Hippies ”talar om hur det är”
HAR hippies funnit svaren? Har deras livskurs visat sig vara vägen till lycka? Är deras mellanhavanden med varandra alltigenom kärleksfulla och uppbyggande? Vad får de skörda av det liv de har sått?
Det är av stort intresse att höra vad personer som har varit hippies säger. De kan ”tala om hur det är”. Alla har naturligtvis inte haft samma erfarenheter. Men de som berättas här är helt representativa för vad många har sagt.
Finner de svaren?
En ung kvinna i Förenta staterna anslöt sig till hippierörelsen med samma idealism som andra. Hon ville finna svar. Lyssna till hennes upplevelser som hon berättade dem för Awake! (Vakna!:s moderupplaga):
”Vad vi alla faktiskt var ute efter i början var att finna svaren på de oerhörda problemen i livet. I detta sökande blev jag indragen i narkotikamissbruk och sexdyrkan. Senare fick det ockulta, mystik och demonism till och med ännu starkare grepp om mig.
Men ändå fann jag ingen mening i allt detta. Genom min så kallade ’guru’ blev jag ännu mer invecklad i det mystiska och ockulta och i bruk av narkotika. Men jag märkte att alltsammans blev allt svårare att bära. Jag började bli så djupt deprimerad att jag mer än en gång måste motarbeta impulsen att hoppa ner från en bro.
Många av mina vänner var nu heroinslavar och alkoholister. En använde en smutsig nål när han tog narkotika, och kallbrand satte in, åtföljd av blodförgiftning. Han var nära att dö. En annan fick slutligen tag i en pistol och sköt sig. Han stod helt enkelt inte ut med alltihop, särskilt inte med de spiritistiska krafterna som bearbetade oss.
Jag blev verkligen omskakad av detta. Jag kände att jag inte kunde stå ut med det här livet längre, eftersom det definitivt inte gav mig de svar som jag sökte efter. Jag hade fått nog av dessa så kallade ’heliga män’.”
Nej, hon fann inte de svar som hon sökte efter. Inte heller ledde hippies’ väg till ett bättre liv för henne. Den ledde varken till lycka eller till hopp för framtiden.
Materialism och hyckleri
En ung man från Kalifornien som var hippie i flera år letade också efter svaren och ett bättre levnadssätt. Han hade fått nog av materialismen och hyckleriet i samhället. Han säger:
”Visst använde jag narkotika — varenda sort på marknaden. Jag lät håret växa ner på halva ryggen. Jag bar örringar av guld och hade skägg — hela härligheten.
Folk intresserade sig så litet för ungdomarna. Ungdomen av i dag är trött på samhällssystemet. Det är därför de använder narkotika — det är en flykt. De ser hur människorna omkring dem förstör jorden och vattnet genom förorening och inte bryr sig om att de gör det. Det som de vänder sig mot är hyckleriet i dagens samhälle.”
Men vad såg han bland hippies under sina mer än fem år där? Han berättar:
”Hippien är precis lika skenhelig som den han kritiserar. Materialismen är lika utbredd inom hippierörelsen som någon annanstans. Hippien talar om kärlek, men han menar det inte eller praktiserar det inte i bibelns mening. Det är mest sex — faktiskt sexdyrkan. Var och en av dem brydde sig egentligen inte om någon annan än sig själv.”
En uppslagsbok definierar materialism som ”lärosatsen att själviskhet är och bör vara den främsta lagen i livet”. Det är alltså materialistiskt eller själviskt att först och främst tänka på sina egna önskningar.
Tänker inte hippies först och främst på sina egna önskningar? Sviker de inte sitt ansvar i förbindelse med föräldrar och andra, oavsett vilka följder det får? Krossar de inte ofta själviskt sina föräldrars hjärtan? De har vanligen arbetat hårt för att ge sina barn en god start i livet, trots alla sina misstag. Hänger sig inte hippies själviskt åt att tillfredsställa varje nyck när det gäller deras passioner? Och ingen annanstans är denna själviskhet mer uppenbar än i deras begär efter narkotika.
Från narkotika till vad?
Många hippies har ett ständigt problem att få tag i tillräckligt med narkotika. Narkotika är dyrt. Det kostar pengar att köpa.
För att få tag i narkotika tar en del hippies sin tillflykt till att tigga på gatorna. Andra erkänner att de stjäl för att få pengar. Några har övertalat kvinnorna som de lever tillsammans med att ägna sig åt prostitution för att få ihop pengarna. Vad är detta raseri att förvärva narkotika om inte rå materialism?
Att röka marijuana är bara första steget. Mycket ofta leder det till bruk av starkare droger. Vad blir följden av detta? Att man finner svaren? Att man blir upplyft? Lycklig? Ett förbättrat levnadssätt? En författare som gav sig ut för att vara en hippie och levde bland dem skrev om sin erfarenhet i tidskriften Look. Den överensstämmer med vad många hippies och före detta hippies erkänner vara sant. Han berättade om stället där han bodde:
”Ricks och Kathys hem var ett smutsigt, skräpigt, myllrande knarknäste, som var avsevärt mindre behagligt och sanitärt än en kloak, när man tänker på att människor försökte leva där. När vi kom in i hallen, låg det åtminstone ett halvt dussin hippies där i olika stadier av narkotikarus. Och i de mörklagda sovrummen satt män och kvinnor med uttryckslösa ansikten som förstenade på golvet, medan popmusik skränade för full volym från radioapparaterna och hundratals flugor rörde om i molnen av sötaktig marijuanarök. ...
[En hippie] var så påverkad när han kom att han talade i en pipig, skrämmande falsett — men vad han än hade tagit, så var det ändå inte nog. Omkring fem på morgonen vaknade jag helt kort och såg honom ... spruta in sockervatten i halsvenerna, eftersom han hade slut både på riktig narkotika och på andra platser att sticka in nålen på. Varje gång han sprutade in stönade han: ’Åååååhhh, ååååhhh, det här är min grej ... det här är min grej.’ Sedan brukade han rulla omkring på golvet och flaxa och hoa som en uggla.”
Hippies kritiserar med rätta dem i samhället som gör pengarna till gud, som jagar efter materiella ting. Men många hippies’ vanvettiga jagande efter narkotika är precis lika materialistiskt, kanske mer. Och vad blir följden?
En läkare vid San Franciscos allmänna sjukhus beräknade att sjukhuset tog emot femton till tjugo narkotikarubbade patienter varje vecka. Han sade: ”Narkomaner kommer in här undernärda, med brist på sömn och ofta med sjukdomar som orsakats av injektionsnålen. ... Många får andningssjukdomar på grund av undernäring.” En chefsåklagare i Kalifornien avslöjade: ”Var sextionde timme dör någon i Haight-Ashburyområdet tragiskt på grund av narkotika.”
De som undgår omedelbara tragiska följder måste ändå räkna med de verkningar som långvarigt narkotikabruk kan ge upphov till. En sådan effekt av LSD har beskrivits som ”kromosombrott” i kroppsceller. Det rapporteras att detta kan inträffa ”efter bara en eller två användningar. ... Experiment visar att sådant brott kan medföra att barnen som föds blir onormala, utvecklingsstörda eller bådadera.”
Kärlek till nästan?
Kärlek till medmänniskan intar en framträdande plats i hippiefilosofin. Men vad sker i praktiken? Är det verkligen kärlek när en person förser en annan med narkotika, som hippies gör för varandra? Hur många sinnen har inte knäckts och blivit rubbade av narkotika? Hur många kroppar har inte brutits ner och slitits ut? Hippies propagerar för metamfetamin, LSD, peyotle, heroin och andra droger. Men de vänder sig bort i hjälplöshet eller brist på intresse när en medhippies sinne börjar bli suddigt av att han använt dessa medel.
Och vad är ”fri sex” för slags kärlek? En sextonårig flicka förklarade med följande ord att hon inte hade något emot att ge sig åt olika män: ”Det är en helt vanlig sak.” Men vad blir det för följder av ett sådant urskillningslöst liv? Förutom att svartsjuka, bitterhet och hat uppstår bland dem får de veneriska sjukdomarna en fördärvbringande spridning. Samvetslösa, själviska individer driver omkring bland hippies på jakt efter ”fri sex”. De lämnar en svans av smittade personer bakom sig.
En hippie avslöjade sin stora okunnighet om de veneriska sjukdomarnas verkliga faror, när hon naivt berättade för en reporter: ”Det händer. Det är risken man tar med fri kärlek. Då går man till en klinik och blir av med det.” Många upptäcker till sin bedrövelse att man inte blir varaktigt botad så lätt.
Den amerikanske ambassadören i Afghanistan, Robert Neumann, sade om hippies i Kabul: ”De tillintetgör sig själva i Afghanistan. Självmord, fruktansvärd hygien, sjukdomar. De lever i skjul.” Låter allt detta som resultaten av sann kärlek till nästan?
”Hur det är”
Människor kan dras till hippierörelsen i ett allvarligt sökande efter lycka, efter svaren på livets problem, efter frihet. Men fakta visar att det de finner är fjärran därifrån. Deras sökande har inte lett till några svar, men till mycken olycka och till och med slaveri — under såväl narkotika och egna passioner som under det ”etablerade” hippielivet.
En reporter i Haight-Ashbury sade: ”En del hippies som går omkring här verkar mer tärda av bekymmer, oroligare och olyckligare än börsmäklarna på Montgomery Street som de bekänner sig förakta.” En annan sade: ”Haight-Ashbury, en gång kärlekens citadell, ... är nu en spökstad, en stad av fruktan, våldtäkt, mord, överfall och stöld.”
En journalist ”talade om hur det är”: ”Det var få som fann vad de sökte efter ... de flesta fann i stället ett förlorat paradis, fyllt med narkotika, smuts och skri av förtvivlan.”
Ingen kan klandra människor för att vilja ha en bättre tingens ordning, eftersom den här är i ett fruktansvärt tillstånd. Men är lösningen ett levnadssätt som inte förbättrar förhållandena utan ofta försämrar dem? De erfarenheter som före detta hippies har haft visar att svaret måste vara nej.
Men vad är då lösningen på livets problem? Kommer denna fördärvade tingens ordning alltid att råda, så att unga människor har föga hopp för framtiden? Vart kan en rättskaffens, uppriktig människa vända sig för att få sann lycka nu och ett fast hopp för framtiden?