Global rapport

Afrika

Den ogudaktige, skriver psalmisten, ”lägger sig i försåt”, och ”i hemlighet vill han dräpa den oskyldige”. (Ps. 10:8) Under århundradenas lopp har oskyldiga tillbedjare av Jehova fallit offer för de ogudaktigas ondska. Så fortsätter det att vara i vissa delar av Afrika i denna tid.

Inbördeskriget i Liberia dödade 33 av våra vänner och tvingade många andra att fly från landet för att söka skydd i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och Sierra Leone, utan att de fått något annat med sig än kläderna på kroppen. Hjälpkommittéer som upprättats i två städer vid gränsen mellan Liberia och Côte d’Ivoire har inte bara tagit hand om dessa utblottade flyktingar, utan också skickat hjälp till de kvarvarande nödlidande vittnena i Liberia. Vittnen i Côte d’Ivoire, Sierra Leone och Ghana skickade med lastbil flera ton kläder och även medicin, mat och pengar till Liberia. Vännerna i Abidjan har också hastat till undsättning, och de sörjer kärleksfullt för en stor grupp flyktingar som också är i trängande behov av hjälp.

Många av dessa bröder har gått igenom hårresande och mycket traumatiska upplevelser. En äldste som tjänar i Monrovia, Liberias huvudstad, berättar: ”Den 27 juli 1990 blev vi i vår familj avhysta från vårt hem omkring klockan två på natten. Rebellerna tog oss med utomhus, där vi förenades med flera hundra av våra grannar. Man försäkrade oss att vi, sedan man gjort en snabb genomletning av området, skulle kunna återvända hem. Vi fick aldrig se våra hem mer. I stället fördes vi till det största flyktinglägret, som låg 50 kilometer bort. Jag bar min hustrus faster, som är invalid, på ryggen hela vägen. Vi bad oupphörligen till Jehova om styrka, eftersom vi såg döda kroppar ligga utströdda överallt.

Efter att i omkring en timmes tid ha vacklat fram som i en mardröm med de vaktande rebellerna alldeles bakom oss, råkade vi i ett bakhåll från regeringstrupperna. Vi kastade oss till marken medan kulorna ven omkring oss från alla håll. Många människor blev dödade; några undkom. Plötsligt insåg jag att min egen 14-årige son saknades! Fyrtiofem av oss stadsbor blev snabbt tillfångatagna och förda till en övergiven bensinstation. Där beslutade man att vi alla skulle avrättas. En soldat lyfte sitt gevär för att skjuta mig, men han lyckades inte ladda geväret. I samma ögonblick anlände soldaternas befälhavare, och han bestämde att vi skulle föras till militärbarackerna. Den natten blev nio personer avrättade. Vi bad till Jehova att han skulle hjälpa oss att förbli trogna.

Nästa morgon beslöt befälhavaren att vi kunde ge oss av allihop. Han erbjöd sig till och med att låta oss få åka med i en av lastbilarna. Vi avböjde och bad i stället att få en skottkärra, som min hustrus faster kunde åka i, och sedan gav vi oss i väg på egen hand. När vi kommit halvvägs, susade armélastbilarna förbi oss. När de nådde en vägkorsning framför oss, sönderslets tystnaden av en öronbedövande explosion. Tung kulspruteeld följde under nästan 30 minuters tid. Förlupna kulor ven åt alla håll medan vi rusade i väg för att ta betäckning. Militärkolonnen som hade erbjudit oss transport hade blivit fullständigt utplånad. Hur tacksamma var vi inte över att vi inte hade tackat ja till befälhavarens erbjudande att få åka med!

Trots att min hustru var havande i sjätte månaden, klarade hon uppgiften att gå 58 kilometer på en enda dag. Men vi visste fortfarande inte hur vi skulle kunna fly från landet. En libanesisk broder som fick höra om vår svåra belägenhet ordnade med betalningen åt oss på det enda transportmedlet ut ur landet, en gammal buss.

Vi lyckades till slut komma välbehållna över gränsen till Côte d’Ivoire. Vi var emellertid mycket ledsna, eftersom vi hade tappat bort vår 14-årige son under det tidigare omnämnda bakhållet. Vi trodde att han hade blivit dödad. Men till vår stora lycka fick vi sex månader senare höra att han hade överlevt. Anordningar gjordes för att han skulle kunna förena sig med oss här i Côte d’Ivoire.”

Andra vittnen var med om andra skräckupplevelser. Clement från Nigeria hade bott 17 år i Monrovia, när han blev tvungen att fly. Rebellstyrkorna var på jakt efter alla i landet som var från Nigeria och Ghana. Om han blev tillfångatagen av rebellerna, skulle han bli skjuten. Så många som ett hundra vägspärrar, från Monrovia till Danané i Côte d’Ivoire, stod mellan Clement och säkerheten. De flesta av dessa lyckades han prata sig igenom genom att säga att han var en utlänning som önskade lämna landet. Vid en av vägspärrarna fungerade inte hans förklaring. Han skulle bli avrättad. Clement beslöt att avge ett gott vittnesbörd innan man dödade honom. Han vittnade för befälhavaren om Guds rike och visade tidskrifterna Vakttornet och Vakna! för honom. Detta förbryllade befälhavaren, som röt: ”Hör här, vi har saker att uträtta just nu. När det är avklarat, skall vi ägna uppmärksamhet åt det du säger. Ge dig i väg nu bara!”

Senare, när Clement hade lugnat ner sig tillräckligt för att kunna reflektera över denna händelse, sade han att han vet vad det betyder när det i Ordspråksboken 18:10 sägs att Jehovas namn är ett starkt torn. Det var endast genom att använda Jehovas namn och predika om Guds rike som han kunde ta sig igenom de återstående vägspärrarna. Till slut kunde han gå över gränsen till Côte d’Ivoire. Äntligen var han i säkerhet. Nyligen har några av personalen vid avdelningskontoret kunnat återvända till Liberia.

Det kommer inte lika sorgliga nyheter från alla länder. Moçambique ger oss stor orsak att glädjas. Den 11 februari 1991 gav regeringen i Maputo lagligt erkännande åt en sammanslutning som fått namnet Jehovas vittnen i Moçambique. Ja, vi är mycket glada över denna utveckling därför att det innebär att missionärer nu kan få uppehållstillstånd i Moçambique. Litteratur och tidskrifter kan föras in utan hinder. Man har upprättat missionärshem i tre städer, där totalt arton missionärer bor. Vid vart och ett av dessa hem har Sällskapet en litteraturdepå.

Unga människor tvingas dock visa sin lojalitet mot Jehova och upprätthålla sin neutralitet under det gerillakrig som pågår i Moçambique. En 12-årig flicka som är dövstum kidnappades av rebellstyrkorna för att utnyttjas i omoraliska syften. Hennes föräldrar hade dock undervisat henne väl i Bibelns principer. När de som tillfångatagit henne ville våldföra sig på henne, vägrade hon hårdnackat. Den unga systern pekade mot himlen för att visa att omoraliskhet är emot Guds lag. På grund av hennes orubbliga beslutsamhet slog soldaterna henne mycket svårt en dag och lämnade henne i tron att hon var död. Två månader gick innan hon återvände till sina föräldrar, åtföljd av en kvinna som hade varit med henne under hennes fångenskap. ”Jag vet inte vad ni har lärt den här flickan”, sade kvinnan, ”men jag är imponerad av hennes goda moraliska uppförande. Hon gav aldrig efter för soldaternas påtryckningar. Hon var helt enkelt enastående! Vad har ni för religion?” På grund av denna döva systers orubbliga ståndpunkt studerar kvinnan nu tillsammans med vittnena och gör goda framsteg i att lära sig sanningen.

Asien

”Din välsignelse är över ditt folk”, sjöng kung David för länge sedan. (Ps. 3:98, NW) Också i våra dagar är Jehovas välsignelse över hans folk. Detta kan Jehovas vittnen i asiatiska länder intyga.

I Korea räddades en syster till livet på ett rätt ovanligt sätt genom att hon hade med sig ”blodkortet”, som ger anvisningar om medicinsk behandling. När hon höll på att stiga ur sin parkerade bil, överfölls hon plötsligt av fyra män, som tvingade ner henne på golvet baktill i bilen. Hon erbjöd dem sin ring och sin handväska för att de skulle släppa henne, men de var inte nöjda. Då slogs hon av den hemska tanken att de skulle våldta henne, så hon började skrika för full hals. ”Vi måste döda henne”, brummade en av männen. Hon knivskars i benet och låret. Därefter band de för ögonen på henne och band ihop hennes fötter. Då började hon förtvivlat att be och gråta högljutt och använde då Jehovas namn.

Plötsligt blev männen alldeles tysta. Till sist frågade en av dem: ”Är damen ett Jehovas vittne?” När de snokat igenom hennes handväska, hade de nämligen hittat ”blodkortet”. De beslöt sig för att de inte skulle döda henne, utan att de i stället skulle köra henne till en plats i närheten av hennes hem. Där lämnade de henne i bilen och försvann sedan snabbt. Systern ber att alla dessa män skall ångra sin laglösa handling och bli tillbedjare av Jehova.

Precis som i många andra länder börjar fler och fler hemmafruar i Japan förvärvsarbeta, och detta gör det svårt att nå dem i deras hem med de goda nyheterna. En pionjärsyster i staden Niigata beslöt därför att föra Rikets budskap till stadens centrum, där människorna fanns. Hon tog ut ett affärsdistrikt i sin församling och började predika genom att helt kort erbjuda de affärsanställda hon träffade ett bibelstudium. Hon använde broschyren ”Se, jag gör allting nytt!” och följde upp intresset genom att göra återbesök hos alla som visade minsta intresse. Hon föreslog intresserade personer att de under 30 minuter på sin lunchrast kunde studera i ett tehus, i foajén till ett varuhus eller i en park. Under varje studiestund inriktar hon sig på bara en enda sak, och hon har lett ända upp till åtta studier i månaden på detta affärsdistrikt.

Över 60.000 filippinare har kommit till ön Hongkong från Filippinerna för att arbeta som tjänstefolk i kinesiska hem. Flertalet av dessa arbetare är romerska katoliker. En syster träffade på en sådan person i en hiss och frågade henne helt enkelt om hon var intresserad av att få lära sig mer om Bibeln. Svaret blev: ”Jag har bett om att få lära mig mer om Bibeln.” Så snabbt kom ett bibelstudium i gång.

På Cypern skrev en ung förkunnare från Nicosia: ”Jag heter Marcos och är 12 år. I kursen för religionsundervisning planerade läraren tre lektioner om religion. Jag såg till att jag hade med mig boken Människans sökande efter Gud till den här kursen. Innan den första lektionen började visade jag min lärare boken. Hon bläddrade igenom den och lade den sedan på sin kateder. Lite senare sade hon till klassen: ’Jag tänker använda Marcos’ bok vid de här lektionerna, eftersom den innehåller utförligare information än den bok som skolan har tillhandahållit.’” Den unge Marcos avslutar: ”Jag vill uppmuntra alla unga förkunnare att alltid ha med sig något av Sällskapets litteratur till skolan.”

Lucas, som sedan födelsen var romersk katolik, började studera Bibeln på Sri Lanka. Han var en i den besättning på fyra man som arbetade på en fiskebåt som ägdes av en buddist. Hans arbetsgivare ville ha sjögudarnas välsignelse över sin fiskeriverksamhet, så han bad sin besättning att vallfärda till ett berömt centrum för gudsdyrkan för både hinduism och buddism. Lucas förklarade att han inte kunde delta i detta, eftersom han trodde att Jehova är den ende sanne Guden. ”Antingen följer du med oss, eller också blir du avskedad!” fräste ägaren. Lucas sade upp sig med detsamma. Han återvände till sin by, och inom bara några dagar hade han fått ett nytt arbete på en annan båt. Nu kan han studera regelbundet.

När Bangnam, en ung gift kvinna som bor i Thailand, började studera Bibeln, blev hennes föräldrar sjuka. Föräldrarna konsulterade en medicinman, som sade att deras döda släktingars andar inte tyckte om att deras dotter bytte religion, så om de ville tillfriskna, måste de sätta stopp för sin dotters bibelstudier. Föräldrarna tiggde och bad sin dotter att sluta upp med att studera. Den pionjär med särskilt uppdrag som studerade med Bangnam visade hennes föräldrar från Bibeln att det inte kunde vara de dödas andar som vållade problemen, utan att det i stället var onda andar. (Pred. 9:5, 6) Föräldrarna drog då slutsatsen att de borde skicka i väg sin dotter långt bort. Men systern visade dem att Bibeln lär barn att älska sina föräldrar och att Bangnam, eftersom hon älskade sina föräldrar, ville leva tillsammans med dem för att kunna ta hand om dem. När modern hörde detta, veknade hon och gick med på att följa med systern till staden för att konsultera en läkare där. Läkaren fann inte några fel på henne. På vägen hem blev det ett häftigt regnväder, och eftersom klockan var rätt mycket, föreslog pionjären att Bangnams mor skulle ligga över hos henne. Följande morgon vaknade modern vederkvickt och mycket begeistrad, eftersom hon hade sovit hela natten utan att ha haft några som helst problem med att andas. När fadern fick höra om sin hustrus förbättrade hälsa, gick han med på att de skulle göra sig av med alla sina spiritistiska attiraljer. Snart förbättrades hans hälsa också. Bangnam är nu döpt, och hennes man gör framsteg hänemot dop.

Than bor i Myanmar. Han var soldat, men hans militära karriär slutade i bitter besvikelse. Så här började hans liv i hopplöshet: Under intensiva strider med rebellstyrkor exploderade en granat nära den bunker där han hade gömt sig. Bunkern störtade samman och begravde halva hans kropp. När han grävdes fram från att ha legat under spillrorna, upptäckte han till sin bestörtning att han inte kunde röra benen — han var förlamad. Armén avförde honom snart ur rullorna. I sitt hopplösa tillstånd började han grubbla över sitt olyckliga öde; han förlorade sin tro på Gud och umgicks med planer på att begå självmord. Ungefär samtidigt besökte en pionjär med särskilt uppdrag Thans granne och ledde regelbundet ett bibelstudium med denne. Så fort Than fick klart för sig vem denne regelbundet återkommande besökare var, inbjöd han pionjären att också komma hem till honom. Pionjären tröstade Than med Bibeln. Ett bibelstudium kom i gång, och det dröjde inte länge förrän han började känna igen sanningens rena klang och entusiastiskt började vittna för andra. Han önskade också få vara med vid mötena i Rikets sal, som ligger omkring 8 kilometer längre bort, och därför skaffade han sig ett par gamla cykelhjul och byggde sig en tvåhjulig vagn. Med stor beslutsamhet rullar han sig nu uppför och nerför de backar som leder till Rikets sal och är regelbundet med vid mötena. Hans bittra besvikelse har ersatts med ett underbart hopp om en bättre framtid.

Europa

”Vår själ kom undan som en fågel ur fågelfångarnas snara. Snaran gick sönder, och vi kom undan. Vår hjälp är i Herrens [Jehovas] namn.” (Ps. 124:7, 8) Hur väl beskriver inte denna psalm våra bröder i Östeuropa!

Föregående tjänsteår var ett märkesår i Jehovas vittnens historia i Sovjetunionen. Förutom att man hade rekord när det gäller antal förkunnare och pionjärer, gav sju toppsiffror i antal placerade böcker och tio toppsiffror i antal placerade lösnummer ytterligare skäl för våra bröder att fröjdas över sin nyligen erhållna frihet. Dessa toppsiffror uppnåddes på grund av att man för första gången kunde ta emot litteratursändningar.

Måndagen den 18 mars 1991 skickade avdelningskontoret i Tyskland i väg den första lastbilen, med omkring 20 ton litteratur, till Sovjetunionen. Tidigare fick vännerna sin litteratur i små paket med posten. Hur gick det till när den första lastbilen med litteratur anlände?

Klockan var tolv på natten i staden Lvov, när en äldstebroder fick ett oväntat telefonsamtal. I andra änden av linjen var avdelningskontoret i Tyskland, och man underrättade honom om att man höll på att lasta en stor långtradare med gul hytt och blått släp med litteratur avsedd för Sovjetunionen. De avtalade om en mötesplats — den polsk-sovjetiska gränsen. När de sovjetiska vittnena på onsdagen anlände till gränsen, hade vädret slagit om och blivit bitande kallt. Bröderna lät sig inte avskräckas av kylan och det snöblandade regnet, utan turades beslutsamt om att granska alla lastbilar som närmade sig gränsen. En av dem utbrast: ”Vi har väntat i årtionden på detta oförglömliga ögonblick. Därför betraktar vi det som ett privilegium att vänta här i några timmar eller kanske till och med några dagar.”

Slutligen, fredagen den 22 mars, exakt klockan åtta på morgonen, kunde man se en långtradare med gul hytt och långt, blått släp rulla mot gränsen. Från djupet av brödernas hjärtan steg böner mot himmelen. Långtradaren passerade gränsen och kom in på sovjetisk mark. När de två förbryllade tulltjänstemännen såg mängden av litteratur, visste de inte hur de skulle hantera situationen, utan började diskutera saken. Efter att ha kontrollerat dokument och last nickade tulltjänstemännen, och med en snabb vinkning lät de lastbilen passera igenom. ”Vår glädje kände inga gränser!” sade bröderna när de tänkte tillbaka på denna händelse. ”Efter många årtionden av svår förföljelse har våra bröder slutligen försetts med ett överflöd av andlig föda.”

Ett tillstånd att lossa lasten utfärdades. Mer än 70 bröder väntade ivrigt på att få hjälpa till med arbetet. De bildade två ”transportband”, där paketen med litteratur rörde sig rytmiskt från man till man nästan som till musik. Nästa dag, som var en lördag, kom bröder från avlägsna områden i detta väldiga land för att hämta litteraturen. Två bröder som hade färdats omkring 3.500 kilometer var de första som anlände. ”Jehova Gud har gjort vad ingen människa kunnat göra, och vi var ögonvittnen till dessa händelser”, sade den ene av dem.

Från staden Dresden i vad som tidigare var känt som Östtyskland kommer denna erfarenhet: ”Under en lång tid hade min hustru och jag försökt vinna mina föräldrar för sanningen, men allt vi möttes av var motstånd. I november 1988 måste min hustru emellertid ligga på sjukhus i tre veckor. Vi hade inget annat val än att lämna vår 18 månader gamla dotter, Sara, i farfars och farmors vård.

Redan första dagen började det hända saker. Vid frukostbordet undrade Sara varför farfar och farmor bara satte sig ner och började äta. Så hon stötte till farmor, knäppte händerna och sade: ’Be, farmor!’ Hon böjde huvudet och blundade hårt. Farmor svarade inte; Sara upprepade sin begäran. Till slut förstod min mor vad det var Sara ville, så hon tackade på lutherska kyrkans sätt. Den kvällen frågade min mor mig vilken religion vi var med i. Hon visste bara att vi hade gått ur kyrkan. Hon hade aldrig låtit oss ge någon ytterligare förklaring. Jag förklarade hur det låg till. Farmor gick med på att ta hand om Sara på samma sätt som hon var van vid från oss, så jag gav henne Min bok med bibliska berättelser, eftersom Sara var van att höra en berättelse varje kväll.

Sara övertalade farmor att läsa tre eller fyra berättelser varje kväll. Mina föräldrar blev överraskade över Saras bibelkunskap, eftersom hon ibland avbröt berättelsen och avslutade den själv. Min mor började bli nyfiken på det som hon läste för Sara kväll efter kväll. I maj 1990 började vi ett bibelstudium med mina föräldrar. Efter en kort tid upphörde de med sitt medlemskap i kyrkan och kom till mötena med oss. Ett år senare, i maj 1991, blev min mor odöpt förkunnare, och hon förbereder sig nu för dopet. Min far gör också mycket goda framsteg. Vi tackar Jehova för att han använde vår lilla flicka och boken Min bok med bibliska berättelser för att åstadkomma något som vi utan framgång hade försökt göra under så lång tid.”

I Österrike tar många unga människor fast ståndpunkt för den sanna tillbedjan. Melanie, en flicka på 11 år, är ett exempel på detta. På grund av omständigheter i familjen togs vårdnaden av Melanie från hennes mor och gavs till hennes styvsyster. Styvsystern och hennes man började studera Bibeln med Jehovas vittnens hjälp, och Melanie började också vara med. Alla gjorde goda framsteg. Melanie önskade lämna katolska kyrkan, men enligt österrikisk lag låter sig detta göras först när man har fyllt 14 år. Innebar detta att Melanie ansåg saken avslutad? Nej! Hon gick till barnavårdsnämndens ordförande och klargjorde sin önskan. Efter att ha haft ett samtal med Melanie sade ordföranden i ett brev till henne: ”Jag vill att du skall veta att jag efter noggrant övervägande beslutat ge mitt tillstånd till att du lämnar katolska kyrkan. Enligt gällande lag måste emellertid den lokala domstolen vara överens med mig om detta beslut.” Melanie var därför tvungen att framträda alldeles själv inför domaren och framlägga sina skäl till att hon ville lämna kyrkan. Den 21 september 1990 fick hon ett gynnsamt besked av domstolen. Vilken fin seger för en 11-årig flicka! Melanie har nu en glädjefylld andel i predikandet som odöpt förkunnare.

En kvinna i Finland, som blev allvarligt skadad i en bilolycka, låg på sjukhuset och tänkte: ”Om mitt liv hade tagit slut här, skulle då detta ha varit allt?” När hon kom hem igen, sökte hon i Bibeln efter ett svar, men hon hittade inget. Hon suckade: ”Gud som är i himmelen, var snäll och låt mig få reda på vad som är meningen med livet. Jag vet att det borde stå i Bibeln. Jag ber dig uppriktigt, hjälp mig att förstå den.” Det hade knappt gått tio minuter förrän dörrklockan ringde, och vem stod framför dörren? Det var ett Jehovas vittne med ett varmt leende. ”Jag var chockerad”, sade hon. ”Min första tanke var: ’Å, nej! Måste det vara ett Jehovas vittne?’ Men jag behärskade mig och bad henne stiga in. Alltsedan dess har min förståelse av Bibeln blivit bättre och bättre.”

Latinamerika

”Jag vill tacka Herren efter hans rättfärdighet och lovsjunga Herrens, den Högstes, namn.” (Ps. 7:1817) Denna Davids psalm har under det gångna tjänsteåret kännetecknat de förkunnare som bor i Latinamerika.

Borde man ägna lika mycket tid åt att läsa om skapelsen som att läsa om evolutionen, och borde man läsa parallellt? Det frågar man sig ofta i Ecuador. I hamnstaden Guayaquil beslöt en lärare att tillsammans med sina 104 elever undersöka upplysningarna i boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? Vid slutet av terminen i januari 1991 ställde han en rad frågor till eleverna. En av dem var: ”Vilken slutsats har ni, med hänsyn till de vetenskapliga och bibliska bevis som förts fram under de här lektionerna, kommit fram till när det gäller livets ursprung?” De flesta svarade till förmån för en gudomlig skapelse. En elev svarade: ”Jag har kommit till slutsatsen att jorden och allt som finns på den måste ha frambringats av en perfektionist. Det måste ha funnits en mycket kärleksfull person med ett uppsåt för de människor som lever här. Det är befängt att tro att något så komplicerat som levande personer har kommit till av en slump. Människor förmår inte skapa något så invecklat som liv.”

Bibelns sanning gjorde ett sådant intryck på läraren att han blev döpt i december 1990. Fyrtiotvå av eleverna var närvarande vid den lokala kretssammankomsten för att bevittna dopet, och vid en och samma tid studerade 31 av eleverna Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Guayaquil!

En kvinna som bor nära Morukafloden i det inre av Guyana studerar Bibeln per brev. Hon hade en stark önskan att få vara tillsammans med Jehovas vittnen i ren tillbedjan kvällen för åminnelsen av Kristi död. Till hög kostnad hyrde hon en urholkad trädstam och paddlade med sin 13-årige son och 12-åriga dotter under 21 timmar till närmaste församling i Charity. Det innebar att hon först måste paddla längs Morukafloden ut till Atlanten och sedan paddla tillbaka inåt landet igen längs Pomeroonfloden. Hon gav sig i väg klockan 21.30 och kom fram klockan 18.20 dagen därpå, med bara en timmes uppehåll. Efter Åminnelsen måste hon genast återvända, eftersom kanoten var hyrd till ett visst belopp per dag. Hon är odöpt förkunnare, och vid tiden för Åminnelsen var hon gravid i femte månaden!

I mars 1991 kom en romersk-katolsk präst till avdelningskontoret i Venezuela och bad om litteratur. Sedan bad han att få tala med någon om vissa läror. Han presenterade sig som drygt 65 år gammal och som präst sedan 37 år. Han hade studerat till präst i Rom i Italien. De fyra senaste åren hade han läst om katolska kyrkans kyrkomöten och var överraskad över det han fann. ”Det kyrkan lär är långt ifrån sanningen”, sade han.

”Jag har på senare tid läst Bibeln mer än under hela mitt liv”, sade han. ”Jag är förbryllad. Kyrkans läror stämmer inte överens med Bibeln. Jag måste undervisa, men mitt samvete tillåter mig inte att lära ut lögner, så nu söker jag ett sätt att ta mig ur den här plågan. Hela mitt liv har varit vigt åt kyrkan; nu är jag en gammal man, och vad kan jag göra vid min ålder? Var skulle jag få arbete? Jag bor fint, jag har en lyxbil och pengar på banken, men om jag lämnar kyrkan förlorar jag allt. Jag vet inte vad jag skall ta mig till.”

Brodern visade honom några skriftställen som visar att Jehova inte överger dem som tjänar honom. Brodern, som visste att prästen studerat grekiska, visade honom The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures och slog upp Matteus 10:28. Prästen utropade begeistrat: ”Men det här är ju helt klart, helt klart — själen dör! Så även det har varit lögn!”

Efter att ha samtalat en stund frågade brodern prästen varför han hade kommit till avdelningskontoret. Svaret var ganska intressant. En 14-årig förkunnare kom in i hans kyrka i Caracas, där han träffade en kvinna som höll på att be, och han frågade henne efter prästen. ”Där bakom”, blev svaret. Så den unge brodern gick till bakre delen av kyrkan och hittade prästens kontor. ”Vad vill du?” frågade prästen pojken. Vår unge förkunnare sade att han kommit för att tala om Bibeln; han berättade för prästen att det stora Babylon skall tillintetgöras, och om inte prästen lämnade falsk religion skulle även han tillintetgöras. Prästen blev så överraskad över att en 14-årig pojke kunde förklara så många ting så frimodigt för en man i hans ålder att han blev mållös. Den unge förkunnaren gav honom adressen till avdelningskontoret, och det var därför prästen kom dit.

Efter att ha samtalat i två timmar gick prästen. Vi hoppas att han skall ha mod att möta sina överordnade och ta emot sanningen.

Nordamerika och Karibiska öarna

Vittnena i Nordamerika och på öarna i Karibiska havet säger som psalmisten David: ”Lova Herren [Jehova], min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova Herren [Jehova], min själ, och glöm inte vad gott han har gjort.” — Psalm 103:1, 2.

Ibland menar en del intresserade att de är för gamla för att byta religion. En äldre dam i British Columbia i Canada delar emellertid inte den uppfattningen. Hon var välkänd i sitt lilla samhälle; hon hade varit teckningslärare och var en av de främsta i att stödja anglikanska kyrkan. Hon hade personligen betalat altaret i kyrkan och ledde som lekman gudstjänster. Eftersom hon var intresserad av Bibeln, hade ett vittne på platsen haft henne på sin tidskriftsrutt ett antal år utan att hon hade gjort några framsteg utöver det. För ungefär fem år sedan flyttade hennes dotter och svärson hem till henne, till synes för att hjälpa henne när hon nu blivit äldre. Men dottern och hennes man motstod Jehovas vittnen och tjatade på henne att flytta till ett ålderdomshem. Hon var helt visst inte mogen för det! Så medan dottern och svärsonen var på semester, flyttade hon in i en husvagn.

Slutligen demonstrerade en av våra systrar ett bibelstudium enligt direktmetoden och frågade henne om hon var intresserad av att studera Bibeln. Hon svarade: ”Jag har undrat när du skulle ställa den frågan till mig!” Eftersom hon alltid hade trott uppriktigt på Bibeln, förstod hon snabbt de grundläggande sanningarna i den och sade: ”Om det står i Bibeln, måste det vara sant.” Men hon fortsatte att gå i kyrkan i tanke att därigenom kunna hjälpa dem som tillhörde hennes kyrka.

När hon hade studerat i ungefär ett och ett halvt år, fick hon veta att en ärkebiskop i anglikanska kyrkan hade förskingrat kyrkans penningmedel och åkt på semester till Karibiska havet med sin sekreterare, fastän han var gift. Hon fick även klart för sig att ärkebiskopen försökte skjuta skulden för förskingringen av penningmedlen på en diakon i kyrkan. Hela saken fördes fram i ljuset under en het, öppen diskussion i kyrkan. Under diskussionen kallade hon offentligt ärkebiskopen för en ”gammal skrymtare”, varefter hon gick ut ur kyrkan och med en skräll slängde igen dörren bakom sig för att aldrig mer återvända.

När hon för första gången var med vid ett möte i Rikets sal sade hon: ”Det är ju otroligt att det finns så många män bland er och att de är så engagerade och aktiva i församlingens verksamhet. De få män som kom till kyrkan jag tillhörde satt bara och sov.” Hon blev, vid 87 års ålder, döpt den 29 september 1990.

En kretstillsyningsman sade glatt efter sitt senaste besök på Grönland: ”Undret fortsätter! Och detta är bara toppen av isberget.” Många nya kommer till mötena, man sätter i gång bibelstudier, och nya tar del i tjänsten på fältet och blir döpta.

Flera av de nya har fått kämpa länge för att komma i ett godkänt förhållande till Jehova. Andy (fingerat namn), till exempel, var i 35-årsåldern och bodde ihop med Eunice (fingerat namn). Han var alkoholist och hade dåliga kamrater, vilket undergrävde deras förhållande, och ibland tog sig hans oroade samvete otrevliga uttryck. Men då började Eunice studera Bibeln. Efter hand insåg hon att om hon ville bli godkänd av Jehova, måste hon ordna upp sitt liv, så hon flyttade från Andy.

Detta fick Andy att inse hurdan hans situation var: Han hade valt spriten och hon ett kristet levnadssätt. Eunice fortsatte att göra framsteg och blev döpt och är nu en nitisk syster i församlingen.

Då bad Andy om ett bibelstudium. Han gjorde en del andliga framsteg och gladde sig över det han fick lära sig, men han fick likväl flera återfall i fråga om sin gamla svaghet. Han var sällan med vid mötena och kunde inte hålla sig borta från sitt dåliga umgänge. År 1989 var Andy med vid områdessammankomsten, och den blev en vändpunkt för honom. Han trodde nu att han kunde övervinna problemet och gick därför till läkare för att få hjälp. Han lades in på sjukhus, och när han sedan kom hem, var församlingen redo att hjälpa honom. Han säger: ”Jag kände mig mycket bättre rustad att ta itu med andliga ting. Jag var fri från spriten, och livet var stabilt. Nya vänner i församlingen ersatte mina gamla. Mitt förhållande till Jehova blev mera verkligt, och nu först kände jag att jag kunde nalkas honom i bön. Sedan dess har bönen betytt mycket för mig. Hur ofta jag än har bett till Jehova, har han ändå hört mig. När frestelsen blev alltför stor och begäret att göra det som var fel nästan övermannade mig, tycktes jag alltid stöta på någon av mina vänner från Rikets sal som uppmuntrade mig att stanna kvar på min nya levnadsväg.”

Andy har nu varit fri från spriten i tre år. Guds ord, Guds ande och Guds organisation har hjälpt honom. Han började predika och blev döpt vid sammankomsten ”Ett frihetsälskande folk” i Godthåb (Nuuk) i augusti 1991.

När någon har bestämt sig för att bli en tillbedjare av Jehova, är fysiska handikapp inte något hinder. Kenwyn, till exempel, som nu är 17 år, bor på ön Grenada. När han var 4 år, föll han så allvarligt att hans förmåga att gå påverkades. Ju äldre han blev, desto svårare fick han att gå. När han var 15 år, var han tvungen att gå med träkryckor. När han var 17 år, gick han igenom en operation som skulle göra att han kunde gå igen, men den misslyckades.

Det var ungefär vid den tiden som Kenwyn började studera Bibeln tillsammans med en av Jehovas vittnens missionärer. Han gjorde goda framsteg när det gällde att ta emot biblisk kunskap, men när man inbjöd honom att dela med sig av sin kunskap åt andra i tjänsten från hus till hus, då tvekade han. Han var rädd för den tjänsten på grund av sitt fysiska handikapp och brukade därför svara: ”Jag säger till när jag är beredd.” Man uppmuntrade honom att läsa erfarenheter från Vakna! och Vakttornet om vittnen som trots fysiska handikapp ändå regelbundet predikade från dörr till dörr. När han hade läst dessa erfarenheter, sade han till missionären: ”Nu är jag beredd.”

Och beredd var han verkligen. Första månaden i tjänsten på fältet använde han 19 timmar till att vittna för andra. Månaden därpå rapporterade han 63 timmar. Han blev döpt i mars 1991 och ansökte om att få bli hjälppionjär månaden därpå. Man kan se Kenwyn gå med kryckor backe upp och backe ner på sitt predikodistrikt. Vilket enastående föredöme och vilken källa till uppmuntran är han inte för alla i församlingen! Eftersom backar inte utgör något hinder för honom i predikoarbetet, säger vännerna tillgivet att han går med ”fyrhjulsdrift”.

Öar i Stilla havet

”Må han härska från hav till hav och från floden intill jordens ändar”, förutsades det i Psalm 72:8. I överensstämmelse med dessa ord har den större Salomo, Kristus Jesus, undersåtar jorden runt, även på öarna i Stilla havet.

Invånarna på de små öarna och atollerna i västra Stilla havet får, under tillsyn från avdelningskontoret på Guam, ett vittnesbörd på många språk. Boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden har kommit in i många hem. Från en ö berättas följande erfarenhet: En kvinna som skaffat ett exemplar av boken märkte att hennes far, som är pastor i deras kyrka, använde den röda boken i sina predikningar från predikstolen. Hon såg att han efter sin predikan diskret lade den i sin attachéväska så att andra inte skulle se den. Men hon gjorde det, och efter gudstjänsten frågade hon honom: ”Pappa, varför använder du den där röda boken?” Han svarade: ”Det som står i boken är sant.” Hon frågade honom varifrån han fått boken. ”Det är din bok”, sade han. Efter det började hon och hennes man ivrigt studera Bibeln med hjälp av vittnena på platsen. En dag började hennes grannar förlöjliga henne för att hon lät vittnena studera med henne, då ju hennes far var pastor. Men när pastorn fick veta det, förebrådde han dem och sade: ”Säg inget ont om dem [vittnena], för de är Guds folk som för de goda nyheterna till oss.”

Avdelningskontoret i Papua Nya Guinea fick motta följande brev från Morobeprovinsen: ”Vi här i Lengbati lever i trakter med tät urskog och höga berg, och här finns inga bilvägar. Det finns en liten start- och landningsbana, men planet kommer inte ofta. År 1987 fanns bara ett vittne som tog del i tjänsten på fältet och ledde bibelstudier. När kretstillsyningsmannen och hans hustru kom och tittade till oss, bröt motstånd ut. Fiender till Guds rike försökte stoppa verket och brände ner Rikets salen inför kretstillsyningsmannens ögon. Vad ledde motståndet till? Vi har nu sju förkunnare och håller möten i en ny Rikets sal som vi själva byggt. I likhet med alla våra bröder och systrar på andra håll som utför samma arbete blir vi lyckliga när vi tar del i Rikets verk.”

De unga kan göra mycket för att hjälpa andra unga att lära känna sanningen. I Australien bad läraren nioåriga Linda att sitta intill Rebecca, som satt ensam. Linda blev vän med Rebecca och talade med henne om Guds rike. Slutligen började hon studera med Rebecca under middagsrasten i skolan och använde boken Lyssna till den store läraren. Sedan talade de med en annan elev, Ebony, som började vara med vid studiet. Ännu en elev, Sarah, kom till dem och bad att få vara med i leken de höll på med. Linda förklarade att det inte var någon lek — de studerade Bibeln. Sarah kom då tillsammans med dem. Ännu en flicka bad att få vara med, och nu var det tidvis två grupper av barn som studerade boken Lyssna till den store läraren, med Linda som ledde en grupp och Rebecca den andra. Då blev läraren nyfiken och ville veta vad de höll på med. Linda visade henne då boken Lyssna till den store läraren, och läraren uttryckte sitt gillande.

Länder där verket är förbjudet

”Rädda mig från mina förföljare, ty de är mig övermäktiga”, ropade David till sin räddare, Jehova. (Ps. 142:7) I länder där arbetet med att vittna har belagts med restriktioner litar de som tillhör Jehovas folk i dag på att han skall rädda dem. Och Jehova hör deras vädjanden och tröstar dem.

Det tjänsteår som nu har gått, det femtonde i rad under förbud, visade sig vara ett välsignat år och ett år fullt av verksamhet för Jehovas vittnen i ett land i Asien. Man uppnådde ett nytt förkunnarrekord och ökade därmed med 9 procent! Men man måste fortfarande vara försiktig. En viss församling har sina möten hemma hos en äldste. Utan synbarlig anledning blev grannarna missnöjda med mötena och började kasta tegelstenar och stenar på husets tak av galvaniserad plåt. Några bröder ilsknade till och ville under mötet gå ut för att mota bort bråkstakarna. Men äldstebrodern övertygade dem lugnt och stilla om att de skulle lita på Jehovas ande och inte ta till våld. De närmaste grannarna grävde ett dike längs ytterväggen till broderns fastighet, en meter djupt och en halv meter brett, i hopp om att väggen skulle falla ihop och mötena därmed skulle stoppas. Äldstebrodern väntade tålmodigt på Jehova. Omkring en månad senare blev grannen som anstiftat det hela sjuk. När han skulle åka till sjukhuset, råkade han backa ner sin bil i diket som hade grävts längs broderns vägg. Några grannar hjälpte honom ur den pinsamma situationen, men ingen kunde hjälpa honom att återfå hälsan. Han blev svagare och svagare och dog en kort tid därefter. Bröderna var tålmodiga och inte hämndlystna och fick så lära sig att befrielse från förföljare kan komma på oväntade och ovanliga sätt.

Medlemmar av en ungdomsorganisation som tillhör regeringspartiet i ett land i Afrika fortsätter att vara brutala mot vittnena, och de är det på grund av att vittnena vägrar att bära politiska partikort på sig. Förföljelsen har obevekligt pågått i 24 år. Under hela denna tid har de som tillhör Jehovas folk fortsatt att underordna sig de överordnade myndigheterna och aldrig varit oförskämda mot dem eller sökt ta hämnd. — Rom. 13:1.

Genom att de varit så trofasta mot Bibelns principer har de vunnit en del motståndares respekt. Så till exempel blev en broder arresterad och förd till fängelse för något mer än ett år sedan. Den tjänstgörande polisen sade: ”Så nu har vi till sist fått fast dig.” Polisen hade dock hela tiden känt till hans teokratiska verksamhet men inte ingripit, förrän han blev inblandad i en trafikolycka med en polisbil och då hade sin bil lastad med biblisk litteratur. Även om brodern blev dömd, blev han väl behandlad hela tiden han var fängslad.

Den broder i vars namn bilen var registrerad förhördes också av polisen. Han fick förklara varför det fanns så kallad olaglig litteratur i bilen. Under förhöret fick han frågan: ”Är du ett Jehovas vittne?” Han svarade: ”Jag blev ett Jehovas vittne innan förbudet infördes, och jag har inte bytt religion sedan dess. Jag och min familj ber hemma, och vi stör ingen annan. Så vad tror ni?” Häpnadsväckande nog nedlades alla anklagelser, och han fick ta bilen och köra hem. Vittnena har således förblivit trogna mot sin Gud under alla dessa år, och Jehova har gett dem tillväxt och den kraft de behövt för att inte ge upp.