Jättebläckfisken — ett skräckinjagande havsvidunder
TRE newfoundländare — Daniel, Theophilus och den tolvårige Tom — var ute och fiskade i sin lilla roddbåt, när de upptäckte ett ovanligt föremål som flöt i närheten. De var nyfikna, så de slog till det med en båtshake. Då fick de en riktig chock! Plötsligt började vattnet skumma och en jättelik bläckfisk visade sig. Den anföll dem med piskande tentakler. Till sist lindade den tentaklerna omkring båten och hotade att kantra den.
Snabbt som ögat nappade den unge Tom till sig yxan, som de brukade använda till att stycka bete med, och högg av en av monstrets armar. Det gav då upp kampen, till deras stora lättnad, och gled tillbaka ner i havet.
Men om det inte hade varit för den avhuggna tentakeln, som låg på båtsbottnen, är det tvivelaktigt om de andra fiskarna i Conception Bay skulle ha trott deras skrämmande berättelse. Tentakelstycket var nära sex meter långt och nästan nio centimeter i omkrets.
I århundraden har man hört talas om legendariska havsvidunder i alla former. Det kan mycket väl vara så att några av dessa hårresande berättelser har uppkommit genom att man siktat vad vetenskapsmännen nu talar om som den största levande bläckfisken, jättekalmaren. Föreställ dig synen av ett omkring aderton meter långt havsvidunder med åtta kraftiga armar och två längre tentakler på en projektilformad kropp. Det har ögon som tallrikar och en papegojnäbb till mun, som är så stark att den kan bita av en kraftig stållina. Det är den största ryggradslösa varelsen på jorden.
Nyare upptäckter
Eftersom det finns mer än 300 olika slags kalmarer, kan man få se mindre arter av den i vartenda hav, men de jättelika arterna lever på 400 till 800 meters djup. Det är inte att undra på att man sällan får se dem! Det finns gamla berättelser om sjömän som sett och till och med fångat dessa havsjättar, men vetenskapsmännen var för det mesta skeptiska mot sådana redogörelser till för omkring hundra år sedan. Misstron orsakades i viss mån av att det ofta dök upp fantastiska skepparhistorier.
Vetenskapsmännen fick ta sig en första ordentlig titt på kalmaren Archy, som vi kan kalla den, på 1870-talet. Av någon okänd anledning, kanske på grund av förändringar i havet, kom många upp till ytan utanför Canadas kust. Man fick syn på dem och fångade några. I november 1873, bara en månad efter det att de tre newfoundländska fiskarna nästan blivit dränkta av en jättekalmar, fångade man en och undersökte den noggrant. Det var ett exemplar på nära tio meter.
Jättelika armar med svängbara sugskålar
På grund av de långa, ormlika armarna tror många att jättekalmaren är något slags Octopus (en sorts åttaarmad bläckfisk). Men så är inte fallet. Det finns många olikheter dem emellan. En Octopus har en rund, säcklik kropp med åtta tentakler. De största kan väga mellan 20 och 25 kilo och ha en armvidd på omkring tre meter.
Ta dig nu en titt på jättekalmaren. Den är tio gånger så stor som den största Octopus. Den cylindriska kroppen är omkring fyra och en halv meter lång med, inte bara åtta, utan tio stycken av de mest skräckinjagande armar man kan tänka sig. Åtta av dessa kan bli över tre och en halv meter. Den har också två tentakler, som är översållade med sugskålar i ändarna och som kan bli tolv till femton meter långa!
Armarna har också rader av sugplattor på korta rörliga skaft, vilka åstadkommer att sugplattorna kan svänga åt vilket håll som helst. Beroende på vilken art det rör sig om kan dessa sugskålar ha skarpa tänder kring kanterna eller klor som kan dras in och spärras ut efter behag. Denna utrustning är alldeles utmärkt, när det gäller att fånga och hålla fast en blivande måltid med hal hud!
Ett jetdrivet fartvidunder
Herr Octopus kravlar sig fram över havsbottnen och bor i skrevor, men kalmaren Archy simmar omkring mitt i öppna havet. Med hjälp av två fenor längs kroppens sidor kan han kryssa fram i maklig takt. Men när han snabbt vill komma någonstans, utnyttjar han jetdriften! Hos några arter är denna jetstöt tillräcklig för att slunga djuret upp ur vattnet och trettio meter genom luften. Hur är detta möjligt?
Hemligheten ligger i manteln. Manteln består av tjock hud och muskler som inte bara skyddar kalmarens vitala organ utan också ger den dess jetdrift. När musklerna i manteln slappnar av, sugs vatten in, genom att manteln öppnar sig kring halsen, och på så sätt fylls stora hålrum med vatten. När manteln sedan drar ihop sig, stängs denna öppning, och vattnet pressas under högt tryck genom en trattliknande passage, som är belägen under huvudet. Genom att ändra riktningen på detta ”munstycke” kan bläckfisken på ett ögonblick kasta om stötens riktning, så att den kan röra sig framåt eller bakåt utan att vända.
Om kalmaren blir skrämd, utlöser de ovanligt stora nerverna en spontan kraftexplosion, som på några ögonblick accelererar den till toppfart. Dessa nervtrådar, som är hundra gånger tjockare än människans, är så känsliga att när kalmaren blir skrämd, rusar en nervimpuls till alla delar av manteln på samma gång. Musklerna reagerar och drar ihop sig med kolossal styrka för att skapa en kraftig jetstöt.
Annan ovanlig utrustning
Kalmaren är bokstavligen en blåblodig medlem av undervattensvärlden. Blodet har en blåaktig färg på grund av att det innehåller en kopparförening. När det har tömts på syre, pumpas det genom gälarna av två hjärtan, ett för vardera gälen. Därefter pumpar ett för hela kroppen gemensamt hjärta det friska blodet genom vävnaderna. Kalmaren har alltså i själva verket tre hjärtan! De olika organen i denna levande jetmotor ger ett underbart vittnesbörd om dess Skapares händers verk.
Archy och hans maka är båda utrustade med en bläcksäck, som avger svart vätska i stora mängder för kamouflage. Den sprutar ut en kvantitet bläck i ungefärlig skepnad av en kalmar för att göra förföljarna förvirrade. En ”rökslöja” under vattnet!
Något som också hjälper kalmaren att gäcka angripare är små färgceller som ger den förmågan att ändra färg. Dessa celler är så effektiva att de mycket troget kan efterlikna bakgrundens färg, ja, till och med få en våg av färg att röra sig över kalmarens kropp, när den simmar från en bakgrund till en annan.
Ögonen på detta fantastiska havsvidunder är i sanning ofantliga. De kan växa till närmare fyra decimeter i diameter. De är alltså lika stora som en del badbollar. Kalmarens öga är förvånansvärt likt människans öga. Båda har ögonlock, genomskinliga hornhinnor, främre och bakre ögonkammare, näthinnor, linser, stavar som frambringar svart-vita bilder och tappar som registrerar färgintryck. Den strukturella likheten är så slående att den berömde biologen dr N. J. Berrill anmärkte: ”Om man skulle be en zoolog att välja ut den mest uppseendeväckande enskilda företeelsen i hela djurriket, tror jag att sannolikheten är stor för att han skulle säga, inte människoögat, som utan tvivel är ett otroligt häpnadsväckande organ, inte heller ögat hos en kalmar eller Octopus, utan det faktum att dessa båda ögon, människans och kalmarens, överensstämmer i snart sagt varenda detalj.” De 100.000 syncellerna per kvadratmillimeter i kalmarens öga gör att den kan se även fina detaljer.
En fråga om storlek
Många undrar hur stora dessa jättekalmarer egentligen kan bli. Den största man undersökt fann man i Lyall Bay på Nya Zeeland. Den var närmare sjutton och en halv meter lång. Men man har bara klassificerat tolv olika arter av dessa jättar, och det är möjligt att det finns andra som är ännu större. Vissa tecken pekar faktiskt på det.
Kaskelotvalen till exempel lever nästan uteslutande på kalmarer, från de mindre arterna till jättarna. Många av dessa stora valar som väger femtio ton har djupa skärsår från sammandrabbningar med jättekalmaren. Ofta är deras hud koppärrig av cirkelformade skråmor som är från sex och en halv till tio centimeter i diameter. Dessa skråmor har tydligen tillfogats dem av sugskålarna på kalmarens tentakler under vilda dueller under vattnet. Skråmorna har nämligen ungefär samma storlek som sugplattorna på en femton meter lång kalmar.
Men om sugplattornas storlek står i proportion till kalmarens storlek, så kan oceanerna innehålla några verkligt enorma jättar. Hur så? Därför att en del av dessa skråmor mäter över fyrtiofem centimeter i diameter! En kalmar med fyrtiofem centimeters sugplattor skulle alltså vara omkring sextio meter lång. Existensen av sådana ofantliga kalmarer har aldrig blivit bekräftad, och det är sant att dessa stora skråmor kan bero på att sugkopparna har sträckt valens elastiska hud. En reseskildrare på 1800-talet påstod emellertid att han hade sett en tentakel från en kalmar, och den var lika tjock som kroppen på en människa och hade sugskålar stora som tefat.
Utan tvivel kommer vi så småningom att få veta mycket mer om jättekalmaren och de mysterier som omger detta kraftfulla och skräckinjagande havsvidunder.
[Bild på sidan 8]
Jättekalmaren är utrustad med tio av de mest skräckinjagande armar och tentakler man kan tänka sig