessa prövningar.
Ytterligare prövningar och glädjeämnen
När jag låg i sjuksängen och tänkte på dessa tidiga år och mina framtidsutsikter, visste jag genom mitt studium av Bibeln att denna sjukdom inte var någon prövning eller något straff från Gud. (Jakob 1:12, 13) Polio var emellertid en plågsam prövning, och sjukdomens verkningar skulle sitta kvar hos mig under resten av livet.
Medan jag tillfrisknade fick jag lära mig att gå igen. Jag förlorade också funktionen hos en del muskler i armarna. Jag ramlade otaliga gånger varje dag. Men med innerliga böner och fortsatta ansträngningar kunde jag år 1947 gå med hjälp av en käpp.
Under den tiden blev jag förälskad i en ung kvinna, Doris, som delade min religiösa övertygelse. Vi var för unga för att tänka på äktenskap, men jag var motiverad att göra ytterligare framsteg i att gå. Jag slutade också mitt arbete, eftersom lönen inte var tillräcklig för ett äktenskap, och jag öppnade en egen tandläkarmottagning som fungerade under de närmaste två åren. Vi gifte oss år 1950. Då hade jag tjänat tillräckligt med pengar för att köpa en liten bil. Nu kunde jag skjutsa vännerna till mötena och ut i tjänsten på fältet.
Teokratiska framsteg på ön
År 1951 sände Sällskapet för första gången en representant till oss. Det var Jacobus van Staden, en ung man från Sydafrika. Vi hade nyss flyttat in i ett fint hus och kunde därför ordna med logi för honom under ett helt år. Eftersom jag var egen företagare, använde vi mycket tid i predikoarbetet tillsammans, och jag fick mycket värdefull övning av honom.
Jacobus, eller Koos som vi kallade honom, organiserade församlingsmöten som vi alla med glädje var med vid. Vi hade ett transportproblem, eftersom det inte fanns mer än två bilar bland alla de intresserade. Terrängen är ojämn och kuperad, och det fanns få vägar på den tiden. Det var därför ett ganska stort åtagande att hämta alla till mötena. En del började gå hemifrån tidigt på morgonen. Jag tog tre i min lilla bil och släppte av dem efter ett stycke utmed vägen. De steg ur bilen och fortsatte till fots. Jag körde tillbaka, tog med mig ytterligare tre ett stycke utmed vägen, släppte av dem och återvände. Till slut kom alla till mötet på detta sätt. Efter mötet gjorde vi på samma sätt för att få hem alla.
Koos lärde oss också hur man gör effektiva erbjudanden vid dörrarna. Vi hade många trevliga erfarenheter och en del som inte var så trevliga. Men alla de prövningar som orsakats av motståndare till vår predikoverksamhet överskuggades av den glädje vi hade i tjänsten på fältet. En förmiddag arbetade jag tillsammans med Koos. När vi närmade oss en dörr, hörde vi en röst innanför. En man läste högt ur Bibeln. Vi hörde tydligt de välbekanta orden från Jesaja, kapitel 2. När han kom till vers 4, knackade vi på dörren. En vänlig gammal man bjöd in oss, och vi använde Jesaja 2:4 för att förklara de goda nyheterna om Guds kungarike för honom. Ett bibelstudium sattes i gång med honom trots att han bodde på en mycket otillgänglig plats. Vi var tvungna att gå nerför ett berg, ta oss över ett vattendrag genom att hoppa från sten till sten, gå uppför ett annat berg och därefter gå ner till hans hus. Men det var värt besväret. Den här ödmjuke gamle mannen tog emot sanningen och blev döpt. För att komma till mötena gick han med två käppar till en plats varifrån jag kunde ta honom i bilen resten av vägen. Han dog en tid senare som ett troget vittne.
Polischefen var motståndare till vårt arbete och hotade flera gånger att utvisa Koos. En gång i månaden kallade han Koos till förhör. Det faktum att Koos alltid gav honom klara och ärliga svar från Bibeln gjorde honom ännu mer förbittrad. Vid varje tillfälle sade han varnande till Koos att han måste sluta predika, men varje gång fick han ett vittnesbörd. Han fortsatte till och med att motstå vårt arbete efter det att Koos hade lämnat Sankt Helena. Därpå blev den här polischefen, en stor och stark karl, plötsligt sjuk och blev mycket mager. Läkarna kunde inte utröna vad det var för fel på honom. Det ledde till att han lämnade ön.
Dop och stadig tillväxt
När Koos hade varit på ön i tre månader, tyckte han att det var passande att förrätta dop. Att hitta en lämplig damm var ett problem. Vi beslöt att gräva en stor grop, cementera den och bära dit vatten för att fylla den. Natten före dopet regnade det, och nästa morgon var vi glada över att finna att gropen var fylld till brädden.
Den söndagsförmiddagen höll Koos doptalet. När han bad dopkandidaterna att stå upp, reste sig 26 av oss för att besvara de sedvanliga frågorna. Vi hade förmånen att vara de första Jehovas vittnen som döptes på ön. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, eftersom jag alltid hade oroat mig för att Harmageddon skulle komma innan jag blev döpt.
Så småningom bildades två församlingar, en i Levelwood och en i Jamestown. Varje vecka färdades tre eller fyra av oss tretton kilometer till en församling för att leda skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet på lördag kväll. Efter tjänsten på fältet på söndag förmiddag återvände vi och hade samma möten och även Vakttornsstudiet i vår egen församling på eftermiddagen och kvällen. Våra veckoslut var således fyllda av glädjerika teokratiska aktiviteter. Jag längtade efter att få ta del i heltidstjänsten, men jag hade en familj att försörja. År 1952 återvände jag därför till statlig tjänst som tandläkare på heltid.
År 1955 började resande representanter för Sällskapet, kretstillsyningsmän, besöka ön varje år, och de bodde hos mig under en del av deras besök. De hade ett positivt inflytande på vår familj. Ungefär vid samma tid hade jag också privilegiet att ta del i att visa Sällskapets tre filmer runt om på ön.
Den hänförande sammankomsten ”Guds vilja”
För att vara med vid den internationella sammankomsten med temat ”Guds vilja” i New York 1958 slutade jag återigen min statliga tjänst. Den sammankomsten var en milstolpe i mitt liv — ett tillfälle som gav mig stor orsak till glädje i Jehova. På grund av brist på reguljära transporter till ön var vi borta fem och en halv månad. Sammankomsten varade i åtta dagar, och det var sessioner från nio på förmiddagen till nio på kvällen. Men jag blev aldrig trött, och jag såg fram emot varje dag. Jag hade privilegiet att representera Sankt Helena under två minuter av programmet. Att tala till den stora folkskaran på Yankee Stadium och Polo Grounds var en nervpåfrestande upplevelse.
Sammankomsten styrkte mig i mitt beslut att bli pionjär. Det offentliga föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?” var särskilt uppmuntrande. Efter sammankomsten besökte vi Sällskapets högkvarter i Brooklyn och fick en guidad rundtur i tryckeriet. Jag talade med broder Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, om hur verket gick framåt på Sankt Helena. Han sade att han önskade besöka ön någon gång. Vi återvände med bandinspelningar av alla talen och även många filmer från sammankomsten för att dela med oss av detta till familjen och vänner.
Jag uppnår mitt mål — heltidstjänst
När jag återvände, blev jag erbjuden mitt gamla arbete igen, eftersom det inte fanns någon tandläkare på ön. Jag förklarade emellertid att jag planerade att börja i heltidstjänsten. Efter mycket förhandlande kom vi överens om att jag skulle arbeta tre dagar i veckan — med högre lön än då jag arbetade sex dagar i veckan. Jesu ord visade sig sanna: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” (Matteus 6:33) Med mina försvagade ben var det inte lätt att ta sig över öns bergiga terräng. Trots det var jag pionjär i 14 år och hade möjlighet att hjälpa många medmänniskor på ön att lära känna sanningen — sannerligen en orsak till stor glädje.
År 1961 ville myndigheterna sända mig till Fijiöarna på en kostnadsfri tvåårig utbildningskurs för att jag skulle bli en fullt kvalificerad tandläkare. De erbjöd till och med att min familj kunde följa med. Detta var ett frestande erbjudande, men efter allvarlig begrundan tackade jag nej. Jag ville inte lämna vännerna under en så lång period och avstå från det privilegium jag hade att tjäna tillsammans med dem. Den statsläkare som hade organiserat resan blev mycket upprörd. Han sade: ”Om du tror att slutet är så nära, kan du ändå använda de pengar du kan tjäna under tiden.” Men jag stod fast.
Året därpå inbjöds jag till Sydafrika för att gå igenom Skolan i Rikets tjänst, en utbildningskurs på en månad för tillsyningsmän i församlingarna. Vi fick värdefulla anvisningar som hjälpte oss att sköta våra uppgifter i församlingen på ett effektivare sätt. Efter skolan fick jag ytterligare utbildning och övning genom att samarbeta med en resande tillsyningsman. Under mer än tio år betjänade jag därefter de två församlingarna på Sankt Helena som tillfällig kretstillsyningsman. Med tiden blev andra kvalificerade bröder tillgängliga, och vi använde oss av ett rotationssystem.
Under mellantiden hade vi flyttat från Jamestown till Levelwood, där det var större behov, och vi var där i tio år. Under den här tiden brände jag ljuset i båda ändar — jag var pionjär, arbetade tre dagar i veckan för staten och hade en liten livsmedelsaffär. Jag skötte också församlingsangelägenheter, och min hustru och jag tog hand om en familj med fyra uppväxande barn. För att klara av detta slutade jag mitt tredagarsarbete, sålde affären och tog hela familjen till Kapstaden i Sydafrika på en tre månader lång semester. Vi flyttade sedan till ön Ascension och stannade där ett år. Under den tiden kunde vi hjälpa många att få exakt kunskap om Bibelns sanning.
När vi återvände till Sankt Helena, flyttade vi tillbaka till Jamestown. Vi renoverade ett hus, som låg i anslutning till Rikets sal. För att försörja oss materiellt byggde min son John och jag en glassbil av en lastbil av märket Ford, och vi sålde glass under de följande fem åren. Kort efter att vi hade startat firman råkade jag ut för en olycka med bilen. Den välte och klämde fast mina ben. Det medförde att nerver blev okänsliga nedanför knäna, och jag behövde tre månader för att återhämta mig.
Rika välsignelser förr och i framtiden
Under årens lopp har vi fått många välsignelser — ytterligare orsaker till glädje. En av dessa var resan till Sydafrika för att vara med vid en nationell sammankomst år 1985 och besöka det nya Betelhemmet där byggnadsarbetet fortfarande pågick. En annan välsignelse var att jag, tillsammans med min son John, fick ha en liten del i uppförandet av en vacker sammankomsthall nära Jamestown. Vi är också lyckliga över att tre av våra söner tjänar som äldste och att en sonson tjänar vid Betel i Sydafrika. Och vi har sannerligen fått mycket glädje och tillfredsställelse av att hjälpa många att skaffa sig exakt kunskap i Bibeln.
Vårt verksamhetsområde för tjänst är begränsat med endast 5.000 människor. Men att vi bearbetar samma distrikt om och om igen har gett fina resultat. Det är väldigt få människor som är ohövliga mot oss. Sankt Helena är känt för sin vänlighet, och människor hälsar på dig var du än är — om du går på vägen eller om du kör bil. Min erfarenhet är att ju bättre man lär känna människor, desto lättare är det att vittna för dem. Vi är nu 150 förkunnare, trots att många har flyttat från ön.
Nu, efter 48 års äktenskap, har alla våra barn växt upp och flyttat hemifrån, så min hustru och jag är för oss själva igen. Hennes lojala kärlek och stöd under årens lopp har hjälpt mig att fortsätta att tjäna Jehova med glädje trots prövningar. Våra fysiska krafter är i avtagande, men vår andliga styrka förnyas varje dag. (2 Korinthierna 4:16) Tillsammans med min familj och mina vänner ser jag fram emot en underbar framtid, då jag kommer att bli fysiskt återställd och till och med bli bättre än jag var vid 17 års ålder. Min högsta önskan är att få glädjas åt fullkomlighet i alla avseenden och framför allt att för alltid få tjäna vår kärleksfulle och omtänksamme Gud, Jehova, och hans regerande kung, Jesus Kristus. — Nehemja 8:10.
[Bild på sidan 26]
George Scipio och tre av hans söner som tjänar som äldste
[Bild på sidan 29]
George Scipio och hans hustru, Doris