Tacksamma för Jehovas vittnens arbete

VAD tänker välsinnade människor när Jehovas vittnen besöker deras hem? Ja, vilka är deras tankar beträffande Jehovas vittnens strävanden att tala med dem om bibeln och dess livgivande budskap? Lägg märke till vad ett äkta par från Los Angeles i Kalifornien sade om detta:

”En söndagsmorgon ringde en äldre dam på vår dörr. Hon var utländska, och det var litet svårt att förstå henne. Just då förstod jag inte riktigt hennes syfte med att besöka oss, men hon förklarade att hon var upptagen med en bibelundervisande verksamhet. Jag lyssnade på henne av två skäl. För det första beundrade jag att hon hade en sådan stark religiös övertygelse att hon gick ut bland människor för att dela med sig av sin tro. Jag förstod att det inte var lätt för henne att göra detta, då hon inte talade så bra engelska. Hur skulle jag kunna låta bli att lyssna på henne? Hon visade ju en sådan omsorg om mig, en fullständig främling, att hon kom till mitt hem bara för att dela med sig av det som hon hade lärt sig. För det andra lyssnade jag på henne därför att jag var intresserad av ämnet.

Min fru tillhörde episkopalkyrkan, och jag var lutheran. Vi hade undersökt båda kyrkosamfunden och var inte bara besvikna utan fann dem även motbjudande. Vi undersökte också andra kyrkosamfund, men vi blev aldrig nöjda. Jag kände att det måste finnas något mera i religionen utöver att bara församlas, ge gåvor, sjunga och en gång i veckan lyssna på halvtimmes predikningar, som aldrig gav någon undervisning av värde. Så när denna äldre dam kom till vårt hem var vi sökande, och vi var utan tvekan intresserade av vad hon hade att säga om bibeln. Det första besöket var kort, och hon lämnade en bibelförklarande bok hos oss. Den kostade bara femtio cent [två kronor och femtio öre]. Hur skulle jag kunna låta bli att ta den?

Denna dam var så vänlig. Hon glömde inte bort oss. Två veckor efter sitt första besök kom hon tillbaka tillsammans med Jehovas vittnens församlingsföreståndare på platsen. Deras intresse för oss och hans bibelkunskap gjorde ett så djupt intryck på mig att vi genast började studera bibeln tillsammans med dem.

Våra framåtskridanden gick sakta, eftersom det hela tiden uppstod problem, men vi fortsatte att inhämta kunskap från bibeln. När vi hade studerat några månader sade min fru till mig: ’Bob, jag är så förvirrad och orolig, därför att det vi nu lär oss skiljer sig så från allt vad jag tidigare har fått lära mig.’ Hon frågade mig sedan om vi inte kunde sluta med vårt bibelstudium. Jag kunde inte hålla med henne om det, eftersom jag inte var av samma mening som hon. Jag svarade: ’Nej, Sharon, jag vill inte upphöra med vårt studium. Jag lär mig så mycket och är tacksam över att de vill använda sin tid till att undervisa oss om allt det som de har lärt sig.’ Nästan omedelbart blev min fru lugnad. Så småningom blev hon lika ivrig som jag att fortsätta med vårt bibelstudium.

Det var inte alltid så lätt att acceptera allt det som vi fick lära oss, även om varje sak kraftigt understöddes av bibeln. Vi kom i konflikt med våra släktingar och vänner. Mycket av det vi gjorde behövde vi ändra på. Det blev svårt för oss att upphöra med att fira icke-kristna högtider. Det var också svårt för min far att förstå och acceptera förändringarna i vårt liv, och detta gjorde det svårt också för oss. Men vi insåg att vi var på rätt spår, och vi fortsatte att studera. Ibland uppkom frågor, som vi inte förstod eller helt kunde acceptera just då, men vi fick det rådet av den som studerade med oss att inte låta någonting bli en stötesten för oss eller hindra oss från att fördjupa oss i bibelns sanningar. Vi tog emot hans råd och erinrade oss de frågor som vi inte riktigt hade förstått. Vi skrev också ned dem. Genom att vi studerade mer och mer upptäckte vi att dessa frågor blev uppklarade, en efter en.

Vi blev inbjudna att närvara vid Jehovas vittnens möten, och efter ett flertal inbjudningar började vi besöka dem. Först gick vi till de offentliga föredragen på söndagarna, sedan till bokstudierna på tisdagskvällarna, sedan till Vakttornsstudierna och slutligen till teokratiska skolan och tjänstemötena. På kort tid lärde vi oss mer och mer. Ja, ju mer vi lärde oss, desto mer önskade vi lära oss. Det dröjde inte länge förrän vi började gå ut och dela med oss av det vi fick kunskap om, precis så som den vänliga, äldre damen hade gjort.

Nu finns det inte tillräckligt många timmar i veckan. Sanningen om Gud har blivit en mycket viktig del av vårt liv, och ingen kommer att få hindra oss i vårt fortsatta framåtskridande.”