5C ”Tortyrpåle”

Grek.: σταυρός (staurọs); lat.: crux

Uttrycket ”tortyrpåle” nämns i Mt 27:40 i förbindelse med Jesu avrättning på Golgota, som betyder Huvudskalleplats. Det finns inget avgörande bevis för att det grekiska ordet staurọs här skulle betyda ett kors likt det som hedningarna hade använt som religiös symbol i många hundra år före Kristus.

På klassisk grekiska användes ordet staurọs helt enkelt om en upprättstående stör eller stolpe eller om en påle i grunden till ett hus. Verbet staurọō innebar att inhägna med pålar, att uppföra ett pålverk eller en palissad. De kristna grekiska skrifternas inspirerade skribenter skrev på allmängrekiska (koinẹ, koinégrekiska) och använde ordet staurọs i samma betydelse som det har i klassisk grekiska, nämligen om en enkel stolpe eller påle utan tvärstycke av något slag. Det finns inget bevis för något annat. Apostlarna Petrus och Paulus använde också ordet xỵlon om det tortyrredskap som Jesus blev fastspikad vid, och det bekräftar att det var tal om en upprättstående träpåle utan något tvärstycke, för det är vad xỵlon betyder i det här sammanhanget. (Apg 5:30; 10:39; 13:29; Gal 3:13; 1Pe 2:24) I LXX träffar vi på xỵlon i Esr 6:11 (2 Esdras 6:11), där det används om en bjälke som lagöverträdaren skulle hängas på, liksom i Apg 5:30; 10:39.

Med avseende på den betydelse som ligger i staurọs har W. E. Vine följande att säga i sitt verk An Expository Dictionary of New Testament Words (omtryck 1975), bd I, sid. 256: ”STAUROS (σταυρός) betecknar i första hand en upprättstående stolpe eller påle. Brottslingar avrättades genom att spikas fast vid sådana. Både substantivet och verbet stauroō, att fästa vid en påle eller en stolpe, skall i sin ursprungliga betydelse särskiljas från det kyrkliga bruket av ordet om ett kors bestående av två bjälkar. Utformningen av det senare stammar från det forntida Kaldeen och användes som symbol för guden Tammuz (eftersom det hade samma form som det mystiska Tau, begynnelsebokstaven i hans namn) i det landet och i närliggande länder, däribland Egypten. I mitten av 200-talet e.Kr. hade kyrkorna endera avvikit från vissa av den kristna trons läror eller också förvrängt dem. För att öka det avfälliga kyrkosystemets anseende upptog man hedningar i kyrkorna utan någon pånyttfödelse genom tron, och man lät dem i stor utsträckning behålla sina hedniska tecken och symboler. På så sätt kom Tau eller T, i den oftast förekommande formen, med sänkt tvärstycke, att beteckna Kristi kors.”

En latinsk ordbok av Lewis och Short anger att grundbetydelsen i ordet crux är ”ett trä, en träställning eller något annat avrättningsredskap av trä som brottslingar spikades fast vid eller hängdes upp på”. ”Kors” är en innebörd som crux får först senare. En enkel påle att spika fast en brottsling vid kallades på latin crux sịmplex. Ett sådant tortyrredskap har Justus Lipsius (1547–1606) avbildat i sin bok De cruce libri tres, Antwerpen, 1629, sid. 19. Avbildningen av crux simplex är återgiven på sidan 1704.

I boken Das Kreuz und die Kreuzigung (Korset och korsfästelsen) av Hermann Fulda, Breslau 1878, sid. 109, heter det: ”Det fanns emellertid inte träd överallt på de platser som valdes för offentlig avrättning. Man grävde därför ner en enkel stolpe eller bjälke en bit i marken. Vid denna bands eller spikades de fredlösa fast med uppåtsträckta händer, och ofta blev också fötterna bundna eller fastspikade.” Efter att ha lagt fram ett omfattande bevismaterial drar Fulda följande slutsats på sid. 219, 220: ”Jesus dog på en enkel dödspåle: Till stöd för detta talar a) det då allmänna bruket av denna avrättningsmetod i Österlandet, b) indirekt själva skildringen av Jesu lidanden och c) många uttalanden av de tidiga kyrkofäderna.”

Paul Wilhelm Schmidt, som var professor vid universitetet i Basel, företog ett grundligt studium av det grekiska ordet staurọs och redogör för det i sin bok Die Geschichte Jesu (Jesu historia), bd 2, Tübingen och Leipzig, 1904, sid. 386–394. På sid. 386 säger han: ”σταυρός [staurọs] används om varje slags upprättstående påle eller trädstam.” Om Jesu avrättning skriver han på sid. 387–389: ”Förutom gissling är det, enligt evangelieberättelserna, bara den enklaste form av romersk korsfästelse som kommer i fråga när det gäller att verkställa straffet i Jesu fall: upphängning av den avklädda kroppen på en påle, som Jesus för övrigt måste bära eller släpa till avrättningsplatsen, något som gjorde det vanhedrande straffet värre. ... Något annat än en enkel upphängning är uteslutet med tanke på de uppgifter om massavrättningar som ofta utfördes på det sättet: 2 000 på en och samma gång av Varus enligt Jos. Ant. XVII 10. 10 [Flavii Josephi Judiska historia, 1713–1752, Tredie delen, sid. 206], av Kvadratus enligt BJud II 12. 6 [Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 235], av ståthållaren Felix enligt BJud II 15. 2 [sid. 238, 239], av Titus enligt BJud VII. 1 [sid. 568, 569].”

Det finns således inga bevis för att Jesus Kristus blev korsfäst på en påle med tvärstycke. Vi vill inte lägga något till Guds skrivna ord genom att införa det hedniska begreppet ”kors” i de inspirerade Skrifterna, utan vi återger staurọs och xỵlon i överensstämmelse med grundbetydelsen i dessa ord. Eftersom Jesus använde ordet staurọs för att beskriva det lidande, den vanära och den tortyr som hans efterföljare skulle få utstå (Mt 16:24), har vi översatt staurọs med ”tortyrpåle” för att göra åtskillnad mellan det och xỵlon, som vi har översatt med ”träpåle” eller, som i vissa fotnoter (t.ex. till Apg 5:30), med ”träd”, ”(ett stycke) trä”.

[Bild på sidan 1704]

Avbildning av crux simplex