Varför jag lämnade min kyrka
NÄR jag tog emot en anställning på min kyrkas kontor, kände jag det som om Gud hade välsignat mig. Men föga anade jag då vad som låg framför mig.
Att jag nu befann mig inom kyrkans organisation gav mig, som ni nog förstår, alldeles speciella tillfällen att se och höra mer än kyrkobesökarna i gemen, som ju bara besöker söndagsförmiddagarnas gudstjänster. På ett sätt som få människor någonsin har möjlighet till fick jag erfara vad som pågår inom kyrkorna.
En dag ringde det på kyrkokontorets telefon. När jag svarade upplystes jag om att modern i en familj var döende, och de bad mig nu att genast sända en präst till deras hem. Jag skall aldrig glömma den dagen. Prästen gick inte själv dit och erbjöd dem andlig hjälp, nej, i stället bad han mig att kontakta kyrkans jurist. Prästen ville att denne skulle bege sig till detta hem för att förvissa sig om att den döende kvinnans testamente var i sin ordning och att hon däri hade tagit med kyrkan som arvtagare.
Den dagen öppnades för första gången mina ögon ordentligt, och jag började be till Gud om vägledning. Sedan flyttade vi till den här lilla staden [Warrensburg i staten New York], och här trodde jag att förhållandena inom vår metodistkyrka möjligen skulle vara annorlunda. Veckor förgick utan att någon talade till oss eller besökte oss. Jag besökte kyrkans gudstjänster, men gick sedan bara hem och grät.
Slutligen erbjöd jag mig att hjälpa till med undervisningen i söndagsskolan — ett uppdrag som jag behöll till dess en svår sjukdom tvingade mig att sluta. Prästen blev då arg för att jag inte längre kunde fortsätta att undervisa. Men de visste sannerligen var de hade mig då de behövde pengar — och inte litet pengar heller! I själva verket var det så att allt jag hörde ifrån dem var att de till exempel behövde nio tusen dollar för att reparera orgeln eller ”vi behöver pengar för att bygga ett nytt hus åt pastorn” osv.
Till slut stannade jag hemma trots en känsla av skuldmedvetenhet och rädsla, därför att jag på så vis inte kunde ta emot nattvarden den första söndagen i varje månad. I sinom tid besvarades mina böner. En dag när jag kände mig särskilt deprimerad kom ett Jehovas vittne på besök till mig. Hon talade med mig om profetiorna i bibeln och om Jehova Guds uppsåt med mänskligheten. Jag började studera bibeln, och inte lång tid därefter lämnade jag den kyrka jag ursprungligen tillhört. Jag började nu komma tillsammans med Jehovas sanna tjänare, hans vittnen. Och vilka rika välsignelser har jag inte fått därigenom! Om vi bara ber att Jehovas vilja måtte vara vår vilja, så kommer allt att samverka till vårt bästa. — Insänt.