Utdrag ur Sällskapet Vakttornets årsbok för 1958

Årsberättelse för Sverige

I Sverige är folk i allmänhet likgiltiga för bibeln och budskapet om Guds rike, men tröts detta fortsätter Jehovas tjänare med att predika. Här och där utöver landet träffar de på någon av de andra fåren, och när ett år har gått, har ett försvarligt antal av dessa samlats in. Våra bröder kunde glädja sig åt åtta procents tillväxt i antal. De har troget rört sig framåt i verket och följt det visa rådet i Psalm 96:10, NW: ”Säg bland nationerna: ’Jehova själv har blivit konung.’ ” Detta har de gjort, fastän prästerna och predikanterna gärna skulle vilja få slut på detta tillkännagivande. Den nya världens samhälle hade ett glädjefyllt tjänsteår 1957, och här följer några utdrag ur landstjänarens rapport.

I min årsrapport för 1956 nämnde jag om kyrkornas och sekternas planer på att gemensamt grundligt avslöja Jehovas vittnen och på så sätt göra folk ännu mindre böjda för att lyssna till eller läsa vad vi förkunnar och ger ut. Men ingen sådan ansträngning har visat sig. Och när enstaka individer har trätt upp emot oss, har resultatet ofta blivit motsatsen till vad de hade avsett. Så t. ex. skrev en präst kraftigt emot oss i tidningarna i en stad, där vi höll en av våra områdessammankomster i somras, och sju personer där tog ståndpunkt för Jehova på grund av de artiklarna och blev döpta vid kretssammankomsten bara en månad efter områdessammankomsten, som de hade varit med på, fastän de inte då hade kunnat besluta sig.

En annan erfarenhet har berättats, vilken visar — förutom snabbt beslut å den intresserades sida — värdet av att inte ge upp även om man inte kan personligen hålla kontakt med släktingar och vänner på fjärran orter och inte har kunnat väcka intresse genom korrespondens. En syster i Chicago skrev till expeditionen här och begärde att en förkunnare skulle sändas till hennes syster här i landet, som hon hade skrivit till angående sanningen många gånger men utan att det visat sig något tecken till intresse hos systern. Den unga damen fick besök, och efter något samtal påbörjades ett studium. Vid slutet av första studietimmen bestämdes det om dag för nästa, men då den unga damen sade adjö, nämnde hon att den de hade kommit överens om inte passade, ty hon hade just kommit att tänka på att hon hade avtalat med ett sjukhus, att hon skulle komma dit som blodgivare just den dagen. ”Man måste ju göra vad man kan för att hjälpa människor”, sade hon. Systern svarade taktfullt att vi visst måste försöka hjälpa folk, men den mest betydelsefulla hjälpen är att ge dem kunskap om Guds vilja och uppsåt, och så föreslog hon att de skulle sätta sig ned med detsamma och se efter vad bibeln säger om saken. Den unga damen skrev sorgfälligt upp varje skriftställe, allteftersom de undersökte ämnet om blodets helgd osv., och slutligen bestämdes en dag för nästa studium. Det första hon då sade till vår syster var: ”Jag har skrivit till dem att jag inte kan ge blod, därför att det är emot bibelns bud.” Efter en kort tid kunde hon tala om för systern att hon för det första hade lämnat Lottakåren och vidare att hon hade slutat röka, båda delarna helt på eget initiativ. Och så närmade sig tiden för områdessammankomsten. Vår syster föreslog att den unga damen skulle resa dit, men hon hade redan haft sin semester och tvivlade på att hennes arbetsgivare skulle vara med på att hon fick resa. Hon blev uppmuntrad att försöka i alla fall och beslöt sig för att göra det. Nästa dag gick hon in till chefen, rätt blyg och försagd. När hon hade framställt sin begäran, sade chefen leende att detta inte var något att skämmas för och att hon skulle få fritt den tiden. Vid sammankomsten symboliserade hon beslutsamt sitt överlämnande och går nu regelbundet ut på fältet tillsammans med bröderna. Hon talar med alla sina kolleger på lunchrasterna och med alla sina vänner. Och den syster som först studerade med henne leder nu ett bibelstudium med hennes mor.

En reguljär pionjär har sitt distrikt i en hamnstad och får många intressanta upplevelser, när hon besöker båtarna som lägger till där. Hon är särskilt glad åt att hon kunnat vittna för och lämna litteratur till sjömän från länder bakom järnridån. Hon berättar att många av dessa lyssnar ivrigt och tar också emot litteratur, fastän de inte alltid kan lämna något bidrag för den, eftersom de inte får några svenska pengar. Kaptenen på ett polskt fartyg hade sagt till henne att de alla var katoliker, så de skulle inte ha något från Jehovas vittnen. Men hon föreslog att han skulle studera engelska med tillhjälp av en polsk och en engelsk upplaga av samma bok, vilket han tyckte var en god idé. För tyska sjömän har hon varit glad åt att kunna visa i deras egen bibel att Guds namn är Jehova. Några av sjömännen från ”fria” nationer, som hon har vittnat för flera gånger, har blivit intresserade och till och med talat om för henne att de skulle gå i land för gott, när de kom hem, så att de skulle kunna hålla regelbunden kontakt med vår organisation.