Sexualundervisning i skolan — till gagn eller skada?

MAJORITETEN av det danska folket oroas tydligen inte av den nya lagen om obligatorisk sexualundervisning. De flesta tycks betrakta den som ”ett steg i rätt riktning”, något som kommer att hjälpa barnen att uppnå ett välbalanserat liv.

Man kan naturligtvis inte förneka att barnen behöver få lära sig fakta om livet, hur och varför deras kroppar fungerar som de gör och vad fortplantningen är för något. Det är också obestridligen mycket viktigt att de har en sund inställning till dessa ting och inte betraktar könslivet som något ”orent” i sig självt.

Många människor urskiljer emellertid vissa faror i samband med Danmarks nya lag eller den tendens den representerar. De är bekymrade över de ökade befogenheter som ges åt skolmyndigheter och lärare och den därav följande minskningen av föräldrarnas inflytande över barnen.

Vägledning eller vilseledning?

Många urskiljer samma fara som för några år sedan framhölls av skoldirektören Aage Nørfelt. Han varnade:

”Ändamålet med all undervisning är ... vägledning, men om väsentliga områden förbigås kan den mycket lätt övergå i raka motsatsen, vilseledning.” — Kristeligt Dagblad, 24 augusti 1966.

De som förespråkar sexualundervisning i skolan, sade han, har inställningen att de unga ändå kommer att ha könsförbindelser och att det alltså gäller att hjälpa dem att använda preventivmedel och undvika havandeskap och illegala aborter. Sedan påpekade han:

”Men i detta sammanhang underlåter man att göra det viktigaste: att tala om för dessa stora barn (för något annat är de inte) att felet är att de har intimt umgänge i den åldern.” Livet har ”sin naturliga rytm, som måste respekteras. Ett barn skall vara ett barn och en ungdom en ungdom under dessa perioder.” På detta sätt förbereds de för ett fullt moget liv längre fram. Precis som små barn som försöker imitera äldre människor verkar dåraktiga, och precis som äldre personer som försöker verka ungdomliga gör sig löjliga, är det tvärt emot naturen, när omogna ungdomar försöker leva som mogna vuxna. Skoldirektör Nørfelts slutsats blev därför:

”Att man har rätt till sexuellt umgänge när man är sexuellt mogen i biologiskt avseende är en falsk förkunnelse. Det är vilseledning, inte vägledning.”

Detta betyder inte att den nya lagstiftningen fullständigt ignorerar dessa problem. Den strävar verkligen efter att ge vissa vägledande principer i stället för att bara ge barnen sexuell upplysning. Men vilka är dessa principer? Vilken fasthet besitter de?

Som en grundval för sådan vägledning använder det lagstiftande utskottet en avhandling av teologiprofessorn K. E. C. Løgstrup. Den framhåller att ”ungdomstiden ofta kännetecknas av ombytlighet och vankelmod”. Man bör påpeka för ungdomarna att om de saknar förmågan att upprätta bestående förhållanden, är det inte till deras eget bästa att inleda ett sexuellt förhållande; att sådana förhållanden i stället för att lösa problemen ”ofta skapar nya problem”. Följaktligen kommer all uppmuntran till kyskhet och återhållsamhet att antingen vara mycket svag eller också saknas helt. Ungdomarna skall varnas för att ta chanser som kan leda till havandeskap. De bör ges rådet att båda parter bör känna sitt ansvar att använda tillförlitliga preventivmedel, och de bör till och med upplysas om vilka som är de bästa tillfällena för sexuellt umgänge. Dessutom skall man inpränta betydelsen av ”förståelse” och ”hänsyn” i dessa angelägenheter. Men denna avhandling av teologen Løgstrup säger ingenting om någon moralisk förpliktelse gentemot Gud. Vad ungdomarnas föräldrar anser om ett rätt levnadssätt betraktas uppenbarligen som något oväsentligt. Slutresultatet blir att de unga själva får fatta beslut om vad de bör eller inte bör göra.

Väntar du dig att ungdomar som får detta slag av vägledning skall avhålla sig från sexuella förbindelser eller hänge sig åt sådana?

Kan det kallas konsekvens att lagstiftarna ifrågasätter föräldrarnas förmåga att ge sina barn förståndig vägledning och samtidigt tillskriver oerfarna, omogna ungdomar den vishet som behövs för att fatta förståndiga beslut, när könsdriften börjar spira hos dem? Den tillit sexualundervisningens förespråkare har till ungdomarnas omdömesförmåga är högst märklig och — med tanke på de problem som redan existerar bland ungdomar över hela världen — minst lika naiv.

Skulle det vara förnuftigt att för en ung pojke förklara hur en bil fungerar och hur man kör den och sedan skicka ut honom i storstadstrafiken med den enkla anvisningen att han bör vara ”hänsynsfull” och visa gott omdöme — utan att ge honom någon kunskap om eller känsla av ansvar gentemot trafikreglerna? Stadstrafiken är inte på långt när så komplicerad som de mänskliga relationerna och inte lika farofylld som dessa kan vara, särskilt i vår moderna tid. Menar man att vi skall tro att Gud inte har gett oss några regler att följa?

Statligt intrång på föräldrarnas rättigheter?

Öppnar den nya lagen vägen för ett statligt intrång på föräldrarnas rättigheter? Filosofie magister Oskar Hansen har anfört klagomål om detta hos Kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Han riktar uppmärksamheten på artikel 2 i första tillägget till denna konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna. Det heter där:

”Vid utövandet av de funktioner som staten påtager sig i fråga om utbildning och undervisning skall den respektera föräldrarnas rätt att försäkra sig om att sådan utbildning och undervisning sker i överensstämmelse med deras egen religiösa och filosofiska övertygelse.”

Den danske prästen Søren Krarup går emellertid ännu längre. Han har gett uttryck åt åsikter som skiljer sig från många av Danmarks prästers, och han liknar den nya lagen vid ”nynazism”. I Kristeligt Dagblad för 4 juni 1971 varnade han: ”Det är ett försök att stjäla barnen från deras föräldrar, precis som nazisterna gjorde.”

Han gav följande svar på frågan hur det kan komma sig att en regering kan säga åt människor att de inte är förmögna att själva sköta sina angelägenheter, trots att det är folket som har valt denna regering:

”Det gör man genom att åberopa en sakkunskap som gemene man inte äger. Tendensen är uppenbar i politiken. ... Men den börjar också att slå igenom på det pedagogiska området, där det vimlar av allvetande och allsmäktiga ’experter’ på barns välbefinnande och lycka.”

Sådana ”experter”, säger han, gör anspråk på att känna andra människors innersta tankar. ”Och — vad som är än viktigare — man gör anspråk på att känna dem bättre än människorna själva.” Han liknar dem vid en läkare som anser att han inte bör slösa bort sin tid på att med patienterna dryfta den behandling han förordar, eftersom ”han vet bäst”. — Berlingske Tidende, 20 juni 1971.

Vad problemet egentligen består i

Skall problemet med icke önskade havandeskap, aborter och förvrängda uppfattningar om könslivet verkligen lösas i skolan? Vilken framgång har egentligen skolorna haft i att lösa andra allvarliga moralproblem som berör ungdomar? Har deras undervisning i samhällskunskap och gott medborgarskap kunnat dämma upp den växande vågen av narkotikamissbruk, brottslighet och våld bland ungdomar? Är det följaktligen frånvaron eller den begränsade omfattningen av sexualundervisningen i skolorna som är den verkliga orsaken till problemet?

När de danska kvinnornas nationalråd år 1960 sände sin vädjan till regeringen, förklarade de: ”Vi har fått intrycket att alltför många ungdomar inte får det stöd de behöver i hemmet eller i skolan, och därför kommer de ut i världen oförberedda och okunniga.”

Men det är uppenbart att undervisningen i hemmet går före undervisningen i skolan i ett barns liv.

Före detta undervisningsministern K. Helveg Petersen riktar uppmärksamheten på den verkliga orsaken till problemet, när han säger: ”Skolan kommer aldrig att på fullt tillfredsställande sätt kunna lösa denna uppgift, som först och främst är hemmens.”

Bibeln lägger också detta ansvar på hemmet. När en israelitisk far dryftade den mosaiska lagen med sina barn, vilket han enligt 5 Moseboken 6:6—9 skulle göra varje dag, fick de oundvikligen en hel del sexualundervisning, som var och en själv kan förvissa sig om helt enkelt genom att läsa denna lag i bibeln. Föräldrarna — inte några utomstående — gav denna undervisning och besvarade sina barns frågor. Och när barnen hörde detta ämne i lagen föreläsas offentligt, var föräldrarna närvarande tillsammans med dem. (5 Mos. 31:10—13) Föräldrar i våra dagar som föredrar att låta skolan sköta om denna uppgift kan inte göra anspråk på att ha bibelns stöd. De löper en allvarlig risk när de handlar så.

Vad föräldrarna kan göra

Föräldrarna har mycket bättre förutsättningar än andra när det gäller att ge barnen sexualundervisning. De känner sina barn bättre än någon annan. De vet hur långt barnen har nått i fysisk, mental och känslomässig utveckling. Det är vidare naturligt att samvetsgranna föräldrar visar det största intresset för sina barn när det gäller att ge individuell hjälp, alltefter varje barns behov och situation.

Vad kan föräldrarna göra när myndigheterna tvingar barnen att ta emot sexualundervisning i skolan? De kan regelbundet fråga barnet vad det har fått lära sig och ta reda på vad det har hört om detta ämne från lekkamrater och andra. Sedan kan föräldrarna genom ett öppet och uppriktigt samtal förse barnen med ytterligare sunda och nyttiga upplysningar. De kan korrigera och tillbakavisa felaktiga uppfattningar och stärka barnets beslutsamhet och önskan att följa de bibliska, kristna normerna för ett rätt uppförande, varigenom de söker Guds välsignelse.

Här gäller naturligtvis också att det är bättre att förebygga än att bota. Föräldrarna bör akta sig för att låta skolan ta ifrån dem initiativet på de olika punkterna inom sexualundervisningen. I Danmark säger det utlåtande som ligger till grund för den nya lagen att föräldrarna bör informeras om hur sexualundervisningen kommer att försiggå och vid vilken ålder de olika delarna av ämnet kommer att introduceras. Där skolorna underlåter att göra detta kan föräldrarna intervjua lärarna för att få dessa upplysningar. Sedan kan de tala med barnen i förväg, så att barnen redan har de sunda, skriftenliga synpunkterna i sinnet, när skolan börjar behandla olika delar av ämnet. I sådana länder som Danmark behöver föräldrarna börja med detta redan innan barnen börjar i första klass.

Och även om regeringen inför obligatorisk sexualundervisning, kan föräldrarna tala med skolmyndigheterna och bekantgöra sin omsorg om barnet när det gäller vissa moralfrågor som kan komma att behandlas. De kan ge uttryck åt sitt missnöje, om lärarna uppmuntrar till sexuell lösaktighet. Vissa danska föräldrar har instruerat sina barn att begära att få lämna klassrummet, om dryftandet av sexuella ting urartar. Men med tanke på barns och ungdomars naturliga nyfikenhet är det inte underligt om somliga föräldrar anser att detta är att vänta sig för mycket av sina barn. I vissa delar av världen har föräldrar, som varit i stånd till det, föredragit att förse sina barn med privat skolundervisning, till exempel genom korrespondenskurser eller på annat sätt som godkänns av lagen. De betraktar alla extra utgifter som något oväsentligt i jämförelse med sina barns andliga välbefinnande.

Det är tydligt att en sådan lag som nyligen antagits i Danmark för med sig avgjorda faror. Men den största faran fanns redan innan den nya lagen antogs: den likgiltighet som förekommer hos så många föräldrar, som godtar uppfattningen att ”experterna” vet bäst och att de själva inte har förmåga att ge sina barn lämplig och fullödig sexualundervisning.

Genom egen erfarenhet har barnpsykiatern Svend Heinild kommit fram till övertygelsen att ungdomarnas problem inte så mycket beror på bristande upplysning som på ett slags andlig och känslomässig undernäring. (Politiken, 16 augusti 1970) Kristna föräldrar som verkligen älskar sina barn kommer att se till att detta aldrig kommer att kunna sägas om deras barn. De är medvetna om sin gudagivna rätt och sitt ansvar att vägleda och undervisa sina barn i fråga om alla livets sidor. De är villiga att offra den tid, omtanke och ansträngning som behövs för att skydda sina barn mot skadligt moraliskt inflytande.

[Bild på sidan 8]

Föräldrar kan fråga barnet vad det får lära sig i skolan och om nödvändigt tala med lärarna