APOSTLAGÄRNINGARNA
Studienoter – kapitel 27
vi: Som det framkommer i studienoterna till Apg 16:10 och 20:5 innehåller Apostlagärningarna avsnitt där Lukas, bibelbokens skribent, använder pronomen i första person, t.ex. ”vi” och ”oss”, när han beskriver händelserna. (Apg 27:20) Detta visar att Lukas följde med Paulus på delar av några av hans många resor. I avsnittet som börjar här och slutar i Apg 28:16 använder han ofta sådana pronomen, och det visar att han var med Paulus på resan till Rom.
en officer: Eller ”en centurion”. En centurion hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén.
väl: Eller ”humant”, ”med människokärlek”. Det grekiska ordet filanthrọ̄pōs och det besläktade ordet filanthrōpịa betecknar det att visa intresse för och kärleksfull omsorg om andra människor. Efter att ha seglat en hel dag på havet och tillryggalagt en sträcka på elva mil norrut lade fartyget till vid Sidon, på Syriens kust. Officeren Julius behandlade uppenbarligen inte Paulus som en vanlig brottsling, möjligen för att Paulus var romersk medborgare och inte hade dömts för något brott. (Apg 22:27, 28; 26:31, 32)
ett skepp: Ett spannmålsfartyg. (Apg 27:37, 38) På den här tiden var Egypten en av Roms kornbodar. Egyptiska spannmålsfartyg brukade lägga till vid Myra, en stor stad på Mindre Asiens sydkust. Julius letade rätt på ett sådant fartyg och såg till att soldaterna och fångarna gick ombord på det. Det här fartyget måste ha varit mycket större än det de färdades med under första delen av resan. (Apg 27:1–3) Ombord fanns en värdefull last av vete och dessutom 276 människor – besättningen, soldaterna, fångarna och troligen även andra som var på väg till Rom. Myra låg rakt norr om Alexandria i Egypten, och därför kan det ha varit vanligt för fartyg därifrån att göra ett stopp i Myra. En annan möjlighet är att motvind (Apg 27:4, 7) hade tvingat fartyget att ändra kurs och lägga till i Myra. (Se Tillägg B13.)
försoningsdagens fasta: Eller ”höstfastan”. Ordagrant ”fastan”. Det grekiska ordet för ”fasta” avser den enda fasta som den mosaiska lagen gav befallning om, dvs. fastan i samband med den årliga försoningsdagen, även kallad jom kippur (hebreiska: jōm hakkippurịm, ”övertäckningarnas dag”). (3Mo 16:29–31; 23:26–32; 4Mo 29:7; se Ordförklaringar under ”Försoningsdagen”.) Uttrycket ”visa att ni är bedrövade”, som används i samband med försoningsdagen, syftar troligen på olika former av självförnekelse, inbegripet fasta. (3Mo 16:29, fotnot) Att ordet ”fasta” används här i Apg 27:9 stöder slutsatsen att fastan var ett viktigt inslag i självförnekelsen på försoningsdagen. Försoningsdagens fasta inföll i slutet av september eller i början av oktober.
livet: Eller ”våra själar”. Det grekiska ordet psychẹ̄ syftar här på en person eller på en persons liv. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)
Euroaquilo: Grekiska: Eurakỵlōn. Latin: euroaquilo. Dvs. en nordostvind som bland sjömän kring Medelhavet är känd som gregale. Det är den kraftigaste vinden på Medelhavet. Den kunde vara mycket farlig för fartyg med stora segel, eftersom de lätt kunde kantra i ett sådant oväder.
skeppsjollen: Det grekiska ordet skạfē avser en liten båt som man hade på släp efter fartyget eller som man på större skepp placerade ombord. Man använde den för att ta sig i land när fartyget låg för ankar vid en kust, för att lossa last eller för att dra fartyget när man skulle vända det. Den fungerade också som livbåt i nödsituationer. När det blev storm halade man ombord skeppsjollen för att den inte skulle fyllas med vatten eller slås sönder.
Syrten: Det grekiska namnet Sỵrten kommer från en rot som betyder ”släpa”. Syrten var namnet på två bukter vid Afrikas norra kust (vid kusten av det nutida Tunisien och Libyen). Den västra bukten (mellan Tunis och Tripoli) kallades Lilla Syrten (Gabèsbukten), och den östra kallades Stora Syrten (Sidrabukten). Forntida sjömän fruktade båda bukterna på grund av de förrädiska sandbankarna, som hela tiden ändrade form på grund av tidvattnet. Strabon, en grekisk geograf under det första århundradet v.t., skrev om fartyg som gick på grund på sandbankarna: ”Det är sällan en båt kommer loss igen.” (Geografika, 17, III, 20) Josefus (Bellum Judaicum [Judarnas krig] 2.16.4 [2.381]) skrev att blotta namnet Syrten var skräckinjagande. (Se Tillägg B13.)
halade de seglet: Detta inbegrep troligen att man tog ner riggen.
stormen rasade så våldsamt: Ordagrant ”ingen liten storm låg på”. Det grekiska uttrycket syftar på en våldsam storm. Vid molnigt väder, då man varken kunde se sol eller stjärnor, hade sjömän på Paulus tid svårt att navigera eftersom de då saknade referenspunkter.
för ingen av er kommer att mista livet: Eller ”för inte ett liv (en själ) av er ska gå under”. Det grekiska ordet psychẹ̄ syftar här på en person eller på en persons liv. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)
tjänar: Eller ”ägnar helig tjänst”, ”tillber”. (Se studienot till Apg 26:7.)
Adriahavet: På Paulus tid omfattade Adriahavet ett större område än det som vi numera kallar Adriatiska havet. Enligt den grekiske geografen Strabon hade havet fått sitt namn efter staden Atria, som låg vid floden Pos mynning i den vik som numera kallas Venedigbukten. (Geografika, 5, I, 8) Den nutida italienska staden Adria ligger en bit in från kusten. Benämningen Adriahavet verkar ursprungligen bara ha syftat på farvattnen närmast staden, men efter hand kom Adriahavet att omfatta ett allt större område, tills det omfattade det som i dag kallas Adriatiska havet, Joniska havet och den del av Medelhavet som ligger öster om Sicilien (och Malta) och väster om Kreta. (Se Tillägg B13.)
20 famnar: Ca 36 m. En famn är en måttenhet som i Bibeln används för att ange vattendjup. En famn anses i regel vara fyra alnar (ca 1,8 m) och motsvarar ungefär avståndet mellan fingertopparna på en mans utsträckta armar. Det grekiska ordet för ”famn” (orguiạ) kommer från en rot som betyder ”sträcka ut”, ”räcka”. (Se Tillägg B14.)
15 famnar: Ca 27 m. (Se studienot till 20 famnar i den här versen och Tillägg B14.)
276: Några handskrifter anger andra uppgifter för antalet ombord, men antalet 276 har starkt stöd i handskrifterna, och de flesta forskare menar att det antalet stämmer. Fartyg på den tiden kunde ha så många passagerare. Josefus talar om ett fartyg med omkring 600 människor ombord som förliste på väg till Rom.
personer: Eller ”själar”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, syftar här på en levande människa. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)