Sexualundervisning i skolorna — på gott eller ont?
DEN moderna företeelse som kallas sexualundervisning i skolorna har — naturligt nog — blivit ett starkt kontroversiellt ämne och föremål för mycken kritik, även i Sverige. I Nordamerika utkämpas rentav en het strid från kust till kust mellan förespråkarna för sådan undervisning och motståndarna till den.
Vilka är inblandade i den här kampen som orsakar så svår splittring även i små städer och inom en del kyrkor? Vad ligger bakom striden? Hur kommer den att påverka dig och din familj? Och eftersom den äger rum i ett land som förmodas vara kristet, vilken ståndpunkt skall en sann kristen inta? Är det en god eller dålig sak striden gäller?
Vilka är inblandade?
Sedan dammet efter de inledande skärmytslingarna lagt sig, blev stridslinjerna klart markerade. Förespråkarna utgör en överväldigande armé: Förenta staternas upplysningsråd i sexual- och undervisningsfrågor, Amerikanska läkarsällskapet, Nationella undervisningssamfundet och Kyrkornas nationalråd.
Olika sociala organisationer, religiösa grupper och ett växande antal lokala och nationella föräldraorganisationer och medborgarkommittéer är mobiliserade för att protestera på det ena eller andra sättet. Bland motståndarna finns några som tidigare var förespråkare tills de upptäckte vad som för dem var oroande verkningar. Motståndet ser ut att växa.
Kanadensiska institutet för allmän opinion rapporterar att 73 procent av kanadensarna godkänner sexualundervisning i folkskolorna. En gallupundersökning visar att 71 procent av amerikanska föräldrar önskar sådan undervisning för sina barn (och ungefär 60 procent av skolorna i Förenta staterna har sådan i någon form). Det är emellertid av intresse att det nu är åtminstone tjugo stater som på grund av oppositionen har handlat på beslut av sina lagstiftande församlingar eller lagt fram lagförslag inför dessa för att inskränka eller förbjuda denna undervisning i skolorna.
Vad föranleder kampen?
I allmänhet tycks det råda en viss enighet mellan dessa fiender om att någon form av sexualundervisning behövs för de unga i den här generationen. Meningsskiljaktigheterna gäller när undervisningen skall börja, hur omfattande den bör vara vid olika åldrar, vem som skall undervisa samt vem som skall ge ut studiematerialet och vad det skall innehålla.
En grundläggande orsak till att det häftiga motståndet bröt ut tycks vara det nya steget att ge sexualundervisning i grundskolorna och folkskolorna. Somliga föräldrar blev chockerade av det språk som mycket små barn började använda och av att en del barn försökte ”praktisera” på yngre familjemedlemmar vad som lärts eller demonstrerats i klasserna. Sådana föräldrar anser att det är att ge ”för mycket för tidigt”.
En del av dessa föräldrar motsätter sig inte lämplig undervisning i högre klasser, men även då anser de att de har anledning att intressera sig för vilka som undervisar klasserna och huruvida de är kvalificerade. De gör gällande att en del lärare gått till ytterligheter, såsom i det fall då en lärare uppmanade eleverna att skriva av oanständiga ord från väggarna i toalettrummen och sedan definiera orden i klassen. I ett annat fall bad en lärare elever redogöra för sina egna erfarenheter av masturbation, homosexualitet och sexuellt experimenterande med djur. Föräldrar fruktar för inflytandet från lärare som kan ha sina egna sexuella ”vanor”.
Motståndarna håller styvt på att sexualundervisning i skolorna är en form av intrång i och inskränkning av föräldrarättigheterna. Enligt dem borde undervisningen i detta ämne huvudsakligen överlåtas på föräldrarna och religionen, åtminstone när det gäller de mer intima detaljerna. De motsätter sig också i många fall grupp- eller samundervisning.
Men de främsta invändningarna, som har orsakat de skarpaste ordväxlingarna, gäller att lärokurserna utelämnar undervisning i moralfrågor och att detta hänger samman med vänsterradikala gruppers målsättning, vilka söker få igenom sexualundervisning för att undergräva den moraliska tågan hos en nation och så bana väg för kommunism.
Behövs den?
Förespråkarna svarar med att säga att oppositionen eggas av ”högerextremister” och ortodoxa sekter som är förblindade av föråldrade moralnormer. De hävdar att föräldrar försummat och svikit ansvaret att undervisa sina egna barn, vilket har lett till tilltagande promiskuitet, utomäktenskapliga födslar och spridande av veneriska sjukdomar bland de unga. Dessutom får ungdomen dåligt skydd mot den ständiga påverkan från reklam, litteratur och filmer samt en del vuxnas dåliga exempel. De säger att det är dessa förhållanden som gett upphov till kampanjen för sexualundervisning.
I Ontario är antalet ogifta mödrar nu dubbelt så stort som för tio år sedan. En del anser att så många som 50 procent av tonårsflickorna som gifter sig är havande på bröllopsdagen. En tidning hävdade att tio torontoflickor reser till Quebec varje vecka för att få abort. I Förenta staterna rapporteras det att förra året föddes 6.000 barn utom äktenskapet av flickor under femton år. En läkare beklagade det förhållandet att tolvåringar kommer till honom och inte vet hur de blivit havande. En annan klagade över den ”fullständiga likgiltigheten” för patienter med sexuella problem. Och statistiken visar att många nationer upplever en alarmerande ökning av veneriska sjukdomar hos unga människor.
Det råder heller inget tvivel om att det sätt på vilket sex och nakenhet förs fram i filmer, TV, böcker, reklam och tidningar övar ett dåligt inflytande på ungdomen. Även moderna musiktexter får otillåten sexualitet att verka ”inne”. I en kommentar till hur barn härigenom tidigt påverkas sade en läkare: ”Min 9-åring vet genom bioannonserna vad en lesbisk person är.”
Förespråkarna kräver därför att sexualundervisningen skall börja i lekskolan och fortsätta i skolorna.
Lösningar
Man kan förstå att lärare önskar fylla ut den lucka som lämnats av oförståndiga föräldrar och förse de unga med behövlig kunskap. När de nu rusar åstad för att göra det, måste de emellertid vara försiktiga så att de inte blint trampar på den naturliga och uppenbara samhörigheten mellan föräldrar och barn. Om lärare anser att föräldrar nu inte är utrustade att undervisa sina barn eller inte vill påtaga sig ansvaret att göra det, varför då inte behandla det problemet i stället för att bara ta itu med följderna?
Varför inte undervisa föräldrar i vad de skall lära sina barn och hur de skall göra det? Många föräldrar skulle välkomna detta. Det skulle vidmakthålla den viktiga samhörigheten mellan föräldrar och barn och bevara familjeenheten. Det skulle också göra det möjligt att anpassa undervisningen till barnets individuella behov, något som föräldrarna torde förstå bättre än en som inte har levat tillsammans med barnet. Hemmet är den idealiska platsen för undervisning i det här ämnet.
Hemmets avskildhet skulle eliminera eventuell förlägenhet inför främlingar och eventuellt missbruk från någon med orätta motiv — lärare eller andra elever. Den skulle få diskussionen att behålla karaktären av ”familjeangelägenhet”, vilket den också är. Även förespråkare för kurser i sexualkunskap i skolorna kallar gärna dessa för kurser i ”familjeliv”.
De som klagar över att föräldrar känner sig för generade att diskutera dessa frågor med sina barn får till svar att föräldrarna inte skulle vara det, om de en gång blev lärda och övade i vad de skulle säga och hur de skulle bemästra situationen. ”Men föräldrar är inga lärare, de är inte förberedda att ta itu med situationen, de skulle vara alltför känslomässigt engagerade för att lyckas väl”, hävdar somliga. Doktor David Reubens iakttagelse är här på sin plats: ”Skolorna är till och med sämre förberedda än föräldrarna när det gäller att erbjuda sexualundervisning. Kursplanerna är ’Musse Pigg’, och barnen vet det. Vad som behövs är att man nalkas problemet från ett helt nytt håll: Sexualundervisning för vuxna.”
Även om kursplanerna inriktades på att lära föräldrar hur de skall ge de unga sexualundervisning, skulle det ändå finnas allvarliga nackdelar. Det är inte troligt att det skulle råda större moralisk jämvikt i sådana kurser än det gör nu i kurserna för de unga. Det är inte heller alls troligt att Guds lagar, som nedtecknats i hans ord, bibeln, skulle framhållas för att ge kursen dess nödvändiga moraliska jämvikt. Varför inte? Därför att många lärare har föga respekt för bibeln. Och de flesta kyrkor har underlåtit att inskärpa en verklig moralisk ansvarskänsla hos de vuxna. Många prästmän inte bara nedvärderar bibeln; de omfattar själva den ”nya moralen”.
Det finns således många synpunkter på sexualundervisning i skolorna. Inför dessa stridiga åsikter undrar föräldrar vad de bör göra.
[Bild på sidan 5]
Kurser i sexualkunskap i skolorna framhåller vanligtvis inte sunda moraliska principer