Utdrag ur Sällskapet Vakttornets årsbok för 1956
Årsberättelse för Finland
Folkmängd Högsta antal aktiva förkunnare
4.216.000 1945: 1.632 1955: 6.665
Här långt i norr, i ett land som är närmaste granne till Ryssland, har folk i stor utsträckning tagit emot sanningen. För närvarande finns det 633 personer för varje Jehovas vittne i landet, och dessa vittnen går grundligt igenom distrikten och predikar de goda nyheterna om Guds rike. Bröderna får många utomordentliga upplevelser. En del av vittnandet sker norr om polcirkeln, men varhelst det kan anträffas människor i Finland, där gör förkunnarna ansträngningar för att finna dem. Några av de intressanta erfarenheterna meddelas här nedan.
En vänlig butiksinnehavare bjöd en pionjär stiga på, så att de fick samtala. Han verkade inte pigg på att taga emot någon litteratur och betedde sig som om han tvivlade på vad vittnet hade sagt. Eftersom pionjären dock hade på känn att det fanns en gnista intresse hos mannen, satte han sig efter hemkomsten ned och skrev av några skriftställen, som rörde det ämne de hade dryftat, och skickade dem till handlanden. Nästa dag fick han telefon från denne, som bad honom komma dit med detsamma. Det blev en lång diskussion, som slutade med att två lösnummer av Vakttornet stannade hos mannen. Ett återbesök ordnades, och senare blev det studium. Mannen visade stort intresse, och efter bara några få studietimmar bad han att få gå med pionjären i arbetet från hus till hus. Han gick framåt så snabbt, med den övning han fick av pionjären, att han var förkunnare och kunde rapportera trettio timmar i månaden, redan innan han blev döpt. Hans entusiasm övervann fördomarna och motståndet hos hans hustru och barn, och han började studera bibeln med dem. Nu i vinter tog hustrun och två pojkar steget ut och blev döpta.
Vikten av att regelbundet vara med vid mötena kan inte överskattas. I december 1954 suckade och klagade chefen för ett affärsföretag över det fördärv som rådde i landet. Han sökte efter sanningen. Så lade han märke till ett vittne på gatan, som bar en skylt med inbjudan till föredraget vid en just pågående kretssammankomst, ”Bryr Gud sig om människorna?” Det frågade han sig också! Han kom till föredraget och träffade där en gammal affärsvän. De båda satt tillsammans och lyssnade under det offentliga mötet. Detta gjorde sådant intryck på dem, att de stannade och hörde också sammandraget av Vakttornsstudiet och de båda avslutande talen av kretstjänaren och områdestjänaren. Några dar efteråt telefonerade han till expeditionen och begärde ytterligare upplysningar. En broder talade med honom och avtalade om återbesök. Han blev uppmanad att besöka bokstudiet i närheten av sin bostad och församlingens Övriga möten. Han började strax infinna sig och har varit med regelbundet alltsedan dess. Hans familj, hustru och fyra barn, såväl som hans två systrar kommer nu också till mötena. Bara två månader efter det att denne man började studera och komma på mötena blev han döpt och tog ut ett personligt distrikt att vittna på. En mera mogen förkunnare blev genast förordnad att öva honom, och efter bara några få månader hade han mognat så mycket, att han själv ledde ett bibelstudium i ett hem och är i stånd att bistå andra.
Men hur gick det med hans affärsvän, som var med vid samma offentliga möte som denne man? Två av Jehovas vittnen ringde på hans dörr kort efter sammankomsten i fråga. Hans hustru visade först fördom, men det taktfulla vittnesbördet’ undanröjde denna, och mannen bjöd vittnena stiga in. Resultatet blev att två exemplar av ”Låt Gud vara sannfärdig” lämnades där, ett på svenska och ett på finska, eftersom mannen talar svenska och hans fru finska. Efter några återbesök påbörjades ett bibelstudium i hemmet, vilket hölls på både svenska och finska. Denne mans hundratals frågor besvarades genom vad som kom fram under studiet och direkt av vittnet, som gjorde återbesöken. Snart anslöt sig mannens bror och dennes hustru till studiet. När det meddelades om konventet i Stockholm, beslöt alla fyra att resa dit. Mannen blev döpt vid konventet i Helsingfors vid tjänsteårets slut. Varje söndagsförmiddag är han ute i vittnandet från hus till hus tillsammans med det vittne som övar honom i denna tjänst.
En kvinna hade varit söndagsskollärarinna och nitisk arbetare i kyrkans tjänst i tolv år. Många gånger hade prästen varnat henne för Jehovas vittnen. En dag, då ett av Jehovas vittnen uppsökte hennes hem, överraskade hon sig själv och sin familj genom att be honom stiga på. Den ena frågan efter den andra avfyrades mot vittnet, men kvinnan fick varje gång ett tillfredsställande, skriftenligt svar. Längre fram, då hon fortsatte att dryfta saker och ting med Jehovas vittnen och började fatta sanningen, fick hon samvetsförebråelser. En av hennes elever hade för någon tid sedan erkänt att hon studerade sanningen tillsammans med Jehovas vittnen. Söndagsskollärarinnan hade då allvarligt varnat henne och sagt att hon inte borde ha något att göra med dem. Nu fann hon själv att Jehovas vittnen har sanningen! Föreställ er hennes glädje och lättnad då hon fick brev från flickan i fråga, som meddelade att hon inte hade brytt sig om varningen utan hade fortsatt att studera med Jehovas vittnen och nu själv var i sanningen. Kvinnan lämnade nu kyrkan, till stor besvikelse för hennes överordnade där. Samma dag var hon emellertid med vid en tillställning som kyrkan anordnat för ungdomen. Många präster och till och med biskopen var när varande. Vid ett privat samtal med biskopen fick hon denne att erkänna, att barndopet inte var bibelenligt. ”Men varför lär kyrkan det då?” ”Vi har blivit så vana vid det, och om vi nu ändrade det till överensstämmelse med bibeln, så skulle följden bara bli större förvirring.” Innan hon gick därifrån höll hon ett tal till ungdomarna om själen, treenigheten och barndopet och uppmanade dem att inte vara lättrogna utan ha ett öppet sinne och taga emot bibelns sanning och skaffa sig bevis från den Heliga skrift att det är sanningen. Detta hennes ståndpunktstagande innebar att hon fick avstå från en verksamhet som givit en inkomst om 1.000 kr. i månaden, men hon fröjdar sig över att hon inte behöver vara slav under lögner.
Den teokratiska verksamhetens höjdpunkt kom vid själva slutet av tjänsteåret i och med besöket här av Sällskapets president, broder Knorr, och hans sekreterare, broder Henschel. Båda salarna i Mässhallen förhyrdes för en sammankomst, som visade sig vara den största som hållits i Finland. Bröderna följde noga med vid mötena, gjorde anteckningar och hördes efteråt säga att detta var den mest upplysande sammankomst som förekommit i Finland.
Vi uppskattade dessa bröders besök, ty de gav oss råd och bistånd som utan tvivel kommer att medföra ökad teokratisk verksamhet, förbättringar i arbetet och mera lovprisning till ära för Jehovas namn i Finland.