Varför skulle man avundas känt folk?
DRÖMMER du om att bli en berömd sångare eller skådespelare och ha en svärm av människor omkring dig som slåss om att få din autograf? Detta är en mycket vanlig önskan, i synnerhet hos unga människor. Men gör sådan berömmelse verkligen livet rikare och mer njutbart?
Betänk vad en känd person får offra för berömmelsen. Han har inte samma frihet som du att obemärkt röra sig på offentliga platser. Han kan inte yttra sig oförsiktigt på en tillställning, eftersom han förmodligen kommer att bli citerad eller felciterad. Att han är berömd gör det svårt för hans barn att få normala kontakter med andra barn. I somliga länder löper de också en ständig risk att bli kidnappade av personer som är ute efter en lösensumma.
Personliga familjeangelägenheter kan inte så lätt hållas privata. Jacqueline Onassis’ f. d. privatsekreterare gav nyligen ut en bok som för allmänheten avslöjar förhållanden i mrs Onassis’ privatliv medan hon var mrs John F. Kennedy. Utan tvivel skulle mrs Onassis föredra att hennes privata angelägenheter inte offentliggjordes. Men eftersom berömda personer känner sig förpliktade att anställa tjänstefolk, är det inte lätt för dem att få det som händer i deras eget hem att förbli privat. Att inte få ha sitt privatliv i fred är ett högt pris att betala för berömmelse. Skulle du verkligen vilja leva som en varelse i guldfiskskål, en vars minsta rörelse iakttas och kritiseras?
Vidare kan känt folk inte vara säkra på att de som påstår sig vara deras vänner verkligen är det. Sådana personer kan faktiskt vara mer intresserade av att bli sedda offentligt i sällskap med en berömd person. Föregiven vänskap från en annan känd person är inte heller att lita på, eftersom denne först och främst vill rikta allmänhetens uppmärksamhet på sin egen ställning. Han kan bli vanvettig av svartsjuka, om en så kallad vän får större bifall från allmänheten än han själv. Sanna vänner är emellertid ”mer trogna än en broder”. — Ords. 18:24.
När det gäller moral är känt folk sannerligen ingenting att avundas. Omoraliskheten frodas bland dem, orsakar familjetvister, skilsmässor och sjukdomar. Ett omoraliskt levnadssätt är inte ett lyckligt levnadssätt. Angående detta gör Maurice Zolotow, som varit nära förbunden med många kända personer, följande kommentar: ”I ungefär femton år nu har jag fått ta emot förtroenden från Broadway- och Hollywoodstjärnor, vilka ju har rika möjligheter att hänge sig åt ett promiskuitivt sexualliv. Och många av dem gör det med besked. ... Men i sina uppriktiga stunder, när de låter masken falla, erkänner de hur splittrande och känslomässigt otillfredsställande ett sådant liv är.”
En berömd person blir vanligtvis snart bortglömd när han är död. Även om hans namn kanske lever kvar i historieböckerna, upphör det att vara på folks läppar. Det är i synnerhet så när det kommer nya generationer och de äldre, som kände honom, går bort. Hur många framstående idrottsmän, som vann berömmelse i det gamla Grekland, kan du till exempel nämna namnet på? Hur många av dem hyllas i dag?
Har du någonsin hört talas om Filonides? Han vann berömmelse genom att springa 169 kilometer på en dag, men allmänheten i dag hyllar honom inte. Och hur är det med Alkibiades? Han blev berömd därför att han var den ende som hade sju vagnar i de olympiska spelen en gång i tiden och hemförde första, andra och tredje priset. Städer slog sig tillsammans för att fira hans seger; ändå är han i dag okänd för den stora allmänheten.
Sådana personers berömmelse var relativt kortlivad. Den var inte evig, som några kanske trodde att den skulle bli. Detsamma är sant när det gäller berömmelse i dag. En välkänd medlem i en sångtrio sade nyligen: ”Här är vi, insatta i tiden för all evighet.” Är inte detta blott och bart en illusion, ett önsketänkande? Det enda sätt på vilket någon kan insättas ”i tiden för all evighet” är att vinna gåvan evigt liv, som vår Skapare har lovat dem som gör hans vilja. — Rom. 6:23.
En nutida idrottsman, en boxare, som blev berömd i Söderhavsområdet, kom att inse att det finns något värdefullare att söka än berömmelse. Han visste vad det innebar att vara berömd. Folk räckte ut händerna för att röra vid honom när han gick förbi; han fick troféer, publicitet och personlig ära.
När han insåg att hans boxning inte var välbehaglig för Skaparen, slutade han omedelbart med den. När han blev tillfrågad om vad folk skulle säga, i synnerhet som en stor match stod på programmet dagen efter det han slutat och med tanke på att han utvalts att representera sin ö i speciella tävlingar på Nya Kaledonien, gav han ett kort och kärnfullt svar. Han sade att människors bifall inte längre betydde något för honom. Vad han önskade var Guds godkännande. — 2 Tim. 2:24.
Skulle det inte medföra större belöning och tillfredsställelse för dig, om du, i stället för att avundas känt folk som hos människor har ett känt namn som förgås, sökte ett gott namn hos Gud genom goda gärningar i harmoni med hans skrivna ord?
Boxaren som gav upp berömmelsen för att söka ett gott namn hos Gud valde den bästa levnadskursen. Han har nu tillfredsställelsen att hjälpa andra, glädjen att vara omgiven av verkliga vänner och lyckan att se fram emot en evig framtid i mänsklig fullkomlighet i Guds nya ordning. Är inte detta mer åtråvärt än den flyktiga berömmelse som kommer av att man är en känd person?