En afrikansk hustru övervinner smäleken
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Liberia
JAG var ett av de tretton barn som föddes åt min far av hans tre hustrur. Ännu minns jag den lyckliga barndomen, då vi fiskade, simmade och fångade sniglar i den breda bäcken, som flöt förbi vårt hem — en halmtäckt hydda i en stor afrikansk by. Å, så roligt jag och de andra flickorna hade, när vi tvättade kläder i det stilla flytande vattnet! Föga visste jag då att sådana här vattendrag hemsöktes av parasiter, som var så små att de kunde krypa igenom huden och äventyra en flickas möjligheter att föda barn — det som är en afrikansk flickas viktigaste uppgift i livet.
Min familj trodde att all verksamhet i livet styrdes av skyddsandar. En av dem hade lovat mig utomordentlig fiskelycka, berättade man för mig. Om man skulle få hjälp av dessa andar, måste man hålla deras lagar. När jag blev sjuk en dag, sade zo, en infödingskvinna som fungerade som ett slags läkare i trakten, till mina föräldrar att andens lag hade överträtts av någon som slagit mig i huvudet. Det goda förhållandet med min skyddsande skulle säkert bli återställt om jag tvättade kroppen i ett visst slags örtavkok.
Jag hade en dunkel aning om att det måste finnas en stor Ande som gjort allt. Men jag visste ingenting om att man kunde bedja till denne väldige men okände Ande. Inte heller kände jag till hur döden hade kommit in bland människorna. Stora olyckor och motgångar fick häxor skulden för. Man trodde alltså att det var en sådan häxa som var ansvarig för min yngre brors död. Omedelbart efter den tragiska händelsen vidtog min far åtgärder för att skydda resten av familjen. Han måste bära ris, vita kolanötter och annat till infödingsdoktorn, som sedan offrade en kyckling under ett stort träd och tillredde en dekokt av olika mediciner till skydd mot det onda.
Vad tror ni mina föräldrar väntade skulle hända nu? De trodde att den skyldiga häxan skulle bli utsatt för obehag — hon skulle drömma att hon blev slagen av en häxa, som var starkare. Därpå skulle hon bli sjuk, och till slut skulle hon bekänna. Rättvisan skulle på detta sätt bli uppfylld, eftersom slagen i drömmen och sjukdomen ansågs vara tillräcklig bestraffning. Men för att slippa att bli ytterligare slagen i drömmen måste den skyldiga lämna infödingsdoktorn ett arvode. Den som ensam hade någon verklig nytta av allt detta var doktorn. Hon fick gåvor från båda parterna. Min lillebror var ändå borta, och ingen kunde framlägga något hopp om att vi någonsin skulle få se honom igen.
”När du gifter dig”
Medan jag ännu var ung, gav mig mor några råd som skulle hjälpa mig att slippa det hon fick genomlida under den mesta tiden av sitt äktenskap. Hon var den första kvinnan som far hade köpt med brudpris, så hon var i själva verket hans rätta hustru, och hon var aktad som en flitig barnaföderska. Men olyckligtvis skaffade sig far senare andra kvinnor, såsom det var sed.
Far älskade sin andra hustru mer än de andra, men hon var också eftertraktad av andra män, och far kunde aldrig förmå sig till att förskjuta henne för hennes otrohet. Denna situation drev mor till att besluta att far aldrig mer skulle få dela säng med henne; hon skulle stanna kvar i huset men leva som om hon vore änka. Sedan kom ett nytt avgörande — den tredje hustrun, hon som måste utföra allt grovarbetet, beslöt att ge sig i väg.
Gråtande berättade mor för mig att det var fars inställsamhet som hade fört med sig detta elände. När mor var hans enda hustru, hade far övertalat henne att ta en kruka och erbjuda den åt en ung flicka som brudgåva, så att hon kunde bli hans andrahandshustru. Fars motivering var att anordningen skulle bli till fördel för mor, eftersom hustrun nummer två skulle få överta allt släpgörat med att dra vatten och utföra andra tunga sysslor. Nu var mor bitter och rådde mig: ”Min dotter, skaffa inga flickor till din man så att du hamnar i en sådan här situation. När du gifter dig, skall din man älska dig, dig allena, och inga andra.”
Fostran i en buschskola
När jag var tolv år for jag hemifrån för att gå i buschskola ett år. Där skulle jag beredas för äktenskapet och för uppgiften som mor. Jag var vetgirig och ivrig att göra mitt bästa, så att jag på alla sätt skulle kunna behaga min blivande make.
En kvinnosammanslutning ombesörjer denna undervisning för unga flickor, och man håller till i en enslig skogstrakt. Under hela lärotiden var vi helt avstängda från våra familjer. Vi ansågs som döda, uppslukade av ”kvinnodjävulen” eller skogsrået. Vår återkomst hem betraktades som ett uppstigande från de döda såsom nya skapelser.
I skolan började min moster, som var en zo, lära upp mig till zo också. Jag kunde då så småningom få en framträdande ställning inom kvinnosammanslutningen, och om någon blev sjuk skulle man vända sig till mig. Så jag lärde mig mycket om löv och örter. De andra flickorna lärde sig konsten att spinna bomullstråd, fläta korgar och väva.
Särskild vikt lades vid att lära oss ödmjuk respekt för äldre människor och för våra kommande äkta män. En uppstudsig, olydig flicka kunde som straff få sitta på en hög av krossade palmkärnsskal. Eller också hällde man vatten över henne i flera timmar utan uppehåll. Vid allvarliga fall av upproriskhet hade zo myndighet att även sedan kursen var avslutad föreskriva ett särskilt slags gift, som skulle störta offret i olycka. På så sätt skulle den sturske anden drivas ut.
”Det får inte hända mig”, bestämde jag mig för. ”Jag skall inte lida smälek för en sådan saks skull.” Men jag hade ännu mycket att lära om verklig kärlek, denna djupa trofasthet som inte för med sig smälek.
Ofruktsamhet en skam
När jag kom upp i giftasåldern, besvarade jag en ung mans kärleksförklaring och ingick ett försöksäktenskap. Mina föräldrar ville försäkra sig om att min tillkommande var någonting att ha. Jag såg fram emot den tid då jag skulle bära på mitt första barn. Föreställ er vilken besvikelse jag kände, när jag fick missfall. Efter detta skulle jag aldrig mer kunna bli i grossess. Mitt liv hade förlorat något väsentligt. Jag var som ett träd utan frukt, som skyar utan vatten.
En dag hade en gammal man, som jag betraktade med misstänksamhet, lämnat en liten bok om Gud till min fästman. Han lovade att komma tillbaka. Så snart jag hörde ljudet av hans motorcykel flydde jag in i kassavabuskaget. Varför skulle en främmande man komma och hälsa på människor som vi, om det inte var för att han tänkte ta oss till fånga och offra oss? En dag kom han till fots och överraskade oss, men hans vänliga hälsning hejdade mig i flykten.
Genom tolk berättade han för oss om en mäktig herre som överlämnade ett vidsträckt och bördigt jordområde till människor han älskade. De fick behålla området så länge de respekterade sin herre och hans lagar. Häri misslyckades de fullständigt, de trotsade sin herre och ställde till oreda. Den godhjärtade herren infann sig snabbt för att driva ut bråkmakarna och ge egendomen till dem som uppskattade den.
Denna illustration hjälpte mig att för första gången förstå Skaparens uppsåt. Jag fick lära mig att hans namn är Jehova. Vilken storslagen framtid denne store himmelske Herre har i beredskap åt dem som behagar honom!
Djupt inom mig var det något som vaknade till liv, något som hade dött för länge sedan. Alla offer jag hade betalat för hade inte kunnat ge mig något hopp. Nu fanns det trots allt något att leva för. Jag hade befunnit mig som i ett djupt, mörkt hål, och nu började jag långsamt föras upp till ljuset och värmen. Jag samtyckte med glädje till att denne gamle man skulle komma och undervisa oss i bibeln regelbundet.
Min tro byggdes upp allteftersom jag fick lära allt om honom som har ”nycklarna till döden och dödsriket”, Jesus Kristus. (Upp. 1:18) Det fanns ändå hopp om att min lillebror skulle få leva igen! Vilken storslagen framtidsutsikt! Och det var djävulen som hade uppfyllt jorden med falsk gudsdyrkan, meningslösa offer och medicinsk magi, som förslavade de vidskepliga.
Min fästman och jag förstod också att ett ärbart äktenskap inte fick vara någon halvdan uppgörelse oss emellan. Därför betalades strax det fulla brudpriset. Både han och jag hade blivit förändrade till det bättre genom kunskapen vi fått i bibeln. Jag var nu säker på att han var den rätte för mig. Och vilken glädje det var att tillsammans besöka de kristna mötena!
”Jag kan inte gråta”
Det var emellertid ingen lång tid vi gladdes åt denna lycka. Plötsligt en dag sade min man: ”Nu far vi någonstans och gör oss pengar.” Jag delade inte hans entusiasm. Detta skulle betyda att vi måste lämna våra kristna vänner och i stället bli upptagna med att tjäna mammon. Snart hade vi upphört med de goda vanorna, och kärleken, glädjen och friden var borta. När vi så småningom kom tillbaka till vår by, var jag en illa behandlad, försmådd hustru. Min man intresserade sig för en annan kvinna. Vad jag längtade efter församlingens möten! Men nu förbjöd min man mig att ha någonting att göra med Jehovas vittnen.
Vid det här laget hade jag lärt mig att Jehova är den högste laggivaren och att ingen annan, inte ens en äkta man, har rätt att upphäva de förpliktelser man har mot Skaparen. Min man hotade med bestraffning och kallade på mina föräldrar och byns äldste. Med all den styrka jag kunde uppbringa förklarade jag inför dem alla: ”Det Jehova har lärt mig har ingen av er lärt mig i hela mitt liv. Jag kan inte sluta med detta. Jag har ett nytt hopp nu!”
Då flyttade min man ifrån mig för att krossa mitt hjärta och gifte sig omedelbart därpå med min yngre syster. Sedan kom han för att urskulda sig: ”Under hela tiden du bott hos mig har du inte fått något barn. Jag har inga barn med dig. Jag vet att det jag nu gör kommer att få dig att gråta av smärta!” ”Eftersom jag bär Jehovas namn”, svarade jag, ”kan jag inte gråta. Eftersom det är pengar du är ute efter och eftersom du har tagit till dig min syster och alla dina andra flickvänner och talat om för mig nu att jag bara är en ofruktsam kvinna, därför skall du få dina pengar!”
När mina föräldrar lämnat tillbaka brudpriset, skrev han själv ut ett kvitto på detta och ett papper med texten: ”Denna kvinna är fri att gifta sig med vem hon vill. Hon kommer aldrig mer att bära mitt namn.” Det är sed bland oss att förfara på detta sätt.
Smäleken borttagen
Jag sköts alltså åt sidan som om jag vore helt värdelös. Jag var som de falnande glöden på en eldstad; jag behövde livas upp genom gemenskapen med Guds folk. Jehova och inte någon skyddsande kom nu verkligen till min hjälp, och under hans beskydd gjorde jag goda framsteg i andligt avseende. Jag glömmer aldrig den dagen då jag följde det gamla vittnet — honom som jag brukade springa och gömma mig för — ut att predika. Människorna blev förvånade när jag kunde berätta saker och ting om Gud för dem, fastän jag aldrig gått i skola. Senare lärde jag mig till och med att läsa för dem ur bibeln om Guds storslagna löften.
När sedan tiden var inne för det blev jag döpt. Det var nu någon mening med mitt liv, eftersom jag tillhörde Gud. Vilken välsignelse jag kunde bli för andra! Så väl jag förstod vilken fruktan och hopplöshet de vidskepliga kvinnorna kände, som jag mötte! Jag ömkade mig i synnerhet över dem som inte kunde få några barn. De trodde det berodde på trolldom, men i stället är det nog vattenparasiterna som bär skulden, eftersom de kan fördärva de inre organen och inverka på förmågan att få barn. Läkare har på senare tid förklarat för mig att det kunde vara orsaken till mitt missfall. Men den store Läkaren skall snart hela våra ofullkomliga kroppar. Missfall, dödfödslar, vanskapthet och sjukdom hos avkomman kommer inte att grumla glädjen för dem som får ha del i att befolka jorden då. Aldrig mer skall mödrarna föda barn som ”drabbas ... av plötslig död”. — Jes. 65:23.
Vilken tillfredsställelse det är att se sanningens säd slå rot i goda hjärtan! En gammal Kpelle-kvinna hade hela sitt liv trott att de döda blir andar och aldrig kommer att leva på jorden igen. Sanningen om att människor skall återuppstå i kroppar av kött för att leva på jorden fascinerade henne. Efter en tid omfattade hon den sanna kristendomen och blev döpt. Denna gamla kvinna, som kunde vara min mor eller till och med mormor, är nu min andliga dotter och gör sällskap med mig i predikoverket. Min egen mor lyssnar också med respekt till budskapet från bibeln. Måtte hon handla innan det blir för sent.
För länge sedan sjöng Hanna en jubelsång i tacksamhet mot Jehova: ”Den ofruktsamma föder sju barn, men den moder som fick många barn vissnar bort.” Jag betraktar ofta de lyckliga och sorglösa barnen i byarna. Men många av deras föräldrar är stolta och motstår Jehovas ord. Hur skall de då kunna överleva, när Gud sopar undan detta vränga släkte? Deras smälek kommer att bli mycket större än en ofruktsam kvinnas. De sätter barn till världen som inte har annat att vänta än tillintetgörelse. Jag tackar Jehova för att hans ord och ande har gjort mig duglig till att brukas som ett ödmjukt redskap i frambringandet av ”sju” barn som skall överleva och fortsätta att leva! — 1 Sam. 2:5.
”Eftersom jag bär Jehovas namn kan jag inte gråta.” Detta är fortfarande min inställning. Jag kan endast känna glädje såsom en i andligt avseende fruktbärande gren, efterlängtad och älskad av min nuvarande man, vid vars sida jag tjänar Jehova. Tillsammans rustar vi oss för att överleva och ser fram emot glädjen att leva under dens kärleksfulla styre, som har utlovat evigt liv. Men redan nu kan jag med glädje och uppskattning säga som Rakel: ”Gud har tagit bort min smälek.” — 1 Mos. 30:23.