Hjälp ”dessa små”
1 Jesus älskade människor. Han brydde sig inte bara om dem som troget följde honom, utan också dem som råkade komma vilse från fållan. Tänk på hans ord i Matteus 18:14: ”Det [är] inte någon önskan hos min Fader som är i himmelen att en av dessa små skulle gå under.”
2 Det råder inget tvivel om att Jesus tänkte på sådana som skulle kunna komma vilse från hjorden, för i Matteus 18:12, 13 sade han att det skulle vara stor glädje över ett enda får som hade kommit vilse men blivit funnet och återfört till fållan. Ja, Jesus brydde sig verkligen om ”dessa små”.
3 Då och då kan det hända att någon ger sig i väg och för ögonblicket inte visar någon åstundan att ta emot vårt bistånd för att kunna komma tillbaka. Men de flesta som försvagas eller upphör med den kristna verksamheten har gjort detta på grund av olika påfrestningar och personliga problem. De har helt enkelt upphört att ta del i tjänsten på fältet och regelbundet komma tillsammans med oss till möten. Om vi har Kristuslik kärlek till dessa, vad kan vi då göra för att hjälpa dem att komma tillbaka?
VILKA SOM KAN HJÄLPA
4 Varje krets av äldste kommer tillsammans att vilja dryfta — kanske vid äldstemötet i december — hur de kan hjälpa dem som blivit overksamma under de senaste åren. (Ords. 27:23) Som en del av herdeverksamheten bör de äldste göra en särskild ansträngning att besöka dessa, som ”kommit vilse”, och försöka bistå dem andligen. Biträdande tjänare som är förtrogna med overksamma personers tänkesätt och omständigheter kan ombedjas följa med en äldste, när man gör besök hos dem för att ge uppmuntran.
VAD MAN BÖR GÖRA
5 När ni besöker overksamma personer, så gräla aldrig på dem eller tukta dem. Visa dem i stället djup kärlek och omsorg. Låt dem veta att vi saknar dem vid våra möten. Erbjud dig att göra sällskap med dem till mötena och komma och hämta dem, om det skulle vara till hjälp. Så småningom kan man vänligt försöka ta reda på varför de dragit sig undan, men det är viktigt att man då undviker att göra dem förlägna eller få dem att känna sig illa berörda. Kan det vara så att de drabbats av några av de kval som följer med att man försöker samla på sig mera materiella ting än man behöver? (1 Tim. 6:9, 10) Har de tagit anstöt av något, som skulle kunna rättas till? Låt dem tala, så att du får reda på hur du skall kunna hjälpa dem.
6 Om de inte ger gensvar vid första besöket, så tappa inte modet. I somliga fall skulle det vara bra att besöka dem på nytt inom en eller två veckor. Ibland behövs det åtskilliga besök. Var villig att uppmuntra dem från Skriften och studera med dem, om detta skulle vara till hjälp.
7 Genom att visa detta slag av kärleksfullt intresse för Jehovas ”små” är det mycket troligt att också du kan få vara med om något som liknar följande erfarenhet, som sänts in av en resande tillsyningsman: ”För någon tid sedan frågade jag hur det var med en nyligen döpt syster och fick då reda på att hon inte hade varit på ett möte på fem veckor. Jag bad en syster ringa henne och säga att vi skulle vilja komma och hälsa på henne nästa förmiddag. Den nyligen döpta systern blev glad över detta. När vi talade med henne medgav hon att hon varit mycket ’nere’ i andligt avseende. Hon hade inte insett hur andligen sjuk hon egentligen var, eftersom hon hela tiden hade för avsikt att besöka mötena. Under vår besöksvecka i församlingen var hon med vid det offentliga föredraget och gick också ut i tjänsten på fältet, vilket visade att vårt herdebesök hade gett goda resultat.”
8 Det är en mycket viktig del av vår kristna tjänst att hjälpa dem som ”kommit vilse”. Om de äldste och andra av förkunnarna kärleksfullt hjälper sådana som dragit sig undan att övervinna sina problem, kan många av ”dessa små”, som blivit andligen svaga, få hjälp att växa sig starkare, vilket blir till ära för Jehova.