HEBRÉERNA
Studienoter – kapitel 3
heliga bröder: Det här är första gången i det här brevet som Paulus riktar sig direkt till de kristna hebréerna, och han använder det unika uttrycket ”heliga bröder”. De första kristna kallade ofta varandra ”bröder”, och ibland syftar uttrycket ”bröder” på både män och kvinnor. (Heb 10:19) I skrift använde de även uttrycket ”de heliga”. (Heb 6:10; 13:24) Här kombinerar Paulus de båda uttrycken. Han och hans medtroende var bröder därför att de tillhörde samma andliga familj. (Se studienot till Rom 1:13.) De var heliga i den bemärkelsen att de var helgade och avskilda för Gud och hans tjänst. (Se studienot till Rom 1:7.)
ni som har fått den himmelska kallelsen: Eller ”ni som har fått en inbjudan till himlen”. Den kallelse som smorda kristna har fått av Gud gör att de kan se fram emot att regera med Kristus i himlen. (Rom 8:17, 30; 1Kor 1:26, 30; Upp 5:9, 10; se studienot till Kol 1:20.) Den mosaiska lagen pekade fram emot det här hoppet. (2Mo 19:5, 6) Men det var bara tack vare Kristus Jesus lösenoffer som ”löftet om det eviga arvet” i himlen kunde bli en verklighet. (Heb 9:14, 15 och studienot) Det var ett bevis på generös omtanke från Gud. Bara de som visade tro på Jesus hade det här himmelska hoppet. (Se studienoter till Flp 3:14; 2Ti 1:9.)
tänk … på: Det grekiska verb som här har återgetts med ”tänk … på” förmedlar tanken på att tänka igenom något mycket noga. Paulus uppmanar de kristna hebréerna att reflektera över och begrunda den uppgift Jesus har som ”apostel och överstepräst”. Ju bättre de förstod vad den uppgiften innebar, desto mer beslutna skulle de bli att bevara sig trogna. (Heb 3:6)
apostel: En apostel är en person som har sänts ut som representant för någon. (Se studienot till Joh 13:16; Ordförklaringar under ”Apostel”.) Jesus kunde kallas apostel eftersom Gud hade sänt honom till jorden som sin representant. (Joh 3:17; 6:57; 7:29 och studienot; 1Jo 4:14) I Heb 3:2–6 förklarar Paulus på vilka sätt Jesus var överlägsen Mose, som också kunde betraktas som en apostel eftersom han sändes till farao som Guds representant. (2Mo 3:10; 4:28; 7:16)
erkänner: Eller ”bekänner”. Att erkänna Jesus innebär att man öppet berättar att man tror på honom och står på hans sida. (I Heb 4:14; 10:23 har samma grekiska ord översatts med ”förkunna … [sin] tro på” och ”tala öppet om”.) I det här sammanhanget betonar Paulus hur viktigt det är att erkänna Jesus som en överlägsen, permanent och medkännande överstepräst. (Heb 2:17; 4:14, 15; 7:24, 27)
precis som Mose: Paulus vill påminna de kristna hebréerna om att kristendomen är överlägsen judendomen, och därför jämför han Jesus och Mose. Paulus visar att Jesus var överlägsen Mose, en ofullkomlig människa som judarna satte sitt hopp till. (Joh 5:45) Mose var insatt som tjänare i Guds hus. Men i det här sammanhanget syftar det inte på tälthelgedomen eller templet. (Jämför 2Kr 6:18.) Det ”hus” som Paulus syftar på är Israels folk, dvs. nationen (församlingen) Israel. (4Mo 12:7) Mose tog troget hand om det huset, alltså israeliterna. (1Kor 4:2) Jesus visade sig också vara trogen. Men Paulus går vidare och förklarar varför den uppgift Jesus hade var överlägsen den Mose hade. (Heb 3:3, 5, 6)
är värd större ära än Mose: Här förklarar Paulus varför Jesus var värd större ära än Mose. Mose var tjänare i ett hus som Gud hade byggt. (2Mo 40:38; 5Mo 7:6) Jesus däremot hade satts över ett hus som han själv hade byggt under Guds ledning: den kristna församlingen. (Mt 9:35; 16:18 och studienot; Lu 6:13; Apg 2:1, 2, 33; Ef 2:20) Sedan lägger Paulus fram ett ännu mer imponerande argument: Jesus hade redan lång erfarenhet av att bygga under Guds ledning. Paulus säger vidare att ”den som har byggt allt är Gud”. (Heb 3:4 och studienot) Och Jesus var Guds medarbetare i det byggnadsarbetet, och därför var han definitivt värd mycket större ära än Mose.
Varje hus byggs ju av någon: Paulus nämner här en allmän sanning och använder ett argument som var välkänt även på hans tid: Alla hus måste ha byggts av någon, oavsett om det är ett fysiskt hus eller ett andligt, som det ju är fråga om i det här sammanhanget. (Se studienoter till Heb 3:2, 3.) Det verb som här översatts med ”bygga” kan även syfta på att göra i ordning eller ordna något. Det används till exempel om att inreda tälthelgedomen. (Heb 9:2, 6)
den som har byggt allt är Gud: Jehova har byggt ”allt”: hela det fysiska universum, alla levande varelser och ”en ny skapelse”, dvs. församlingen av smorda kristna. (Gal 6:15 och studienot) Det grekiska ordet för ”bygga” används i Jes 40:28 i Septuaginta som en återgivning av det hebreiska ordet för ”skaparen”. Jesus hjälpte sin Far när allt skulle skapas, och han beskrivs som en ”skicklig arbetare”. (Ord 8:30, 31; Kol 1:15, 16; Heb 1:10 och studienot; se också studienot till Heb 3:3.)
hus: Detta syftar på den bokstavliga nationen (församlingen) Israel. (Se studienot till Heb 3:2.)
son, med ansvaret över hela Guds hus: Jesus var mycket mer än en tjänare i Guds hus, som Mose hade varit. (4Mo 12:7; Heb 3:2, 3, 5) Jehova hade insatt sin son som kung ”över hela Guds hus” – en nybildad andlig nation som består av smorda kristna. Den nationen kallas ”Guds Israel”. (Se studienoter till Gal 6:16; Kol 1:13.) Jesus var alltså värd mycket större ära än Mose, som judarna på Paulus tid ansåg vara en av de viktigaste profeterna.
tala fritt och öppet: Eller ”vara modiga”, ”vara tillitsfulla”. I de kristna grekiska skrifterna kan det här grekiska uttrycket syfta på att frimodigt säga sin mening, men även att tillbe Jehova tillitsfullt. De kristna hebréerna var omgivna av judar som höll sig till föreskrifterna i lagen när de tillbad Gud. Judarna ansåg att deras sätt att tillbe var överlägset det kristna sättet. Så de kristna behövde vara modiga för att förkunna de goda nyheterna att Jesus var Messias. (Jämför studienoter till Apg 4:13; 28:31.) De behövde också fortsätta att lita på att de genom Jesus ”fritt och tillitsfullt” kunde tillbe Jehova och be till honom. (Se studienoter till Ef 3:12; Heb 4:16.)
som den heliga anden säger: Här och i de följande verserna (Heb 3:7–11) citerar Paulus från Ps 95:7–11, som skrevs av David (Heb 4:7 och studienot). Men Paulus skriver att det är den heliga anden som säger de här orden. Gud använde sin ande för att vägleda David när han skrev psalmen. (2Sa 23:2; se studienoter till 2Ti 3:16; 2Pe 1:21.) Paulus använder uttrycket ”den heliga anden” på ett liknande sätt i Heb 10:15–17.
Om ni ändå ville lyssna till hans röst i dag: Se studienot till Heb 3:13.
inte vara hårdhjärtade: Att göra sitt hjärta hårt (eller sin nacke hård) är ett bildspråk som ofta används i de hebreiska skrifterna om människor som vägrar lita på Jehova och lyda honom. (2Ku 17:14, not; Neh 9:16, 17, noter; Ord 28:14; Jer 17:23, not; Sak 7:12) När någon gång på gång vägrar lyda Jehova blir personens hjärta förhärdat, dvs. okänsligt eller oemottagligt för vad som är hans vilja. (2Mo 8:15, 32; 9:34) Paulus uppmanar de kristna hebréerna att ha ett mjukt hjärta och att ”lyssna till” Guds röst. (Heb 3:7, 12–15) Om de lyssnade till Gud skulle de också lyda honom. Då skulle deras hjärtan inte bli förhärdade eller upproriska. (5Mo 10:16)
som den gången era förfäder väckte min vrede, som på prövningens dag: Här citeras Ps 95:8, och den versen handlar om något som hände när israeliterna var i vildmarken. I Refidim klagade de på att det inte fanns något vatten, så Mose gav platsen namnet Meriba (betyder ”gräl”, ”klagan”) och Massah (betyder ”prov”, ”prövning”). (2Mo 17:1–7; se noter till v. 7; 5Mo 6:16; 9:22; se Tillägg B3.) Det här var inte enda gången israeliterna klagade. (4Mo 14:11, 22, 23) De klagade även på brist på vatten på ett annat ställe som kallades Meriba, men som låg nära Kades. (4Mo 20:1–13) I den grekiska Septuaginta-översättningen av Ps 95:8 (94:8, LXX), som Paulus citerar här, står det inte ”Meriba” och ”Massah”. De hebreiska namnen har i stället återgetts med grekiska uttryck som kan översättas ”gången då vrede väcktes” och ”prövning”. Den här ordalydelsen kan tyda på att Paulus inte syftar på en specifik händelse, utan på den trolösa inställning som israeliterna hade under hela sin 40 år långa vandring genom vildmarken. (4Mo 32:13; Heb 3:9)
blev jag upprörd: Paulus citerar från Ps 95 för att visa hur Jehova kände när israeliterna gjorde uppror mot honom i vildmarken. Trots att Jehova gjorde många underverk för att beskydda och ta hand om dem fortsatte de att provocera honom. De lät ”alltid hjärtat föra dem vilse”. De väckte Jehovas vrede och motvilja och rentav avsky. (Ps 95:9–11; jämför 4Mo 14:22, 23.) Paulus använde den här berättelsen för att hjälpa de kristna hebréerna att inte följa i sina trolösa, upproriska förfäders fotspår. (Se studienot till Heb 3:12.)
”De ska inte få komma in i min vila”: Mose hade skrivit att Jehova hade sagt till de upproriska israeliterna: ”Ingen av er ska komma in i det land som jag lovade att ni skulle få bo i.” (4Mo 14:30) Och psalmisten tillfogade under inspiration de ord av Jehova som citeras här i Hebréerna: ”De ska inte få komma in i min vila.” (Ps 95:11) Den här upproriska generationen hindrades från att gå in i Kanaan, så de gick miste om en möjlighet att få samarbeta med Jehova för att förverkliga hans avsikt. När det gällde nationen Israel var hans avsikt att de skulle slå sig ner i det utlovade landet och bo där i frid och ro. (1Ku 8:56; 1Kr 22:9) När de gjorde uppror gick de miste om möjligheten att komma in i Guds vila. Men Paulus fortsätter med att förklara hur de kristna kan komma in i Guds vila. (Se studienoter till Heb 4:1, 3.)
drar sig bort: Det grekiska verb som här återgetts ”drar sig bort” (afịstēmi) har grundbetydelsen ”stå (ställa sig) på avstånd (borta från)”. Det kan också återges med ”avfalla”, ”ta avstånd från”. (1Ti 4:1 och studienot; 2Ti 2:19) Det är besläktat med ett substantiv som återges med ”avfall”. (Se studienot till 2Th 2:3.) Om någon ”drar sig bort” är det en avsiktlig och medveten handling. (Jämför studienot till Heb 2:1, som varnar för att man kan glida bort om man är oförsiktig eller blir distraherad.) En person drar sig bort från Gud genom att göra uppror mot honom och medvetet sluta tillbe honom. I det här sammanhanget använder Paulus exemplet med israeliterna för att visa att det är väldigt svårt att komma tillbaka på rätt kurs om man följer en så upprorisk väg. (Heb 3:7–11, 16–19)
den levande Guden: Det här uttrycket var välbekant för kristna med judisk bakgrund. (Jos 3:10; Ps 42:2) I Skrifterna ställs Jehova i skarp kontrast till nationernas livlösa gudar. (Jer 10:5, 10) Jehova svor att den generation israeliter som gjorde uppror mot honom i vildmarken inte skulle få komma in i det utlovade landet. Och han garanterade hur säkert det var med orden ”så sant jag lever”. (4Mo 14:21, 28) I det här sammanhanget betonar uttrycket ”den levande Guden” vilka allvarliga konsekvenser det får att dra sig bort från Gud, den ende som kan ge oss ett evigt liv eller släcka allt hopp om ett evigt liv. (Se studienot till Heb 10:31; se också studienoter till 1Ti 3:15; 4:10.)
ett ont hjärta utan tro: Det här uttrycket syftar inte på någon som då och då kämpar med tvivel eller som saknar tro på grund av okunskap. (Jämför 1Ti 1:13.) Det syftar snarare på någon som medvetet vägrar tro. Paulus tänkte på israeliterna i vildmarken som vägrade tro på Jehova trots att de hade sett många fantastiska underverk. (Heb 3:9) De var så uppfyllda av sina egna begär att de inte reflekterade över allt det Jehova gjorde för dem, och till slut gick de rakt emot hans vägledning och ville återvända till Egypten. (2Mo 17:2, 3; 4Mo 13:32–14:4) Deras förhärdade, trolösa inställning var oförlåtlig och ond. (Heb 3:13, 19; se studienot till Heb 3:8.) De kristna hebréerna behövde skydda sina hjärtan, så att ingen av dem utvecklade en sådan inställning.
så länge man kan säga ”i dag”: Paulus hänvisar återigen till Ps 95:7, 8, där det står: ”Om ni ändå ville lyssna till hans röst i dag och inte vara hårdhjärtade.” (Heb 3:7, 8) Den här tanken påminner om många av Moses inspirerade uppmaningar. (5Mo 4:40; 6:6; 7:11; 15:5; 27:1, 10) Formuleringen i Ps 95:7, 8 betonar att israeliterna hade en begränsad tid då de kunde lyssna på Jehova och följa de anvisningar han gav genom Mose. På liknande sätt använder Paulus uttrycket ”i dag” för att understryka att det fanns något de kristna hebréerna inte kunde vänta med. De behövde fortsätta att ”uppmuntra varandra”, särskilt med tanke på vilken tid de levde i. (Heb 10:25) Längre fram visar Paulus att uttrycket ”i dag” i Ps 95:7 egentligen syftar på Guds vilodag, som ur mänsklig synvinkel är en väldigt lång tidsperiod. (Heb 4:7; se studienoter till Heb 4:3, 4.) Men med tanke på hur kort ett människoliv är blir det tydligt hur viktigt det är för de kristna att ta vara på varje tillfälle att uppmuntra varandra, för sådana tillfällen kan plötsligt försvinna och kanske aldrig komma tillbaka igen. (Jämför Ps 90:12; 144:4; Jak 4:14.)
synden, som har makt att förleda: Eller ”syndens förförelse (bedrägeri)”. (Jämför Mt 13:22, not; se också studienot till 2Th 2:10.) Ett uppslagsverk kommenterar det grekiska uttrycket så här: ”Synden beskrivs som en aktiv, aggressiv kraft.” (B.F. Westcott: The Epistle to the Hebrews: The Greek Text With Notes and Essays) Ett annat uppslagsverk säger: ”Synden är en förförare som inte håller sina löften.” (C. Spicq, översatt till engelska och utgiven av J.D. Ernest: Theological Lexicon of the New Testament) (Se studienot till Kol 2:8; jämför 1Mo 4:7.)
har … del i Kristus: Eller ”har … gemenskap med Kristus”. Det grekiska ord som kan återges med ”gemenskap” har översatts med ”medbröder” i fotnoten till Heb 1:9 och ”kamrater” i Lu 5:7. Men i det här sammanhanget används uttrycket för att beskriva vad Kristus bröder har gemensamt med honom. De behöver till exempel lida för att bevara sig lojala när de är på jorden, och de ska tjäna Jehova för evigt i himlen. (Heb 3:1 och studienot; 12:28; 1Pe 4:13; Upp 3:21; 20:6)
föll döda ner i vildmarken: Det grekiska ord som återgetts med ”döda” förekommer bara här i de kristna grekiska skrifterna, men det finns med i Septuaginta-översättningen av 4Mo 14:29, 32, den skildring som Paulus anspelar på. Det här grekiska ordet användes tydligtvis nedsättande om människor som var så onda att de inte förtjänade en vanlig begravning. (Se också Jes 66:24, där Septuaginta använde samma grekiska ord om ”liken” av de människor som gjorde uppror mot Jehova.) Paulus använde det här negativt laddade ordet för att varna de kristna för att följa de upproriska israeliternas dåliga exempel och dra sig bort från den levande Guden. (Heb 3:12 och studienot)