Salomonöarna

SOM ett tvåradigt halsband i Stilla havets turkosskimrande vatten ligger den melanesiska önationen Salomonöarna, som tillgivet kallas ”De lyckliga öarna”. Denna dubbla kedja av atoller och vulkaniska öar börjar med atollen Ontong Java, som ligger strax söder om ekvatorn och öster om Papua Nya Guinea, och sträcker sig sedan cirka 1.500 kilometer mot sydost till ögruppen Santa Cruz, med tillhörande Reef Islands, inte långt från grannen i söder, Vanuatu. De flesta öar i arkipelagen är täckta av yppigt grönskande skogar, och taggiga toppar och branta klipputsprång bildar mäktiga bergskedjor, som här och där genomkorsas av djupa, trånga dalar. Med en sammanlagd landyta på cirka 27.500 kvadratkilometer är detta isolerade land det näst största av Stilla havets öriken, efter Papua Nya Guinea.

Den förste europeiske upptäcktsresande som satte sin fot på dessa vita sandstränder var den spanske sjöfararen Álvaro de Mendaña, som upptäckte öarna år 1568. Han letade efter kung Salomos legendariska guldgruvor men fann i stället en övärld som han kallade Salomos öar. Några guldfyndigheter fanns däremot inte på dessa öar, med undantag av det guld som kunde vaskas fram ur Guadalcanals vattendrag.

En mångskiftande befolkning med ett gemensamt intresse

Öarnas cirka 300.000 invånare utgör en rik etnisk mångfald. Hudfärgen skiftar från blåsvart till ljust guldbrun, och håret varierar från ett tjockt svall av glänsande blonda lockar till den ljusröda färg som är typisk för många melanesiska folk och som på ett attraktivt sätt kontrasterar mot det polynesiska folkets blänkande raka svarta hår. Språken är lika mångskiftande som befolkningen — över 90 språk och dialekter talas på Salomonöarna. De flesta använder emellertid engelska eller melanesisk pidginengelska när de talar med människor från andra öar och stammar.

Den polynesiska befolkningen bor huvudsakligen på de avlägsna öarna Ontong Java, Rennell, Bellona, Sikaiana i ögruppen Stewartöarna samt Tikopia och Anuta, som tillhör Santa Cruz-öarna. Stora grupper av mikronesier från Kiribati har slagit sig ner på öarna Wagina och Gizo i västra delen av Salomonöarna samt i huvudstaden Honiara på ön Guadalcanal.

Förutom sitt medborgarskap har den brokiga befolkningen på Salomonöarna en annan sak gemensam — sitt djupa intresse för Bibeln. Människor är oerhört religiösa och lägger ner hela sin själ på psalmsången i sina bykyrkor, som de ofta besöker flera gånger i veckan, ibland till och med varje dag. Bibelns profetior fascinerar dem enormt, i synnerhet Daniels bok och Uppenbarelseboken. De tror fullt och fast att vi lever i de yttersta dagarna för denna gamla tingens ordning. Detta gör att det i regel är mycket lätt att tala med dem om Jehova Guds löften att införa varaktig fred och lycka genom sitt himmelska rike.

De lyckliga öarna får höra talas om ”den lycklige Guden”

”Den lycklige Gudens härliga goda nyheter” har grundligt predikats på sex av huvudöarna och tiotals mindre öar sedan år 1953. (1 Tim. 1:11) Under dessa tidigare år hade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Australien tillsynen över evangeliseringsarbetet på Salomonöarna och längre fram avdelningskontoret i Papua Nya Guinea.a Oförskräckta vittnen från Papua Nya Guinea, till exempel John Cutforth, R. L. (Dick) Stevens, Les Carnie och Ray och Dorothy Paterson, besökte det växande antalet bröder och systrar ute i bushen. Ofta bodde de tillsammans med dem i deras hyddor, vars tak och väggar var tillverkade av långa palmblad. Den 18 april 1977 vann sammanslutningen Jehovah’s Witnesses of the Solomon Islands Trust Board lagligt erkännande, vilket banade väg för fortsatt utvidgning och en bättre organisation av predikoverket.

I juli 1978 blev Salomonöarna en självständig stat. Bröderna var glada över att den lokala sammanslutningen Jehovah’s Witnesses of the Solomon Islands Trust Board Inc. hade blivit inregistrerad före regimskiftet, eftersom införandet av nya religioner senare belades med vissa restriktioner. För att predikandet skulle kunna nå ut till ännu fler av ”de lyckliga öarna” beslöt man att Salomonöarna skulle få ett eget avdelningskontor. Kort därefter anlände Glenn Finlay från avdelningskontoret i Papua Nya Guinea tillsammans med sin hustru Merlene för att samordna arbetet.

Detta var inte första gången broder Finlay besökte Salomonöarna. Förutom att han periodvis hade tjänat som krets- och områdestillsyningsman, hade han år 1965 tillbringat tre månader i norra delen av ön Malaita som pionjär med särskilt uppdrag under avdelningskontoret i Papua Nya Guinea.

Det första avdelningskontoret

”Vårt första avdelningskontor inrättades i källaren till Bob Seccombes hus vid Lengakiki Ridge i Honiara”, skriver broder Finlay, när han blickar tillbaka på året 1978. Detta lilla källarrum hade redan en plats i den teokratiska historien. Det hade tjänat som den första Rikets salen på ön Guadalcanal och senare som Salomonöarnas första litteraturdepå. Och eftersom broder Seccombe hade ställt en liten enrumslägenhet till förfogande i bakre delen av byggnaden, kom hans hus också att tjäna som landets första Betelhem.

Broder Finlay fortsätter: ”Den enda utrustning vi hade var en manuell skrivmaskin och en handdriven dupliceringsapparat, men vi hade en storslagen utsikt över sundets djupblå vatten.” För snart 50 år sedan, den 13 november 1942, var detta sund skådeplatsen för ett av de våldsammaste sjöslagen i historien. Amerikanerna kom senare att kalla sundet för Ironbottom Sound (Järnbottensundet) på grund av det stora antal fartyg som låg och rostade på dess botten.

Efter 30 års tjänst var broder Seccombe och hans hustru Joan tvungna att återvända till Australien av hälsoskäl. Även om de aldrig skaffade sig några egna barn, hyser deras talrika andliga barn och barnbarn stor uppskattning av deras kärleksfulla arbete.

Låt oss återvända till broder Finlays rapport: ”År 1978 kom Denton Hopkinson och hans hustru på besök från Filippinerna. Han var den förste zontillsyningsman som de flesta av vännerna någonsin hade sett. De närmaste åren ägnades åt att uppföra den tvåvåningsbyggnad som skulle tjäna som avdelningskontor och Betelhem.” Vilket stort projekt detta var! Bröderna och systrarna i Honiara hackade loss stora stycken rakknivsvassa koraller med hjälp av enkla handverktyg. Även om byggandet av avdelningskontoret var en långdragen och komplicerad process, som tog närmare tre år i anspråk, var det också ett enastående prov på kristen kärlek. Och som ett extra plus kom några av byggnadsarbetarna senare att tjäna Jehova på andra speciella sätt.

Tio unga bröder kom för att arbeta heltid på bygget under ledning av en av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté, Rodney Fraser, en australisk broder som hade erfarenhet av byggnadsarbete. De flesta av dessa frivilliga kom från församlingar ute i bushen och hade därför aldrig tidigare använt verktyg för byggnadsarbete. Efter att ha arbetat i tre år tillsammans med broder Fraser och andra bröder från Australien hade de emellertid inte bara blivit skickliga byggnadsarbetare, utan hade också fått en djup uppskattning av Jehovas jordiska organisations verksamhet och utvecklat större skicklighet i att lägga fram de goda nyheterna för andra.

Sju av dessa unga män fortsatte sedan att utöka sin tjänst för Jehova på ett eller annat sätt. Omega Nunu återvände till sin hemby Taba’a högt uppe bland bergen i den del av Malaita som bebos av kwara’aefolket. Han blev församlingens enda äldste. Lilio Liofasi stannade kvar i åtta år som en av de första medlemmarna av Betelfamiljen. Han tjänar nu tillsammans med sin filippinskfödda hustru Priscilla i en annan gren av heltidstjänsten. De två köttsliga bröderna Joe Kwasui och David Kirite’e, som arbetade som byggnadssnickare, trädde också in i heltidstjänsten. De hade del i att föra ut sanningen till ögruppen Santa Cruz i östra Salomonöarna. Billy Kwalobili, som blev en skicklig plattsättare, tjänade som pionjär med särskilt uppdrag på Ndeni, den största av Santa Cruz-öarna, och är nu pionjär på de ensligt belägna Reef Islands. Pedro Kanafiolo, en stark, energisk broder från Malu’u i norra delen av Malaita, tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag på ett relativt nytt distrikt på ön San Cristobal. Simon Maedalea, som lämnade byggnadsprojektet som utbildad snickare, tjänade senare som pionjär på östra Malaita. Dessa flitiga och energiska bröder har varit banbrytare i predikoverket på de utspridda ”lyckliga öarna”.

Sammankomster — glädjerika milstolpar

Sammankomsterna var glädjerika milstolpar, som alla krävde ett ansenligt mått av förberedelse. Vartenda tal och drama måste översättas till pidginengelska. Man måste också göra nya bandinspelningar av dramerna, med röster av vittnen från Honiara och musik och ljudeffekter från de engelska banden. Efter många timmars arbete skickades de färdiga inspelningarna ut till öarna i form av kassetter, som kunde användas vid repetitionerna. Med hjälp av små batteridrivna bandspelare repeterade de lokala bröderna och systrarna sedan dramerna i det fladdrande skenet av små lyktor i sina palmtäckta Rikets salar. Somliga sammankomster var så små att det inte fanns tillräckligt många aktörer för att besätta de olika rollerna i dramerna. Ibland visade man därför diabilder från Europa tillsammans med bandet. Vännerna i dessa avlägsna utposter var hänförda över att få se dessa dramatiserade bibliska skildringar!

Vid en liten sammankomst på ögruppen Santa Cruz i slutet av år 1979 använde sig bröderna av lokaler på två olika öar. För att delegaterna skulle få se diabildsvisningen av dramat, måste hela åhörarskaran förflytta sig från den lilla ö på vilken de flesta av sessionerna hade hållits till en större ö, där man hade den elektriska utrustning som krävdes för att driva diabildsprojektorn. Vi kan säkert föreställa oss hur denna glada och entusiastiska skara for i väg i sina enkla kanoter och fyllde den stora salen till bristningsgränsen, där intresserade åskådare trängdes utanför vartenda fönster! Därefter paddlade de tillbaka i det klara månskenet, glatt samtalande om det som hänt, medan de gled fram genom det gnistrande, kristallklara vattnet. Det måste ha varit en oförglömlig upplevelse.

De goda nyheterna sprider sig till andra områden

I åratal hade predikandet i stort sett varit koncentrerat till två öar, Malaita och Guadalcanal, där det fanns en enda församling. Under 1960- och 1970-talen började små grupper av intresserade människor växa fram i Munda och Gizo i västra Salomonöarna. Men utvecklingen gick långsamt. Så småningom började emellertid intresset sprida sig till andra områden, då pionjärer begav sig till Choiseul i väster och Santa Cruz-öarna i den östra, yttre ökedjan.

Ön Malaita är känd för två saker: för det första de berömda ”snäckpengarna”, som en gång användes för att betala brudpriset, och för det andra den härdade befolkningen, som är mycket reslysten. Malaitierna är ett strävsamt folk; många av dem bedriver till exempel trädgårdsodling uppe i bergen i verkligt imponerande skala. På grund av deras nomadiska läggning finner man dem i Salomonöarnas alla provinser. Somliga av dem har bott utanför sin hembygd i över 50 år. Det var därför ingen tillfällighet att Norman Sharein från avdelningskontoret i Papua Nya Guinea, när han besökte norra Malaita år 1962, fick kontakt med hundratals av dessa människor, av vilka många var villiga och ivriga att ta emot Bibelns sanningsbudskap.

Många malaitier hade varit engagerade i en misslyckad rörelse som strävade efter att vinna oavhängighet av det brittiska styret, Ma’asina Ru’u (Brödraskapet). De kände sig fjärmade från de etablerade kyrkorna och grundade därför en egen religion, Boboa (Grundval). Detta namn visade sig emellertid vara profetiskt. Ett stort antal av dessa personer tog emot sanningen och blev döpta vittnen, som så småningom utvecklades till robusta och rakryggade förkunnare och pionjärer. De har inte bara tjänat i ett stort antal isolerade bergsbyar i sin egen hembygd på Malaita, utan överallt bland Salomonöarna, också på de mest otillgängliga och ensligt belägna distrikt.

De goda nyheterna når den västra provinsen

Ett av de första vittnen som utförde evangeliseringsarbete i den västra provinsen var Fanidua Kirite’e från östra Malaita. Han var en helt ung man när han och en annan broder år 1967 frivilligt erbjöd sig att bege sig till den västra provinsen som pionjärer med särskilt uppdrag. Deras första mål var ön Gizo.

Under de två veckor som broder Fanidua bearbetade Gizo sammanträffade han med polischefen, som uppmuntrade honom att fortsätta med sitt predikande och sade att han och hans kamrat skulle kontakta honom om de stötte på något problem inom hans distrikt, vilket omfattade ögruppen New Georgia. Det dröjde inte länge förrän de två pionjärerna anlände till Munda, en bosättning vid Rovianalagunen på New Georgia.

Munda består egentligen av flera små byar belägna utmed en landningsbana som byggdes av den japanska armén i början av 1940-talet. Det amerikanska flygvapnet tog senare över landningsbanan, byggde ut den och använde den under resten av andra världskriget. Stammarna i det här området är matriarkaliska samhällen. Broder Fanidua berättar: ”När vi anlände till Munda med postbåten, undrade vi var och hos vem vi skulle bo och vilket slags mottagande sanningen skulle få i detta nya område. Vi började gå den väg som löper utmed lagunen och kom snart fram till det hus som tillhörde Taude Kenaz, som var från Malaita. Jag visste att Taude skulle ge oss ett gästfritt mottagande, eftersom han också tillhörde kwara’aestammen, men om vi skulle få bo hos honom eller inte under vår vistelse i Munda berodde till stor del på vilket mottagande vi skulle få av jordägaren, hans svärmor Miriam, som var änka.”

Miriam var en känd och respekterad medlem av rovianastammen på ön New Georgia. Hon hade inte bara stor makt i sin egenskap av jordägare, utan utövade också mycket stort inflytande inom den lokala kyrkan, United Church. Hennes man hade varit en av dem som införde den religionen till detta område. Eftersom Miriam tidigare hade drömt att hon skulle få ett par ovanliga besökare, trodde hon knappt sina ögon när hon fick se de två pionjärerna stå vid hennes dörr med väskor och biblar i händerna. Till pionjärernas stora förvåning erbjöd hon dem genast att få bo i hennes hus. Hennes gästfrihet visade sig bli till välsignelse för hela familjen. På kvällarna koncentrerade de två pionjärerna sig på att studera med alla dem som visade dem sådan vänlighet. Miriam och hennes dotter Esther samt Esthers man, Taude, var tre sådana personer.

Det var under den här perioden, år 1970, som de resande tillsyningsmännen John Cutforth och Jim Smith besökte Munda på återvägen till Papua Nya Guinea. De insåg snart vilken potential av intresse som fanns i Munda, och broder Smith sade därför till pionjärerna att det skulle vara bra om de kunde stanna kvar tills en församling hade hunnit bildas. De två tillsyningsmännen lade ner stor möda på att hjälpa pionjärerna att organisera möten. För första gången kunde man nu höra människor sjunga lovsånger till Jehova på ön New Georgia! De båda resande tillsyningsmännen lämnade sedan pionjärerna kvar i Munda för att sörja för fåren och reste vidare till nya distrikt.

En kväll väcktes pionjärerna plötsligt av en skara uppretade människor. Den skränande folkskocken anfördes av en civil polisman, som bryskt beordrade bröderna att omedelbart lämna området. Broder Fanidua vände sig till folkskaran och berättade vad polischefen hade sagt till dem när de var i Gizo: ”Om ni skulle stöta på några problem i några av de områden som tillhör mitt distrikt, kontakta då mig.” När polisen fick höra detta blev han rädd, och folkskaran skingrades. Nyheten om intermezzot spred sig emellertid snabbt och nådde så småningom Gizo och polischefens öron.

Polischefen tog genast flyget till Munda. Kort efter hans ankomst anmodades broder Fanidua att infinna sig på polisstationen. När broder Fanidua kom in på stationen, såg han att två befälspersoner ur den lokala polisen var närvarande. Då gick det upp för honom att samtalet med polischefen var arrangerat för de två lokala polismännens skull. Sedan broder Fanidua förklarat varför han och hans kamrat hade kommit till Munda, sammanfattade polischefen förhöret med följande ord: ”Jag har en religion; du, Albert [en av polismännen], har en religion. Du, Alex [den andre polismannen], har din religion. Salomonöarnas grundlag garanterar alla medborgare religionsfrihet. Vittnena bor i Miriams hem på hennes egen inbjudan. Hon är den rättmätiga jordägaren, och hon äger jord här, och hon är enligt landets och stammens lag i sin fulla rätt att låta människor av vilken religion som helst besöka henne i hennes eget hem, och ni som lagens handhavare har, vare sig ni är i tjänst eller inte, ingen rätt att försöka hindra Miriam från att visa intresse för Jehovas vittnen.” Han avslutade med att överlämna de två pionjärerna i de lokala polismännens speciella vård och beskydd.

Även om broder Taude dog för några år sedan, fortsätter den lilla församlingen i Munda att gå framåt och att prisa Jehovas namn i sång såväl som i predikoverket. Vad broder Fanidua beträffar, är han fortfarande en trogen förkunnare av de goda nyheterna.

Missionärer beviljas uppehållstillstånd

År 1980 beviljades Gileadmissionärer visum till Salomonöarna. De första som kom var ett nyzeeländskt par från Gileadskolans 67:e klass, Roger och Shona Allan. Tidigare hade missionärer och krets- och områdestillsyningsmän från avdelningskontoret i Papua Nya Guinea endast beviljats temporärt uppehållstillstånd. I april 1982 anlände fler missionärer, Arturo Villasin och Pepito Pagal från Filippinerna. År 1985 var man återigen i behov av hjälp, då broder och syster Finlay var tvungna att lämna Salomonöarna och bege sig till Australien på grund av familjeförpliktelser. Samma år anlände två erfarna missionärer, Josef Neuhardt från Gileadskolans 45:e klass och hans hustru Herawati, som hade tjänat i tio år i Indonesien och åtta år i Papua Nya Guinea. Han blev förordnad att tjäna som samordnare för avdelningskontorets kommitté. Därefter anlände Loreto Dimasaka från Filippinerna, och längre fram beviljades även Douglas Lovini från Gileadskolans 70:e klass och hans hustru Luana uppehållstillstånd, sedan de tillbringat några år i Papua Nya Guinea. Han tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Korset i Temotu

Omkring 900 kilometer sydost om Honiara ligger provinsen Temotu, som omfattar de östligaste av Salomonöarna, däribland Santa Cruz-öarna. Temotu var en ovanlig provins så till vida som det fanns bara en religion representerad där, nämligen anglikanska kyrkan. På många år hade ingen annan religion lyckats göra något bestående intryck på de allvarligt sinnade invånarna på dessa öar. År 1976 blev emellertid John Mealue, en anglikansk lekmannapredikant, av sin kyrka skickad till Papua Nya Guinea för att utbildas till översättare av olika stamspråk. Den religiösa strukturen i provinsen skulle snart komma att förändras.

När John bodde i Papua Nya Guinea fick han en morgon besök av ett Jehovas vittne. Det var första gången han hörde talas om de goda nyheterna om Riket. Efter några samtal insåg John snabbt att det han fick höra var Bibelns sanning. Trots att han hade blivit vald till anglikansk biskop på Santa Cruz-öarna, avbröt han sina språkstudier och återvände till Salomonöarna. På återvägen till Santa Cruz-öarna stannade han till vid avdelningskontoret i Honiara och frågade om någon skulle kunna besöka hans ö i syfte att grunda en församling. Bröderna vid avdelningskontoret började genast göra anordningar för detta.

När John hade kommit tillbaka till sin hemby, började han vittna för sina köttsliga bröder, James Sopi och Drawman Alilvo, som båda var lärare, men de ville inte lyssna. Både hans bröder och andra människor ville veta varför han hade kommit hem igen. Han svarade dem öppenhjärtigt och berättade hur besviken han var på prästerskapet. ”De har ljugit för oss hela tiden”, sade han och gav dem några exempel. Vid den här tiden hade John ännu inte fått lära sig hur man vittnar på ett taktfullt sätt. En gång marscherade han in till byn Malo med yxan i högsta hugg, högg ner det stora korset mitt i byn, släpade i väg det och kastade det i havet. Ingen vågade lyfta en hand för att hindra honom. Detta tilltag kostade honom inte bara en dag i rätten, utan de religiösa ledarna förutsade också att han skulle falla ner död inom åtta dagar, eftersom han hade huggit ner deras heliga symbol.

Åtta dagar senare var emellertid John fortfarande vid full vigör. Detta blev en vändpunkt för de fårlika. Nyheten spred sig som en löpeld, och när John skulle inställa sig i rätten var inte bara rättssalen fullpackad, utan hela Lata Station, Temotuprovinsens huvudstad, kryllade av folk.

Det var så tyst i rättssalen att man hade kunnat höra en knappnål falla när John reste sig för att tala till sitt försvar. Han vädjade till åhörarnas samveten och redogjorde sedan i detalj för korsets ursprung och kristenhetens skrymtaktighet och förklarade hur prästerskapet hade hållit honom och hans folk i andligt mörker, precis som under medeltiden. När domaren skulle avkunna sin dom, sade han: ”Anklagelserna ogillas. Men du måste betala 20 dollar i böter för skadegörelse på annans egendom.”

Domen var ett nederlag för prästerna; de hade velat se John dömd till straffarbete eller fängelse. En hel del människor, däribland hans bröder, James och Drawman, tog emellertid intryck av vad de hade hört i rätten och tog så småningom emot sanningen.

Att predika på ett fridsamt sätt

År 1981 anlände Billy Kwalobili och Joe Kwasui till den lilla flygplatsen i Lata i Temotuprovinsen efter att ha tjänat som byggbeteliter i två år. De såg fram emot att få sprida sanningen på detta nya distrikt. Många av de lokala förkunnarna var nya i sanningen och behövde lära sig att ”en Herrens slav ... inte [bör] strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, ... i det han behärskar sig under onda förhållanden”. (2 Tim. 2:24) En dag när en grupp förkunnare var ute och vittnade, kom en skock uppretade anglikaner, uppeggade av prästerna, och gav sig på en av förkunnarna och befallde de övriga att inte predika i deras by. De nya förkunnarna ansåg att det enda sättet att få vittnandet utfört var att avlägsna hindret med våld. De klådde därför upp hela folkskocken och tilltygade sina motståndare så illa att en av dem till och med bröt benet! Tack vare anvisningar från Sällskapet och pionjärernas goda exempel lärde sig lyckligtvis dessa nya förkunnare så småningom att predika på ett fridsamt sätt, även om det inträffade en del intermezzon på vägen.

Billy och Joe ställdes också inför andra utmaningar. Tre veckor senare skulle kretstillsyningsmannen och områdestillsyningsmannen komma för att hålla den första kretssammankomsten på Santa Cruz-öarna. Det stora problemet var emellertid att man inte hade någon sammankomstlokal. Man försökte genast få tag i ett stycke mark för att bygga en Rikets sal. Men var? Även om det fanns många intresserade personer i Nemba, var motståndet från anglikanska kyrkan mycket starkt. Alla markägare var medlemmar av kyrkan och motsatte sig på det bestämdaste att en Rikets sal skulle uppföras i deras grannskap. Man beslöt därför att bygga den i John Mealues hemby på ön Malo, tre timmars kanotfärd från Nemba.

När pionjärerna kom till John med detta förslag, svarade han: ”Det är precis vad jag länge har önskat.” Redan samma dag började man därför bygga i rasande fart. När man hunnit en bit på väg, kom kretstillsyningsmannen på sitt ordinarie besök till församlingen, och han hjälpte också till med byggandet. Precis i rätt tid stod en prydlig, välbyggd Rikets sal med palmtak, podium och tre öppna sidor färdig att hysa de väntade sammankomstdeltagarna.

Med tiden blev John, James och Drawman döpta, liksom också deras hustrur. Dessa tre köttsliga bröder hade varit mycket uppskattade inom den anglikanska kyrkan, men när de hade tagit emot sanningen, utövade prästerna påtryckningar på skolmyndigheterna, så att James och Drawman blev avskedade från sina arbeten. Detta avskräckte inte de båda bröderna. De beslöt sig för att livnära sig på jorden och havet och använda sin tid till att predika från hus till hus om de verkliga rikedomarna, de underbara sanningarna om Riket. Det dröjde inte länge förrän många fler följde deras exempel. Så småningom byggdes en Rikets sal i Nemba. Längre fram överflyttades församlingen till byn Belamna.

Festus Funusui och hans hustru Ovature, som var pionjärer med särskilt uppdrag, blev år 1988 förordnade att hjälpa till att organisera verksamheten i Belamna. Man började nu vittna på gatorna och marknaderna i Lata Station. Vid en kretssammankomst i Belamna nyligen var närmare 200 personer närvarande. Utsikterna till framtida tillväxt verkar mycket lovande. Man planerar nu att bygga en sammankomsthall med 500 sittplatser i hjärtat av Lata Station. Jehova har verkligen välsignat sitt folk med framgång.

Ett ”annorlunda” vittnande på Reef Islands

Någon tid efter det att John Mealue hade tagit emot sanningen började Michael Polesi från Gawa, en av de östligaste öarna bland Reef Islands, studera vid lärarhögskolan i Honiara. Michael tillhörde anglikanska kyrkan. En morgon när han gick förbi marknaden, där vittnena brukade stå under träden och tala med människor som gick förbi, lade han märke till att några småpojkar gjorde narr av en del äldre förkunnare. Deras spydigheter var ofta riktade mot Benjamin Ru’u, ett vittne som hade fått en del av ena benet amputerat. När Michael såg honom gå omkring med hjälp av ett träben som var fastbundet vid knäleden, tyckte han synd om Benjamin och skaffade sig boken Sanningen som leder till evigt liv. Han tog med sig boken till Malo i ögruppen Santa Cruz, där han undervisade i grundskolan.

I Malo fick han kontakt med John Mealues bror Drawman, som då fortfarande var lärare. Michael var glad över att någon kunde hjälpa honom att förstå Bibeln. Men tyvärr led läsåret mot sitt slut, och Michael måste snart återvända till sitt hem och sin familj på Reef Islands. När han skulle lämna Malo, hade han bara läst tre kapitel i Sanningsboken. Men trots sin begränsade bibelkunskap började han predika så snart han kommit hem.

Eftersom Michael inte ville sluta upp att tala med andra om sanningen, utövade prästerna påtryckningar på skolmyndigheterna i Lata Station för att få honom avskedad, precis som de senare gjorde med James och Drawman. Michael beslöt sig för att leva av jorden. Han och hans hustru Naomi och deras barn blev så småningom tvungna att lämna sin hemby som utstötta. Långt borta från byn byggde de sig ett nytt hem och längre fram även en Rikets sal. När de lämnade byn tog de med sig en hundvalp som de gav namnet Different (Annorlunda) för att, som Michael uttryckte det, ”visa att vi verkligen är annorlunda än världen”. Enligt Michael gör hunden än i dag skillnad på vittnena och andra människor, för han ”biter bara dem i baken som inte är Jehovas vittnen eller intresserade”.

Men låt oss nu fortsätta vår berättelse. Lite längre fram kom James Sopi, Billy Kwalobili och Joe Kwasui med båt från Santa Cruz-öarna och stannade i en vecka för att ge Michael andlig uppmuntran och hjälpa honom att ta hand om de intresserade. Michael blev en nitisk förkunnare och blev senare döpt vid en områdessammankomst i Honiara. Antalet personer som tog del med Michael i att förkunna de goda nyheterna på Reef Islands fortsatte att öka. År 1984 blev därför David Kirite’e och Ben Ramo förordnade att tjäna där som pionjärer med särskilt uppdrag. De fick det emellertid inte så lätt.

Bladen ropar

Ett av de problem som David och Ben hade att brottas med hade delvis sin grund i den fiendskap som råder mellan somliga invånare på Reef Islands och personer från Malaita. Denna fientliga attityd uppstod efter ett bråk mellan rivaliserande anglikanska fraktioner i Honiara ungefär vid tiden för pionjärernas ankomst. Det blev därför svårt för dessa malaitiska pionjärer att gå ut och predika på egen hand. Något som ytterligare förvärrade situationen var att invånarna var rädda för biskopen och prästerna. Prästerna brukade ofta besöka människor för att se om de hade några av Sällskapets böcker i sin ägo. Om någon litteratur påträffades i deras hem, kunde de vara säkra på att få en skarp tillrättavisning och bli tvungna att lämna ifrån sig litteraturen så att prästerna kunde förstöra den. Det blev därför oerhört svårt att predika; människor sprang nämligen sin väg så snart de fick syn på ett vittne.

Pionjärerna förstod att de måste försöka komma på ett annat sätt att vittna. ”Vi beslöt att använda oss av blad”, sade de. ”Vi gick till en plats ute i bushen där några större stigar möttes, ryckte loss ett stort blad från ett träd i närheten och skrev ett skriftställe på det med stora bokstäver och en förklaring till skriftstället med lite mindre bokstäver. Därefter skrev vi med riktigt små bokstäver: ’Om du vill veta mer om detta skriftställe, skriv då till Jehovas vittnen på Salomonöarna eller fråga ett vittne i trakten.’”

David och Ben ger oss ytterligare ett exempel på sitt ”bladvittnande”: ”Vi skrev först ett tema, till exempel ’Guds rike’, och under det skrev vi sedan det första skriftstället, Matteus 24:14, med kommentaren: ’Vi måste predika om detta.’ Där under skrev vi sedan: ’Vad skall detta Guds rike göra?’ Och så till slut det sista skriftstället, Uppenbarelseboken 21:4.”

Om pionjärerna vittnade i ett område där människorna var mycket negativt inställda till sanningen, brukade de använda Psalm 37:9 (NW) som det sista skriftstället på bladet: ”Ty ogärningsmännen, de kommer att avskäras, men de som hoppas på Jehova, de kommer att besitta jorden.” Därefter brukade de lägga bladet på någon av de mest trafikerade stigarna och gå sin väg. Gav denna predikometod några positiva resultat?

En dag skrev en av pionjärerna med kulspetspenna en liten predikan på ett blad och placerade det omsorgsfullt mitt på en livligt trafikerad väg. Han gick ett stycke längre bort och gömde sig bland träden och stod sedan där och väntade, nyfiken på vem som skulle plocka upp bladet. Till hans förvåning kom en hund gående på vägen och stannade för att nosa på bladet. ”Jag tror att hunden kunde läsa”, säger pionjären med glimten i ögat, ”för han började skälla på bladet. Hunden blev så upphetsad och förde så mycket oväsen att en jägare som befann sig i närheten trodde att hunden hade jagat upp en pungråtta eller en ödla i ett träd. Jägaren kom därför springande till platsen, bara för att upptäcka att hunden stod och skällde och krafsade på ett blad. Han föste undan hunden och plockade försiktigt upp bladet. Han ägnade några minuter åt att läsa den predikan som stod skriven på bladet och lade sedan lika försiktigt ner det igen mitt på vägen.

Pionjären avslutar sin berättelse: ”När jag lite längre fram passerade jägarens hus, ropade han: ’Lade du något på vägen?’ Vi började ett bibliskt samtal som så småningom övergick i ett regelbundet bibelstudium. Nu är den mannen och hela hans familj förkunnare av de goda nyheterna.”

En blind ser sanningen

När Billy Kwalobili gifte sig år 1986, blev han och hans unga hustru, Lina, förordnade att tjäna på Reef Islands som pionjärer med särskilt uppdrag. Ett av de bibelstudier som de särskilt gladde sig åt var med en ung man vid namn Eriki, som var blind. Eriki var fascinerad av alla de läten som fåglar och insekter frambringade och kunde härma dem perfekt. Genom sitt bibelstudim med Kwalobilis fick han nu lära känna den Gud som hade skapat alla dessa varelser. Han fick också veta varför människor är sjuka och varför han själv var blind. Billy brukade läsa alla paragrafer i studiet högt, och Eriki lyssnade mycket noga och besvarade sedan frågorna till paragraferna med egna ord. Snart kunde han mer än 30 skriftställen utantill.

När en resande tillsyningsman besökte Eriki, sade han till bröderna: ”Håll honom inte tillbaka. Låt honom predika.” Redan nästa veckoslut följde Eriki med åtta förkunnare på deras vandring ut till distriktet. Färden gick genom en tät skog. Den resande tillsyningsmannen höll i ena änden av ett paraply och Eriki höll i den andra änden och följde snabbt efter. Då och då ropade någon: ”Det ligger en trädstam över vägen!” eller: ”Se upp för stenen på vänster sida!” Eriki lyfte då upp benet och klättrade över trädstammen eller gjorde en undanmanöver för att undvika stenen. Många av de människor de träffade lyssnade till Eriki när han berättade om sitt hopp, och när han citerade skriftställen ur minnet, skakade de förvånat på huvudet medan de följde med i sin egen bibel.

Vid slutet av besöket sade Eriki till den resande tillsyningsmannen: ”Det finns tre saker som jag så gärna skulle vilja ha om det bara var möjligt.” När man frågade honom vad det var, svarade han: ”En bibel, en sångbok och en tjänsteväska!”

”Men vad skall du med de sakerna till, Eriki?” undrade tillsyningsmannen. Eriki svarade: ”Jag vill vara precis som mina bröder och systrar när jag går ut i tjänsten eller till Rikets sal. När jag går ut och vittnar kanske människor inte tror på det jag säger, men om jag visar dem skriftstället i min bibel, kan de följa med medan jag läser upp det. Och för att kunna bära min bibel och sångbok behöver jag en väska.” Kort därefter fick Eriki två presenter — en ny bibel och en sångbok. Eftersom bröderna här inte har några läderväskor, delar de rissäckar mitt itu och syr axelband på dem. Eriki fick också en egen ”rissäcksväska”. Hans dröm hade gått i uppfyllelse. Hela församlingen gladde sig med honom!

Kort därefter fick Michael Polesi anställning som lärare igen. I den ställningen hade han möjlighet att få kontakt med fler människor på Reef Islands. En annan glädjande händelse inträffade år 1990, då de två första kvinnorna från Reef Islands blev döpta vid kretssammankomsten på Santa Cruz-öarna. Den närmaste framtiden kommer säkert att bjuda på många fler glädjeämnen i Temotuprovinsen.

De goda nyheterna når Makiraprovinsen

År 1984 öppnades ett predikofält som aldrig förut hade bearbetats av vittnena. Det var ön San Cristobal, där invånarna fortfarande i stor utsträckning levde på traditionellt sätt i sina byar. Det var svårt att förordna pionjärer att predika på denna ö, eftersom bybornas levnadssätt inte gav utrymme för besökare. Utsikterna började emellertid se lite ljusare ut, när en broder som var maskinskötare sändes till San Cristobal för att arbeta för sitt företag. Bröderna vid avdelningskontoret drog genast nytta av situationen och skickade i väg James Ronomaelana, pionjär med särskilt uppdrag och numera medlem av avdelningskontorets kommitté, till San Cristobal för att undersöka möjligheterna att få i gång verksamheten där.

James fick till en början röna mycket motstånd när han predikade på ön. En dag fick han till sin förvåning se en skylt där det stod: ”Jehovas folk! Tillträde förbjudet utan tillstånd.” Men trots att han fick vara med om många sådana nedslående upplevelser, dämpades inte hans entusiasm, och han blev också belönad med en mycket uppmuntrande erfarenhet. Han berättar själv: ”I en by kom jag till ett stort hus. Mannen som bodde där ägde en kokosplantage och boskap och var uppenbarligen mycket rikare än sina grannar. Jag gick därför förbi hans hus och tänkte att en sådan man säkert inte hade tid för sanningen. Men när jag hade gått en bit, började jag rannsaka mitt försagda handlingssätt. Jag frågade mig strängt: ’Varför går jag förbi det här huset?’ och svarade sedan frimodigt: ’Jehova har sänt mig hit, och det är kanske sista gången jag är här. Jag måste gå och tala med den mannen!’”

När James kom fram till huset, träffade han ägarna, Oswald och Rachel Oli. Han inledde entusiastiskt samtalet med att framhålla att Gud har ett namn och att han har ett uppsåt med jorden. De båda makarna blev hänförda över att få veta att Gud skall återställa jorden till ett paradis. Vid andra besöket sattes ett bibelstudium i gång. Oswald och Rachel började snabbt ändra sitt levnadssätt så att det stämde överens med Jehovas rättfärdiga principer. Eftersom Oswald hade varit mycket frikostig med att ge bidrag till anglikanska kyrkan, var det inte förvånande att han nu fick möta hätskt motstånd från kyrkans sida. Vid den här tiden hade också pionjärer med särskilt uppdrag förordnats att utvidga verksamheten på ön, vilket ytterligare bidrog till de lokala prästernas vrede. Det gick så långt att de till och med uppmanade kyrkans medlemmar att bruka våld för att tysta pionjärerna.

Varken pionjärerna eller Oswald och hans familj lät sig avskräckas av detta. När till exempel Hankton Salatalau, som var pionjär med särskilt uppdrag, vittnade för en intresserad man, började en medlem av anglikanska kyrkan kasta glåpord efter honom. När Hankton respektfullt gick därifrån, kastade sig mannen brutalt över Hankton bakifrån och slog omkull honom på de vassa korallklipporna och fortsatte sedan obarmhärtigt att sparka honom i över 15 minuter. Byborna blev chockade när de skräckslagna bevittnade misshandeln, men deras rädsla för prästerna hindrade dem från att komma till hans hjälp. Hankton låg hjälplös på marken och försökte skydda huvudet och kroppen med armarna. Hans blodiga rygg var illa sargad av de vassa klipporna och såg ut som ett stycke rått kött. Till sist lyckades några av byborna uppbjuda tillräckligt mycket mod för att ingripa. De grep tag i mannen och höll honom tillbaka, medan den illa tilltygade Hankton stapplade i väg hem.

Sorgligt nog är många invånare fortfarande insnärjda i det spindelnät av fruktan som kyrkan är upphov till. Somliga börjar emellertid nu se skillnaden mellan kristenheten och sann kristendom. De fyra pionjärerna med särskilt uppdrag har också blivit belönade för sin uthållighet. Två blomstrande församlingar av nitiska och glada vittnen är nu verksamma på San Cristobal. Oswald, Rachel och deras barn samt Rachels släktingar är nu också förkunnare och predikar frimodigt de goda nyheterna.

Ovanliga sedvänjor

I många otillgängliga områden på Malaita, i synnerhet i bergstrakterna, liksom också på andra öar, finns det stammar som knappast har haft någon kontakt med vare sig kristenheten eller sann kristendom. De flesta av dem är förfädersdyrkare, men somliga har animistiska trosuppfattningar.

Elson Site, som tidigare var kretstillsyningsman och nu är pionjär med särskilt uppdrag trots att han har åtta barn, förklarar hur förhållandena är i vissa områden: ”Det är sed bland dessa stammar att vara naken eller nästan naken, och en besökare som har kläder på sig betraktas med misstänksamhet och hindras ofta från att komma in i byn.”

Hur skulle bröderna tackla denna känsliga situation? Elson fortsätter: ”När en grupp förkunnare från en liten församling vid ett tillfälle kom till en by för att predika, ville hövdingen inte tillåta att vare sig bröder eller systrar hade kläder på sig medan de vistades i byn. Bröderna förklarade att det inte var en kristen sed att gå naken. Eftersom de hade rest denna långa väg för att dela med sig av viktiga upplysningar från Guds ord, var de mycket angelägna om att lösa detta lilla problem som hindrade hans folk från att få höra goda nyheter. Hövdingen överlade med stammens äldste en bra stund och beslöt slutligen att det inte var möjligt för vännerna att få predika för byborna den dagen. Men man skulle ordna så att framtida besök blev mer framgångsrika. Byborna lovade att bygga ett hus av palmblad strax utanför byn, så att bröderna och systrarna, fullt påklädda, kunde sammanträffa med dem av byns invånare som ville komma till huset för att få veta vad Bibeln lär. Detta system har fungerat bra, och byborna tycker om att tala om andliga ting.”

Förutom att vännerna måste respektera de restriktioner i fråga om klädseln som råder i vissa byar, måste de också iaktta andra lagar och bestämmelser som tillämpas bland dessa folk på grund av deras trosuppfattningar. Arturo Villasin, som nu tjänar som kretstillsyningsman, förklarar: ”De bröder som har ansvaret för gruppen i predikotjänsten är mycket noga med att tänka på att byborna har mycket starka känslor när det gäller sådant som förtörnar andarna. I vissa byar är det absolut förbjudet att nämna vissa ord eller namn, till exempel att nämna namnet på en död förfader som man tror har makt över byn. Somliga träd betraktas också som heliga, och endast män får sitta i deras skugga. I en viss by vid kusten anses det stötande att bära vissa färger; man får till exempel inte ha röda eller svarta kläder. Vännerna undviker därför taktfullt att använda böcker och biblar med röda eller svarta pärmar när de vittnar.

Det är strängt förbjudet för kvinnor att vistas i somliga delar av byn. En man får inte sitta på samma bänk som en kvinna som inte är hans hustru. Om man bryter mot några av dessa regler, blir man genast bötfälld. Det är därför viktigt att bröderna och systrarna har ingående kännedom om de lagar och restriktioner som gäller i de olika byarna, om de skall kunna avge ett gott vittnesbörd. Innan man går in i en by, redogör därför den ansvarige brodern i detalj för vad medlemmarna i gruppen, och i synnerhet då systrarna, som har lättare att oavsiktligt bryta mot någon av de regler som gäller i dessa mansdominerade samhällen, bör göra och inte göra medan de vistas i byn. Om det inte innebär någon kompromiss med Jehovas rättfärdiga principer, gör vittnena villigt dessa eftergifter för att byborna skall få en ärlig chans att höra de goda nyheterna. Många invånare i dessa byar har reagerat positivt på budskapet och har villigt övergett sedvänjor som misshagar den sanne Guden.”

En fristad omgiven av demoner

I det bergiga området Kwaio på ön Malaita ligger byn Aiolo. De flesta familjer i denna by är Jehovas vittnen.

Byn Aiolo är som en fristad för Jehovas folk, omgiven som den är av demondyrkan. När man står i byn och tittar ut över trakten, ser man många områden som betraktas som helig mark, bergstoppar som är täckta med tät skog, medan sluttningarna är kalhuggna för att skilja mellan den heliga platsen och vanliga områden. Där offrar prästen svin åt gudarna. Vissa delar av offerdjuren äts av prästen, och ibland också av andra män, men kvinnor är vid dödsstraff förbjudna att äta av offren eller ta del i själva offrandet, även om det till största delen är deras uppgift att föda upp svinen. Efter offerceremonin måste prästen och de andra som har framburit offret vistas i ett heligt hus inne i själva byn ett visst antal dagar innan de får återvända till sina familjer.

Ett ”snabbygge” tillverkat av bambu och andra material från bushen har uppförts i Aiolo. Det är ett vittne som ställt detta nya hus till förfogande för de så kallade flyktingarna — intresserade personer, ibland hela familjer, som har flytt från sina demondyrkande byar för att finna en fristad i Aiolo. En flyktingfamilj bestående av en man, hans hustru och några av hans bröder och systrar kom till Aiolo därför att byborna försökte döda dem för att de hade förtörnat en demon genom att inte offra ett svin åt honom. Straffet för detta var döden!

Några dagar senare besökte en resande tillsyningsman Aiolo. Han berättar: ”Min hustru och jag blev bjudna på mat hemma hos en av bröderna. Den här flyktingfamiljen var också med vid måltiden. Vi fäste oss genast vid dem, men de var rädda och satt med ryggen vänd mot oss. Men innan måltiden var över hade de vänt på sig och log med hela ansiktet. De hade insett att vi var precis som alla andra bröder och systrar som älskar Jehova och som Jehova i sin tur älskar!”

Inga långbyxor!

Men låt oss nu återvända till broder Villasin och fråga honom varför han alltid har shorts på sig nu för tiden i stället för långbyxor. Han berättar: ”Vi besökte en viss by, och förkunnarna i gruppen hade redan vittnat för alla i byn. En broder var emellertid inne hos byhövdingen och hade talat med honom både länge och väl. Till slut kom brodern ut från hövdingens hus. Han såg mycket bekymrad ut. Hövdingen hade sagt till honom att han ville ha mina långbyxor! Nu var det jag som såg bekymrad ut! Det var det enda paret byxor jag hade med mig, och det var inte passande för en kretstillsyningsman att gå omkring utan byxor. Jag bad brodern att genast gå in igen och försöka övertyga hövdingen om att även om han och hans folk kände sig helt obesvärade utan kläder, så kom jag från ett annat land med helt andra seder, och en sådan var att vi inte under några som helst omständigheter visade oss nakna offentligt. Men hövdingen hade satt sig i sinnet att han ville ha mina byxor. Efter ett långt samtal lyckades emellertid brodern övertala hövdingen att låta mig få behålla mina byxor. Jag var mycket lättad! Från den dagen har jag aldrig haft långbyxor på mig när vi besöker byarna. Jag bär shorts precis som de andra bröderna!”

En annan utländsk resande tillsyningsman var med om en hårresande erfarenhet. I en by är det absolut förbjudet att använda de engelska orden ”wicked” (ond) och ”war” (krig). Dessa ord är nämligen namnen på två av deras demoner. Att nämna dessa namn betraktas som ett allvarligt brott, och höga böter måste betalas av missdådaren. När vittnen från trakten skulle predika i den byn, sade den nye resande tillsyningsmannen till bröderna att han hellre ville lyssna vid dörrarna. Men bröderna ville inte gå med på det, utan insisterade på att den resande tillsyningsmannen skulle frambära budskapet vid en dörr, eftersom han hade blivit noga instruerad i traktens seder och bruk. Till slut gick den besökande brodern med på att försöka. Medan han gick backe upp och backe ner på den smala stigen, muttrade han för sig själv: ”Inte säga KRIG, inte säga OND.”

När de till sist kom fram till distriktet, blev den resande tillsyningsmannen och två andra bröder inbjudna i en mans hus. De två bröderna inledde samtalet och lät sedan den nervöse tillsyningsmannen ta över. Han höll en kort biblisk framställning, och allt gick bra. Den besökte verkade tycka om det han fick höra. Den resande tillsyningsmannen kände sig också ganska nöjd med sig själv och slog upp boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och började visa bilder av paradiset. Men till sin förfäran tillade han sedan: ”Och Gud skall utplåna alla krig.”

Mannens ögon vidgades, och även den resande tillsyningsmannens ögon vidgades av förskräckelse. Han såg hjälplöst på de båda bröderna och drog ett djupt andetag, men de tittade på den besökte, som om de ville säga: ”Han sade väl inte ’krig’?” Den besökte tittade tillbaka, som om han ville säga: ”Nej, det kan han väl inte ha gjort.” Samtalet kunde sedan lyckligt och väl avslutas utan att någon behövde bli bötfälld. Men den resande tillsyningsmannen kunde inte snabbt nog komma tillbaka till Aiolo!

Det är inte bara sedvänjor och klädstilar som är annorlunda på Salomonöarna, utan även byggmetoderna skiljer sig från västvärldens. Två stora byggprojekt har emellertid hjälpt många av Salomonöarnas invånare att inse att Jehova Guds ande vilar över hans tillbedjare. År 1989 fick invånarna i Auki på ön Malaita till sin förvåning se en församling på 60 förkunnare bygga en sammankomsthall med plats för över tusen personer, och i juni 1991 trodde invånarna i Honiara knappast sina ögon när en sammankomsthall med 1.200 sittplatser tycktes växa upp ur grunden på bara två veckor — den första snabbyggda hallen i den storleksordningen i hela Stillahavsområdet. Den första anhalten på vår inspektionsrunda är ön Malaita.

”Hallen som Jehova byggde”

Börja med två hammare och två mejslar som enda verktyg. Lägg därtill tiotals villiga arbetare och allt det virke man kan hämta från den omgivande regnskogen, så har du materialet till en sammankomsthall ”modell Salomonöarna” med 1.500 sittplatser. Detta mirakelbygge har i hög grad bidragit till att Jehovas namn blivit lovprisat på ön Malaita. Så många till synes oöverstigliga hinder måste övervinnas vid byggandet av denna nära 1.000 kvadratmeter stora anläggning att den blivit känd som ”hallen som Jehova byggde”.

I juni 1982 hade missionärerna på Malaita ett möte i provinshuvudstaden Auki och kom till följande slutsats: De 65 förkunnarna i Auki var i trängande behov av en ny Rikets sal. Närvarande vid mötet var Roger Allan och de två filippinska missionärerna Pepito Pagal och Arturo Villasin.

Den gamla Rikets salen var angripen av termiter. Den hade blivit så fallfärdig att den hotade att kollapsa vid minsta vindpust. Den hade ursprungligen byggts för att ge tillfälligt skydd mot sol och regn för de 400 personer som besökt en sammankomst i Auki 15 år tidigare och hade verkligen sett sina bästa dagar.

Det var bara två bröder i Aukiförsamlingen som hade heltidsarbete, och de tjänade omkring 300 kronor i månaden vardera. Församlingens medlemmar var därför överens om att de först och främst måste koncentrera sig på att spara ihop till ett startkapital. Bröderna Pagal och Villasin fick i uppdrag att organisera en ”församlingstrust” — en grupp vittnen som frivilligt ställde upp för att försöka få ihop de pengar som behövdes.

Församlingen hade en egen jordlott där man odlade sötpotatis och kål, som sedan packades i korgar av palmblad och sändes med båt till Honiara. Där tog en äldre pionjärsyster, Cleopass Laubina, hand om grönsakerna och sålde dem till högsta dagspris och skickade sedan pengarna till församlingen i Auki. På måndagarna arbetade också mellan 40 och 50 bröder och systrar i sitt anletes svett för att få ihop pengar genom att gräva diken, rensa bort sly från kokosplanteringar och blanda betong för hand. Efter att ha arbetat i tre och ett halvt år hade församlingen i slutet av år 1985 fått ihop omkring 12.000 kronor på detta sätt.

Projektet utvidgas

Under tiden hade man beslutat att utvidga byggprojektet högst betydligt, till gagn för alla de 23 församlingarna på Malaita. ”Varför inte bygga en sammankomsthall för 1.500 personer i stället för att bygga en Rikets sal för 70?” resonerade vittnena. Man planerade därför att uppföra en stor byggnad, som rymde 1.500 personer och som kunde ge skydd inte bara mot den intensiva tropiska solen, utan också mot de ofta förekommande störtskurar som är så karakteristiska för Salomonöarna.

Man gjorde upp enkla planritningar till hallen. Den skulle mäta 30 × 32 meter och ha sluttande tak, så att den varma luften hade någonstans att ta vägen. Det skulle inte finnas några invändiga pelare som kunde skymma sikten för åhörarna. Hallen skulle byggas på församlingens två hektar stora tomt.

År 1985 lyckades byggnadskommittén få ett lån med låg ränta, och en kort tid därefter donerade vittnen i Sverige en ansenlig penningsumma, vilket tillsammans gjorde att församlingen nu förfogade över ett startkapital på över 80.000 kronor.

Chefen för ett sågverk i Honiara lovade också att leverera alla de 300 timmerstockar som behövdes för att tillverka de bärande pelarna och stolparna till verandan och entrén samt takstolar och övriga träkonstruktioner. Takstolarna skulle tillverkas i Honiara och sedan monteras ner och fraktas med pråm till Auki, där de skulle monteras ihop igen och sättas på plats på de bärande pelarna.

Arbetsstyrkan var redo och väntade otåligt på att få sätta i gång. Men de enda verktyg de hade var två klohammare och två mejslar. Visserligen fanns det många villiga medhjälpare som var redo att gripa sig verket an, men inga av vittnena på Malaita hade någon yrkesmässig erfarenhet av byggnadsarbete. ”Bröderna och systrarna väntade sig att jag skulle ta ansvar för byggnadsarbetet, men jag hade aldrig ens byggt en hönsbur!” förklarade broder Allan.

Hur skulle vittnena få upp takstolarna — som vardera bestod av åtta stora stockar som var hopfogade med varandra och vägde mellan två och fem ton — från marken och sätta dem på plats på de sex meter höga pelarna? Och hur skulle de för övrigt kunna få upp taknocken till omkring tolv meters höjd utan att använda lyftkranar?

”Jag vet inte”, erkände broder Allan, när man frågade honom hur det skulle gå till. ”Vi måste helt enkelt lita på att Jehova hjälper oss.”

Välkommen hjälp

Yrkeskunnig hjälp kom långväga ifrån i oktober 1986. Jon och Margaret Clarke, som hade varit med om att bygga avdelningskontoret på Nya Zeeland, fick höra talas om Aukiförsamlingens belägenhet och lyckades utverka visum för att besöka Malaita i tre månader.

Med hjälp av en betongblandare som församlingen fått som gåva började bröderna bygga ett stort podium samt väggar av betongblock bakom och vid sidan av podiet. Med sina bara händer grävde de djupa hål som de fyllde med betong, och i dessa hål göt de fast de 18 pelare som skulle bära upp väggarna, taket och verandan.

Efter att ha fått instruktioner av broder Clarke kunde de infödda bröderna själva montera ihop de stora takstolarna till hörsalen och de tre takstolarna till entrén. Men problemet var att få de tunga takstolarna på plats. Det var en verklig prestation i fråga om ingenjörskonst, eftersom takstolarna var tillverkade av åtta stora stockar som hade fogats samman till en jättelik triangel. Brödernas beslutsamhet och påhittighet visste inga gränser.

Takstolarna dansar på plats

Den enda utrustning som bröderna hade att tillgå för detta mastodontarbete var ett block och en talja på en provisorisk lyftkran. Själva kranen var tillverkad av åtta stockar. Den första takstolen, som vägde två ton, måste lyftas över den nybyggda betongväggen och monteras på två pelare ett stycke bakom denna vägg. När kranen hade lyft takstolen så högt det gick, märkte bröderna till sin förfäran att det inte var tillräckligt högt för att takstolen skulle komma över väggen utan att fastna. Det fattades en meter! I två dagar fick takstolen hänga där och dingla från lyftkranen — stöttad med stockar — medan bröderna sörjde och funderade över problemet.

Folk gick förbi och gjorde narr av dem och sade: ”Kan inte Jehova lyfta takstolen åt er?”

”Det är bra!” utropade bröderna. ”Nu kommer Jehova säkert att hjälpa oss!”

Bröderna fick plötsligt en snilleblixt. En domkraft från en pickup fördes in under ena änden av takstolen och lyfte upp den någon decimeter. Därefter stöttade bröderna upp den änden av takstolen ytterligare. Domkraften flyttades sedan till andra änden av takstolen, och den lyftes också upp och stöttades. Denna procedur upprepades tills den första takstolen, efter fyra dagars jonglerande, tum för tum hade hissats upp över betongmuren och satts på plats på de därför avsedda pelarna. Denna enorma bedrift föranledde bröderna att dansa runt tomten i en stor ring under handklappningar och glada sånger.

Det var inte förrän arbetet var avklarat och domkraften med framgång hade använts för att lyfta tre takstolar — varav en vägde så mycket som fem ton — som bröderna såg att det i den suddiga text som var präglad på sidan av domkraften för att ange lyftförmågan inte stod ”15 ton”, som de hade trott, utan bara ”1,5 ton”!

”När man tänker efter, trotsar det som bröderna och systrarna gjorde all logik”, säger broder Allan. ”När dessa enorma takstolar steg till väders var det som om de dansade på plats!”

”Kan inte Jehova bygga en hall?”

Två infödda bröder från Honiara som arbetade i byggbranschen besökte Auki i januari 1987, och efter att ha inspekterat takstolarna sade de att sågverket oavsiktligt hade levererat odugliga stockar av fruktträd och att detta virke hade en benägenhet att ruttna inifrån utan att det märktes på utsidan. De trodde att rötangreppet redan hade börjat i kärnan och att alla stockar skulle behöva bytas ut. Fyra månader senare fick man bekräftelse på denna dystra diagnos — de flesta av stockarna var angripna av röta, och större delen av det mödosamma arbetet med husets stomme måste göras om.

I juli samma år återvände broder och syster Clarke, denna gång åtföljda av Steven och Allan Brown från Auckland. De hade med sig en hel del utrustning som gåva från det nyligen färdigställda avdelningskontoret på Nya Zeeland. Vännerna från Nya Zeeland hade egentligen kommit för att hjälpa till med att slutföra arbetet med takkonstruktionen, men i stället fick de inrikta sig på att demontera stora delar av det som byggts året före.

Det som var svårast för bröderna att bära var emellertid de ständiga glåporden från folk som åkte förbi tomten i öppna lastbilar och de förödmjukande kommentarer som fälldes på gator och torg i Auki.

”Kan inte Jehova bygga en hall?” hånskrattade de. ”Det visar att er religion är falsk. Det är bara tokiga människor som bygger ett hus och sedan river ner det igen.” När människor från andra religiösa grupper passerade byggplatsen, dansade de och sjöng inför ögonen på de missmodiga arbetarna och gladde sig över deras olycka. Bröderna i församlingen var så modfällda att de sade till de fyra missionärerna att de skulle ha gått sin väg från bygget med detsamma ”om inte Jehovas namn varit fäst vid det”.

Kortlivad skadeglädje

Begabbarnas skadeglädje blev ibland kortlivad. Ett exempel var en grupp sångare, som var på väg till ett kyrkligt evenemang en och en halv mil längre bort. När de passerade byggplatsen skrattade de åt arbetarna och kastade glåpord efter dem. Någon kilometer längre bort fick emellertid lastbilen som de färdades i motorstopp, och de kom aldrig fram till bestämmelseorten.

När nyheten om motorstoppet nådde byggplatsen, fick bröderna rådet att inte ”återgälda ... med ont för ont”. (Rom. 12:17) Men när några bröder som satt på flaket till byggtrucken en stund senare passerade de strandade sångarna, kunde de inte låta bli att dansa en liten glädjedans!

Grannförsamlingen kommer till undsättning

Det var bara 38 av de 300 stockarna som var fria från röta, så resten av timret måste anskaffas någon annanstans. Men var? Vittnen från byn Kona, som ligger ungefär en halv mil från byggplatsen, kontaktade bröderna i Auki och erbjöd sig att skänka dem hårdare virke av lövträd från deras egna marker för att ersätta de bärande pelarna, stolparna till verandan och entrén samt takstolarna till själva hörsalen. Det var en stor uppoffring av dessa vittnen från Kona, eftersom ön Malaita hade härjats av orkanen Namu och dessa träd egentligen skulle ha använts till att bygga upp deras egna ödelagda hus.

För att kunna transportera stockarna från avverkningsplatsen byggde systrarna i Aukiförsamlingen en 6 meter bred och 800 meter lång väg genom tät djungel fram till huvudvägen. De uppbjöd alla krafter för att hugga ner träd, bygga broar över diken och avlägsna hinder från den nya vägen. Därefter kunde de utvalda träden fällas, kvistas och kanthuggas med motorsågar.

”Vi är som myror”

De färdigsågade stockarna var 6,4 meter långa och 35 centimeter i fyrkant. Men hur skulle dessa jättelika stockar kunna transporteras till huvudvägen, som låg nästan en kilometer längre bort?

Församlingens medlemmar visste på råd: ”Vi är som myror! Med tillräckligt många händer kan vi flytta vad som helst!” (Jämför Ordspråksboken 6:6.) När det behövdes fler bröder och systrar för att bära stockarna, hörde man följande rop genljuda på avverkningsplatsen: ”Myror! Myror! Myror!” Vännerna kom då strömmande från alla håll för att hjälpa till. Fyrtio bröder och systrar lyfte upp stockar som vägde ett halvt ton och bar dem ner till huvudvägen, varifrån de sedan forslades till byggplatsen med lastbil.

Att sätta pelare och stolpar på plats var ett riskabelt företag. Det visade sig emellertid ännu en gång att de traditionella metoderna var de som var mest framgångsrika. Varje pelare placerades omkring tre meter från det djupa hål i vilket den skulle sänkas ner och gjutas fast.

Trettio bröder och systrar lyfte upp övre änden av pelaren i en klyka av stockar. Därefter förde de snabbt pelaren i riktning mot hålet, med nederdelen hasande mot marken. Två av de modigaste bröderna stod och höll två kraftiga plankor vid den motsatta änden av hålet, och när stocken träffade plankorna hejdades den så plötsligt att den tippade upp i upprätt läge och kanade ner i det gjutna fundamentet.

Ett misstag som visar sig bli till välsignelse

Enligt planerna var det nu dags för takläggningen. Vid det här laget var emellertid pengarna slut, och församlingen hade inte råd att köpa takplåt till byggnaden. När Jehovas vittnens styrande krets underrättades om brödernas belägenhet, fick den tacksamma Aukiförsamlingen ta emot en gåva på 10.000 dollar (drygt 60.000 kronor), vilket inte bara räckte till att köpa takplåt, utan också till att färdigställa sammankomsthallens hörsal.

Bröderna betalade en handpenning på 6.000 dollar till ett plåtslageri för ett parti ljusgrå takplåt. Även om färgen inte var idealisk och plåten varken hade den tjocklek eller den kvalitet som byggkommittén hade önskat, var det allt församlingen hade råd med. Till byggarnas stora förskräckelse hade emellertid takplåten redan sålts till en annan religiös grupp i Honiara, som skulle bygga en ny kyrka. Leverantören var mycket ledsen över misstaget men hade tyvärr inget mer taktäckningsmaterial av den typen i lager.

En vecka senare meddelade plåtfirman att man hade fått in ett parti takplåt av betydligt bättre och kraftigare kvalitet. Men på grund av firmans misstag skulle man låta vittnena köpa plåten till starkt reducerat pris — ett pris som gott och väl låg inom ramen för församlingens budget. Och något som var ännu märkligare var att den nya takplåten var målad i en mycket mer tilltalande mörkgrön färg, en sådan som bröderna hade velat ha från början men inte hade råd med.

I december 1987 anlände en takläggare från Nya Zeeland, broder Henry Donaldson, och projektet kröntes med ett vackert tak på över 1.100 kvadratmeter. När deras plågoandar nu for förbi byggplatsen, kunde bröderna och systrarna äntligen sjunga och dansa — och hänförda peka på den nästan färdiga byggnaden!

Glädjen var stor när sammankomsthallen några dagar senare användes för första gången. Zontillsyningsmannen, Viv Mouritz från avdelningskontoret i Australien, talade inför en åhörarskara på 593 personer. Han berömde alla de bröder och systrar som frivilligt hade arbetat så hårt på detta stora projekt för deras självuppoffrande anda och uthållighet.

Att klara sig med vad man har

Denna sammankomsthall på Malaita är ett fint exempel på hur stora ting kan uträttas utan moderna hjälpmedel och prefabricerade material. Den står där som ett bevis för att Jehova välsignar deras ansträngningar som helt och fullt förtröstar på honom. En stor del av arbetet utfördes utan att bröderna ens hade tillgång till de enklaste redskap, till exempel spadar och skyfflar, som skulle betraktas som absolut nödvändiga i de rikare länderna.

När man behövde få tag i korallhaltigt fyllnadsgrus och transportera det till byggplatsen, grävde systrarna upp korallgruset ur ett stenbrott med hjälp av spetsiga pinnar och öste sedan upp de vassa, ojämna stenarna i säckar med bara händerna. På en enda dag grävde systrarna upp och packade 13 lass korallgrus på vartdera tre ton!

Ett annat exempel på hur vännerna klarade sig med de resurser som stod till buds var när hjulet på deras enda skottkärra blev så illa tilltygat att det inte gick att reparera och ett nytt hjul inte fanns att uppbringa någonstans på Salomonöarna. Detta avskräckte inte vittnena det minsta. Efter att ha fyllt skottkärran med betong lyfte de helt enkelt upp den och bar den dit den skulle, tills ett nytt hjul hade hunnit levereras från Nya Zeeland fem veckor senare.

Efter en hel del kompletterande arbeten kunde sammankomsthallen äntligen tas i bruk för områdessammankomsten ”Guds rättvisa” i oktober 1988.

Nästa anhalt på vår inspektionsrunda är Honiara på ön Guadalcanal.

”På bara två veckor”

”På bara två veckor!” Snart hade hela Honiara hört nyheten. Reaktionen var en blandning av nyfikenhet, förvåning och misstro. Hur skulle en stor byggnad med plats för 1.200 personer kunna uppföras på två veckor? Och hur skulle detta kunna ske på en ö som var så fjärran från i-ländernas tekniska resurser?

Modern teknik och yrkeskunnig arbetskraft var inte nyckeln till framgång i detta projekt. Behovet av en orkansäker men ändå bekväm sammankomsthall med podium och ljudanläggning var emellertid mycket stort i detta land, där tidsplaner som har med transport- och vägväsendet att göra uttrycks i månader och år, inte i dagar och veckor.

Allteftersom grunden började ta form, växte intresset bland ortsbefolkningen. Många blev emellertid mer och mer skeptiska när de genom att titta på grundplattan började fatta hur stor byggnaden skulle bli. De sade: ”Hur skall ni kunna bygga denna stora byggnad på bara två veckor?”

Snart anlände flera containrar fulla av stora stålbalkar och lossades i hamnen. Myndigheterna i Honiara var mycket hjälpsamma och tillmötesgående och ansträngde sig verkligen för att förklara införselprocedurerna. De statliga myndigheterna i Honiara gav också 60 frivilliga arbetare, allesammans Jehovas vittnen från Australien, tillstånd att besöka Honiara för att hjälpa vittnena på platsen under de två veckor själva byggandet skulle försiggå. Bröderna uppskattade verkligen dessa myndighetspersoners välvilliga intresse och hjälp!

Den 7 juni 1991 möttes de gästande byggnadsarbetarna på flygplatsen i Honiara av bröder med bländande vita tänder, som såg ut som pärlrader i deras svarta leende ansikten, och hälsades välkomna med blomgirlander av röd jasmin och den kärlek som gör detta internationella brödraskap så unikt. All eventuell blyghet försvann snart när de redan nästa dag tillsammans började bygga på detta stora hus, som skulle användas för tillbedjan av Jehova. De olika yrkesmännen delade glatt med sig av sina kunskaper åt dem som fått i uppdrag att arbeta tillsammans med dem. En leverantör från trakten betraktade den höga stålkonstruktionen och sade häpet: ”Jag hade en gång ett projekt där man reste 25 ton stål på tre månader. Men här sätter ni upp 30 ton på bara två och en halv dagar!”

Bara 15 dagar efter det att snabbygget påbörjats kunde man hålla det första mötet. Alltför snart måste de gästande bröderna och systrarna lämna Honiara. Scenen påminde i många avseenden om den som utspelade sig vid deras ankomst — med blomgirlander och ett intensivt utbyte av kramar och handskakningar — förutom att det den här gången knappast var något öga som var torrt.

”De lyckliga öarna” i dag

Trots att det nu har gått mer än 35 år sedan de goda nyheterna om den lycklige Guden för första gången nådde Salomonöarna, finns det fortfarande hela öar, till exempel Santa Isabel, Shortland, Rennell, Bellona, Tikopia, Sikaiana och Ulawa, där de goda nyheterna om Riket ännu inte har predikats på ett organiserat sätt. Tiden är helt visst mogen för att avge ett mer omfattande vittnesbörd. Trots att invånarna på Salomonöarna själva kallar sitt land för ”de lyckliga öarna”, har de fortfarande många besvärliga problem att brottas med. För många av öborna är detta verkligen ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Tim. 3:1) De flesta invånare har det svårt ekonomiskt. Övergången från det traditionella lantlivet till ett mer urbant levnadssätt skapar också stress. Människor famlar efter svar på sina problem, och de som har ett ärligt hjärta finner att Jehovas vittnen kan ge dem tillförlitliga och uppmuntrande svar från den enda sanna källan till vishet och tröst, Guds eget ord.

Många av Salomonöarnas invånare har också fått erfara hur Jehovas ande verkar bland hans folk. I Auki på ön Malaita fick ortsbefolkningen till sin förvåning se hur en församling bestående av 60 förkunnare i knappa ekonomiska omständigheter byggde en vacker sammankomsthall för 1.500 personer med kärleksfull hjälp av sina andliga bröder från Nya Zeeland och Australien och ekonomiskt bistånd från Förenta staterna och Sverige. Följden har blivit att många intresserade personer där i trakten har slutit sig till Jehovas folk.

De som har hört talas om eller sett bilder av öarna i Stilla havet har ofta fått ett felaktigt intryck av dessa öar. De tror att de är rena paradiset, där livet är lätt att leva och pionjärtjänsten ett odelat nöje. Men dessa bilder visar dessvärre aldrig sådana saker som moskiter, sandflugor, orkaner eller jordskalv. De avslöjar inte den 100-procentiga luftfuktigheten, som gör att kläder, böcker och andra tillhörigheter möglar, och inte heller riktar de uppmärksamheten på tropiska sjukdomar, ormar och krokodiler. Salomonöarnas verkliga rikedomar är inte av materiellt slag, utan de utgörs av de människor som har tagit ställning för Jehovas tillbedjan — det är dessa som är ”alla nationers åtråvärda ting” — människor som älskar Jehova och som har format sina liv efter hans vilja. (Hagg. 2:8, NW) Deras omtänksamhet, deras villighet att lära sig Guds lagar och tillämpa dem i sitt liv och deras lojalitet mot Guds rike är det som gör Salomonöarnas invånare åtråvärda i Jehovas ögon.

Må Jehova fortsätta att rikligen välsigna dessa ödmjuka, lyckliga tjänare på de avlägsna ”lyckliga öarna”, medan de fortsätter att söka efter den enda verkliga och bestående lyckan genom att sätta andliga ting främst i sina liv. — Matt. 5:3; 6:33.

[Fotnoter]

[Tabeller på sidan 252]

(För formaterad text, se publikationen.)

Salomonöarna

1.200

1954 1

1960 135

1970 553

1980 497

1991 851

Högsta antal förkunnare

100

1954

1960 3

1970 57

1980 69

1991 70

Medeltal pionjärer

[Ruta/Kartor på sidan 208]

(För formaterad text, se publikationen)

SALOMONÖARNA

ONTONG JAVA-ATOLLEN

Stilla havet

CHOISEUL

SHORTLANDÖARNA

GIZO

NEW GEORGIAÖARNA

Munda

SANTA ISABEL

MALAITA

Malu’u

Auki

GUADALCANAL

Honiara

BELLONA

RENNELL

Makiraprovinsen

ULAWA

SAN CRISTOBAL (MAKIRA)

Temotuprovinsen

REEF ISLANDS

SANTA CRUZ-ÖARNA

Lata

[Karta]

EKVATORN

PAPUA NYA GUINEA

AUSTRALIEN

[Ruta]

SALOMONÖARNA

Huvudstad: Honiara, Guadalcanal

Officiella språk: Pidgin (Salomonöarna) och engelska

Största religion: Anglikanska kyrkan

Folkmängd: 328.723

Avdelningskontor: Honiara

[Bilder på sidan 210]

Honiaras hamn på Guadalcanals nordkust

Barn från Salomonöarna

[Bild på sidan 212]

Avdelningskontoret i Honiara på ön Guadalcanal

[Bild på sidan 213]

Joan och Bob Seccombe framför det första avdelningskontoret

[Bild på sidan 217]

De goda nyheterna har nitiskt predikats på sex av de större öarna och på tiotals mindre öar

[Bild på sidan 218]

Rikets sal i Gizo i västra provinsen. Träpålar och flätade eller hopsydda palmblad används ofta som byggnadsmaterial

[Bild på sidan 227]

Taroblad används som paraplyer. Man kan också skriva meddelanden på bladen

[Bild på sidan 233]

Elson Site, pionjär med särskilt uppdrag, tillsammans med sin familj

[Bilder på sidan 243]

Timmerstockar bärs från träskmarkerna, kanthuggs med motorsågar och lastas på bilar. En kanthuggen stock (väggpelare) sätts på plats vid sammankomsthallen i Auki

[Bilder på sidan 244]

Jättelika takstolar på upp till fem ton tillverkas av åtta sammanfogade stockar. Takstolarna placeras på de sex meter höga pelarna utan hjälp av lyftkranar

[Bild på sidan 245]

Den färdiga sammankomsthallen i Auki på ön Malaita rymmer 1.500 personer

[Bilder på sidan 249]

Den orkan- och jordbävningssäkra stålkonstruktionen börjar ta form

Den snabbyggda sammankomsthallen i Honiara på ön Guadalcanal med plats för 1.200 personer

[Bild på sidan 251]

Avdelningskontorets kommitté. Från vänster till höger: James Ronomaelana, Josef Neuhardt och Rodney Fraser