Rwanda förföljer kristna
”DESSA människor utgör ett hinder för vårt lands säkerhet. De anklagas inte på grund av vad de tror, utan på grund av att de använder religionen för att medvetet handla stick i stäv mot lagen, och de är fast beslutna att handla så. De oroar andra, gör sig till falska profeter och vilseleder vanliga människor.” Dessa hätska och provocerande ord uttalades av en allmän åklagare vid namn Alphonse Nkubito. I vilket sammanhang? I samband med ett mål mot 89 Jehovas vittnen och tre av deras barn. Var? Vid den statliga säkerhetsdomstolen i det afrikanska landet Rwanda. Det är den högsta domstolen i det landet.
De anklagade ställdes inför en mängd allvarliga anklagelser: ”Eggar folkmassan till uppror mot etablerad myndighet, vägrar lyda myndighet som man är skyldig att lyda, håller förbjudna offentliga möten och föraktar symbolerna för nationell suveränitet.” Under tidsperioden 2—17 oktober 1986 fick domare Simon Ntahomvukiye, som då presiderade i domstolen, höra argumenten. Den 24 oktober fällde domstolen sitt utslag mot 49 av de svarande vittnena. Domen löd: ”Skyldiga!” De flesta blev dömda till tio års fängelse. Augustin Muryai Nduhira och hans hustru, Rachel Ndayishimiye, jämte ett vittne vid namn Rwagasore Justin, blev dömda till 12 års fängelse.
Detta nyligen inträffade domstolsfall är emellertid bara den senaste episoden av en serie fientligt sinnade aktioner som ämbetsmän i Rwanda vidtagit mot Jehovas vittnen under de fyra senaste åren. Om anklagelsen att Jehovas vittnen är upprorsmakare som uppviglar andra till olydnadshandlingar var sann, skulle man förstå varför de styrande i Rwanda har vidtagit en sådan sträng åtgärd. Det finns förvisso ingen förnuftig människa som finner fel i att en regering skyddar sig mot uppror. Men vad säger fakta? Vad utgör i verkligheten motivet till denna behandling av en religiös grupp som världen utöver är känd för att vara fridsam, laglydig, respektfull och samarbetsvillig?
Rwanda — född till att vara en fri nation
Rwanda är ett litet men vackert land, som berömmer sig av att vara det mest tättbefolkade landet i världen. Det kallas ofta för Afrikas Schweiz på grund av sina höga snöklädda berg. Fastän Rwanda ligger strax söder om ekvatorn, har det ett svalt, behagligt klimat, vilket beror på att det ligger högt uppe på en serie platåer.
Landet Rwanda har haft många hinder att övervinna sedan det blev republik år 1961. I Encyclopedia Americana beskrivs det som en nation som ”har tagit ställning för socialism och demokrati”. Men på grund av landets ”brist på ekonomiska resurser” har Rwanda inte haft det lätt att komma på fötter i ekonomiskt avseende. Landet har i flera år varit beroende av att importera livsmedel för att kunna förse sin växande befolkning med mat. Något som också varit av vital betydelse för nationens överlevnad är den enorma hjälp som kommit från utlandet, från Belgien, Canada, Frankrike, Förenta staterna, Skandinavien och Västtyskland.
Rwandas ledare har emellertid vidtagit många berömvärda åtgärder för att skydda sitt folks frihet. Rwandas grundlag garanterar till exempel i Artikel 18 religionsfrihet och också samvetsfrihet. Artikel 20 garanterar rätten att hålla fridsamma sammankomster. Artikel 22 garanterar att människors hem är okränkbara. Rwanda påstår sig också hålla fast vid den allmänna deklarationen angående de mänskliga rättigheterna.
Det är därför inkonsekvent att man i ett land, där man så bittert har kämpat för friheten, skall neka Jehovas vittnen deras frihet. Det intressanta är att medan hälften av Rwandas invånare utövar sina traditionella religioner, så tillhör den andra hälften romersk-katolska kyrkan. Den katolska kyrkan har därför haft stort inflytande på politiken i landet. För att nämna ett exempel har den katolske ärkebiskopen Nsengiyumba Vincent varit medlem av centralkommittén i Rwandas enda politiska parti ända tills för en ganska kort tid sedan. Kyrkan leder ett antal skolor och ger ut landets enda tidskrift, bortsett från den regeringsstyrda tidningen. Katoliker åtnjuter uppenbarligen religionsfrihet i Rwanda.
Förföljelsen av Jehovas vittnen verkar ha utlösts genom något som på senare tid hänt inom Rwandas enda politiska parti, M.R.N.D. (Mouvement Revolutionnaire Nationale du Developpement). Eftersom alla invånare i Rwanda automatiskt betraktas som medlemmar av partiet när de blir 18 år, har man på senare år krävt ett minimibidrag (på 100 Rwanda-franc — ungefär 7 kronor) av alla partimedlemmar. Bidraget är till hjälp att finansiera partiet. Eftersom Jehovas vittnen är neutrala i politiska frågor, har de vägrat att betala denna avgift.
En annan sak är att man har ökat betoningen av att man skall delta i ”upplivande övningar”. I verkligheten utgör dessa ”övningar” politiska stunder, då man klappar i händerna, sjunger och ofta läser upp och skriker ut politiska slagord. Mitt i denna intensivt nationalistiska atmosfär har Jehovas vittnen försökt utföra sin gudsdyrkan och sitt fridsamma arbete med att predika de goda nyheterna om Guds rike för andra. (Matteus 24:14) Antalet vittnen i Rwanda är litet, bara 483 religiösa arbetare år 1986. Ändå har regeringen inriktat sin uppmärksamhet på dem, därför att de ståndaktigt har tagit avstånd från all form av politisk inblandning.
Tidigare åtgärder mot kristna i Rwanda
Mot slutet av år 1982 ansökte Jehovas vittnen om lagligt erkännande. Vad blev resultatet? De tre som undertecknat denna ansökan, som alla tre var kristna förkunnare, blev som en följd av detta arresterade och satta i fängelse utan rättegång. Dessa tre var Rwakabubu Gaspard och I’Mugarula Mpakaniye från Kigali och Joseph Koroti från Gisenyi. Ett år gick. Den 18 oktober 1983 blev var och en av de tre männen dömda av domare Muliganda Mathias till två års fängelse för ”bedrägeri” eller ”förskingring av troendes penningmedel”. Inga bevis eller dokument presenterades som stöd för denna falska anklagelse. Iakttagare insåg vad det var: en iögonenfallande parodi på rättvisan och på tillbörligt lagförfarande.
De tre vittnena fick således börja avtjäna sitt straff. Deras exemplariska uppförande vann fängelseledningens respekt, och de fick därför ansvarsuppgifter och privilegier i fängelset. Senare blev ett antal grövre förbrytare frisläppta därför att de blev benådade av presidenten eller för att de uppfört sig väl. Var de tre vittnena bland dem? Deras strafftid reducerades inte, inte med en enda dag.
Arresteringarna fortsatte. Fem vittnen hölls häktade i 20 månader utan rättegång. Dessa fem var Habiyambere Samuel, Bakinahurwanga Anastase, Musabyimana Andre, Ruzima Laurent och Habimana Enos, vilka alla var från Shaki. Ett vittne vid namn Twagirangusi Jean-Bosco arresterades på sin arbetsplats i Ruhengeri därför att några av hans arbetskamrater lade märke till att han hade en bibel. Han hölls häktad i fem månader utan rättegång.
Några av regeringstjänstemännen i Rwanda inledde sedan ett krig på bred front mot Jehovas vittnen. Justitieministern, Mugemana Jean Marie Vianney, skrev i ett brev daterat den 12 juni 1984 till alla departementschefer eller landshövdingar och sade: ”Jehovas vittnen upphör inte med att propagera för skadliga idéer över hela landet, vilket får till följd att vår befolknings uppmärksamhet leds bort från utvecklande verksamhet. . . . Denna propaganda som förs av dem som följer denna sekt skall energiskt bekämpas, och var och en av er inbjuds att använda alla till buds stående medel för att förbjuda deras verksamhet.” En kopia av detta brev gick till presidenten för republiken Rwanda. Ett faktiskt förbud hade införts mot Jehovas vittnen! Alla överklaganden ignorerades helt.
Förföljelsen intensifieras
Regeringen ökade gradvis arresteringarna av Jehovas vittnen, med början i oktober 1985. Några avskedades från sina arbeten. Barn till vittnen relegerades från skolan. Privat egendom konfiskerades. Sjutton vittnen arresterades i Butare och Nyabisindu med omnejd därför att de vägrade att bidra till det politiska partiet. I denna grupp ingick några mödrar med barn. Under en veckas tid blev dessa kvinnor brutalt slagna med gevärskolvar. Några blev till och med slagna och offentligt skymfade! En skylt gjordes i ordning med deras namn och med uttalandet: ”Jag gillar inte det politiska partiet i det här landet.” Vittnena hade naturligtvis aldrig sagt något sådant.
Allteftersom antalet arresteringar ökade blev misshandeln av dessa sanna kristna alltmer våldsam och sadistisk. Coletta Mujawamaliya, en kvinna som är ett vittne, blev kallad till förhör efter ett besök hos sin man, André Maniraho, som satt fängslad i Butare. Myndigheterna försökte få henne att förneka sin tro. Släktingar tillkallades för att pressa henne till ”ånger”. När hon stod fast vid sina på bibeln grundade uppfattningar slog Bourgmestre (borgmästaren) Kanyabashi Joseph henne i ilska! Hon fick tillbringa de följande 11 månaderna i fängelse tillsammans med sitt lilla barn som nu är 26 månader gammalt.
Den 10 augusti 1986 blev 23 vittnen och deras vänner i Nyakabanda, Gitarama, utsläpade från sina hem under ledning av Bourgmestre Sibomana Straton. Flera av dem, bland annat Ngiruwonsanga, Habiyambere Felicien och Munyabarenzi, blev sedan offentligt slagna av myndighetspersoner. Elva av dem blev, blödande från huvudet till tårna, inslängda i ett väntande fordon och förda till fängelse — med poliserna som arresterat dem stående ovanpå dem.
”Domstolsutslaget är rättvist”
Den behandling som Augustin Murayi Nduhira och hans hustru, Rachel Ndyishimiye, fick var särskilt grym. Murayi var en välkänd man i Rwanda, eftersom han hade tjänat som generaldirektör i utbildningsdepartementet för primär- och sekundärundervisning. Den 11 augusti 1986 blev han inkallad av en allmän åklagare, Nkubito, som talade om för honom att de hade fått order att arrestera honom. Åklagaren förklarade att han inte hade något emot honom personligen, men att han var tvungen att verkställa dessa order. Nkubito erbjöd sig sedan att företräda Murayi i hans fall och begära att han blev benådad — under förutsättning att han avsade sig sin tro. Han fick sedan gå hem och fick tre dagar på sig att tänka över saken.
Som hängiven kristen vägrade Murayi att förneka sin Gud. Den 14 augusti blev han därför arresterad och satt i fängelse. Fyra dagar senare blev Murayis hustru och ett vittne vid namn Bimenyimana Vedaste, båda anställda vid Sonarwa (ett statligt försäkringsbolag), kallade till förhör. Morgonen därpå fördes de till centralfängelset i Kigali.
Vid rättegången i oktober uppmärksammade Murayi det förhållandet att det under hans ämbetstid som representant för regeringen i olika departement inte hade riktats någon som helst kritik mot honom för senfärdighet, underlåtenhet att utföra sina plikter eller dåligt uppförande. Det framlades inga bevis för att denne välkände man uppviglat andra till att göra uppror eller att han på något annat sätt handlat i strid mot regeringens direktiv. När domen fälldes den 24 oktober fick han, hans hustru och hennes arbetskamrat, trots detta, det hårdaste straffet av alla — 12 års fängelse! Varför? Ett pressmeddelande från Rwandas telegrambyrå daterat den 25 oktober 1986 visar att de straffades för sin status och utbildning: ”Domstolsutslaget är rättvist därför att de tillhör de få intellektuella i gruppen och därför att regeringen i sin tilltro till dem gett dem ansvar och förtroendeställningar.”
Tillrättaläggande av ett allvarligt missförstånd
Allt det som nu nämnts har ägt rum i ett land där grundlagen garanterar religionsfrihet. Det strider mot ett påbud av presidenten om medlemskap i partiet, ett påbud där det betonades att medlemskap medför privilegier och inte är ett måste. Men ändå har massor av Jehovas vittnen satts i fängelse utan att det i rätten har framlagts minsta bevis för att de har tagit del i politik eller omstörtande verksamhet. Hur en regering kan känna sig så hotad av en så liten grupp fredsälskande människor är svårt att förstå. Uppenbarligen har ett allvarligt missförstånd uppstått.
Orsaken till att Jehovas vittnen vägrar att ta del i en ceremoni inför nationalsymboler är att de samvetsgrant lyder bibelns befallning att fly från varje form av avgudadyrkan. (1 Johannes 5:21; 2 Moseboken 20:4—6) Samtidigt älskar de det land som de har fötts i och respekterar nationalsymbolerna, även om de inte tillber dem. Att Jehovas vittnen världen utöver är neutrala i fråga om politik och politisk verksamhet är välkänt och dokumenterat. Deras ståndpunkt är grundad på bibelns ord och sker i lydnad för Jesu Kristi befallning att inte vara ”någon del av världen”. (Johannes 17:16) De kan därför inte med gott samvete lämna bidrag till Rwandas enda politiska parti. Och de bär inte heller politiska partiemblem.
Man kan konstatera att en del människor har svårt att förstå Jehovas vittnens neutrala hållning. Men upplysta nationer i världen inser att den opolitiska hållning som dessa kristna intagit inte på något sätt innebär bristande respekt för nationell myndighet. Jehovas vittnen lär att man skall visa respekt för regeringar och myndigheter i lydnad för bibelns ord i Romarna 13:1: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna [regeringarna].” De försöker inte heller påtvinga andra sin på bibeln grundade uppfattning om neutralitet. — Se Vakttornet för 1 september 1986, sidan 19, paragraf 12.
Det finns dessutom rikliga bevis för att Jehovas vittnen är laglydiga, ärliga människor som betalar sina skatter. I Rwanda har de inte tvekat att ta del i sådana utvecklingsprojekt som Umuganda (av regeringen påbjudna allmänna arbetsprojekt). Som bevis för detta citerar vi Rwandas veckotidning Imvaho för 13—19 oktober 1986. Angående Jehovas vittnens inställning till att ta del i nationella utvecklingsarbeten eller -projekt sades det i denna tidskrift på sidan 3: ”De arbetar med sina händer tillsammans med andra; de betalar sina skatter och andra bidrag, utom det till regeringspartiet.”
Det finns inga som helst bevis till stöd för anklagelsen att Jehovas vittnen har, vare sig vid offentliga möten eller i skrift, försökt uppvigla människor i Rwanda till att göra uppror. Inga vittnen har i själva verket arresterats i samband med att de hållit kristna möten för att tillbe sin Gud eller då de utövat någon form av sin offentliga tjänst. Det är därför knappast troligt att alla regeringstjänstemän i Rwanda delar den hårda syn på Jehovas vittnen som kommit till uttryck genom nationens högsta domstol. Presidenten i Rwanda framställs som en resonlig och rättvis styresman.
Rapporterna om förföljelsen och brutaliteten har kommit som en chock för Jehovas vittnen, ja, för alla frihetsälskande människor på jorden. Men Jesus förutsade att hans lärjungar skulle bli förföljda för hans namns skull. Detta har hänt i Rwanda, trots att många av landets invånare bekänner sig vara kristna. (Matteus 10:17, 18; 24:9) De i Rwanda som är i myndighetsställning skulle göra väl i att följa lagläraren Gamaliels råd, som finns nedtecknat i bibeln i Apostlagärningarna 5:34—39, och så garantera Jehovas vittnen frihet. Man kan hoppas att de låter dessa uppriktiga kristna få åtnjuta de mänskliga rättigheter som de enligt lagen är berättigade till.
Publicerat i syfte att främja humanitär frihet
(Jehovas vittnens styrande krets)
25 Columbia Heights
Brooklyn, New York 11201
U.S.A.
(Box 5, 732 00 Arboga)
[Ruta på sidan 1]
Kvinnor och barn skonas inte
The New York Times för 26 oktober 1986 skrev om denna massarrestering av en grupp Jehovas vittnen som dömdes till långa fängelsestraff. Tidningen avslöjade då ett av de otrevligare inslagen i rättegången med orden: ”De svarande, som inkluderar kvinnor och barn, befanns skyldiga.” — Kursiverat av oss.
Ja, kvinnor och barn har inte skonats från denna grymma behandling av Jehovas vittnen i Rwanda. En grupp på fyra kristna kvinnor som arresterades den 22 januari 1986 utsattes för skymfanden, och jämte fem kristna män som också arresterades förvägrades de filtar eller täcken medan de var i fängelse. Dessa fyra kvinnor är Mukamanzi Vestine, Mukamurhirwa Laurene, Niyonagira Berancille och Nyirangirabega Drolatta. Myndigheterna sade till dem att ”filtarna tillhandahålls av det politiska partiet, och eftersom de inte stöder partiet förvägras de filtarna”.
Men särskilt tragiskt är det förhållandet att försvarslösa barn har fått lida. Ett vittne, en kvinna vid namn Mujawamana Goletta fängslades tillsammans med sitt treåriga barn och sin lilla baby. En liten pojke till ett vittne som heter Clotilde Mukanyangezi har fått tillbringa större delen av sina känsliga 15 månader i fängelse tillsammans med sin mor. En annan kristen kvinna vid namn Athanasie Mukankuranga är nu mor till ett två månader gammalt barn. Barnet föddes i fängelset. Att små barn har fått tillbringa sina första dagar i smutsiga fängelseceller framhäver det oskäliga hat som ligger bakom denna förföljelse.