”Tänk, vilken förändring”
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Island
MÅNGA är de förändringar som äger rum i världen. På Island, liksom på andra platser, talar folk om detta. Om de äldre skulle dela med sig av sina tankar åt den yngre generationen, skulle kanske följande samtal utspinna sig:
”Ni unga kan knappast göra er en föreställning om hur mycket saker och ting har förändrats sedan jag föddes. Inte ens romanförfattaren Jules Verne kunde tänka sig så många förändringar, trots att han levde nära vår egen tid. Ser du vulkanen som liknar Vesuvius där borta på udden av halvön? Det var där han lät sin resa ’Till jordens medelpunkt’ börja genom att hans hjältar fick stiga ned genom dess krater på resan som förde dem rakt genom jordklotet och ut på ön Stromboli utanför Italiens kust. Det är ungefär hundra år sedan han skrev den fantasiskildringen. Men mycket har förändrats sedan dess.”
”Berätta mer för mig, är du snäll. Det är alltid så spännande att höra dig berätta om gamla tider.”
”En del yngre människor kommer förmodligen inte att tro att förhållandena någonsin varit så mycket annorlunda än de är nu, men de senaste fem eller sex decennierna har medfört förändringar utan motstycke.
Bostäder
Tänk till exempel på bostäderna. Ser du de där moderna bostadshusen där borta? De är byggda av armerad betong och har karmar av stål och aluminium runt dörrar och fönster. Inuti finns heltäckande mattor, elektriska spisar, kylskåp och andra moderniteter. Och titta! Inga skorstenar — de värms upp av vatten från de varma källorna! Nåväl, det hus som jag växte upp i var helt annorlunda.”
”Bodde inte du i en av de där gammaldags bondgårdarna?”
”Jo, det är riktigt. Och om du vill se en, kan du bege dig till det lilla friluftsmuseet där borta på den andra kullen. Mitt hem var ett sådant torfbœer, ett hus där både väggarna och taket var byggda av gräs eller torv. Det var klätt med bräder på insidan. Gavlarna var av trä, och där fanns dörrarna och de enda fönstren i hela huset. Golvet var helt enkelt den gamla goda jorden själv!
Praktiskt taget varenda bondgård var byggd på det sättet, och det var också somliga av husen i städerna. De hade ingen elektricitet, inga vattenledningar eller andra bekvämligheter. Vi hade en stor öppen spis i köket. Förutom den fanns det inga uppvärmningsanordningar, men litet värme fick vi från ladugården. Den var byggd jämsides med huset och förenad med det, så vi behövde inte gå ut på vintern för att utfodra och mjölka korna. Det var faktiskt riktigt hemtrevligt!”
”Men varför byggdes husen på det sättet? Kunde man inte använda trävirke till hela huset?”
”Det var för ont om trä helt enkelt. Till och med den minsta lilla träpinne måste importeras. De som bodde nära havet använde ofta drivved. Det var allt de hade, och det måste sparas till det allra nödvändigaste.”
”Tänk, vilket hem! Längtade du aldrig efter något bättre?”
”Nej, vi visste inte av något bättre. Och att misströsta eller protestera skulle inte ha tjänat något till. Människorna, även de yngre, var ett ödmjukare släkte då, mer nöjda med livet. De ställde inte till oväsen eller protesterade mot än det ena, än det andra. Ungdomen hade inte tid med sådana tilltag. Apropå arbete, ser du dem som arbetar med slåttern där borta?”
”Ja visst, de arbetar verkligen hårt, inte sant?”
Arbete
”Det håller jag med om, om man mäter med moderna mått. Med den där traktorn och de moderna hjälpmedlen bör de vara färdiga till kvällen. Men på min tid slog vi allt med lie och vände och räfsade allt för hand. Med vårt fuktiga klimat tog det ofta veckor att göra arbeten som nu kan klaras av på en dag med hjälp av maskiner. Det är en stor förändring — nästan allt är mekaniserat.”
”Men är inte det bra — att låta maskinerna göra arbetet?”
”Naturligtvis är det inget fel i det. Men man tar inte heller skada av att arbeta. Vi fick lära oss att arbeta ganska tidigt i livet och med olika uppgifter. På min fars gård måste vi lära oss att göra allting. Och eftersom gården inte kunde försörja alla oss barn, fiskade vi också en hel del. Bönderna ägde en båt gemensamt, så att vi kunde ro ut och fiska. Vi använde den också när vi for till staden och när vi fraktade hem saker.
På den tiden var det bara några få båtar som var stora nog att bära segel. Det kunde vara ett farligt företag att färdas med en sådan, när det blåste upp till storm. Många tragedier inträffade, när en sådan öppen båt kapsejsade eller förliste med man och allt. Mindre samhällen kunde förlora praktiskt taget alla arbetsföra män på det sättet. Jag kommer ihåg en fiskebåt som gick under, jag tror det var 1911, och tjugosju man drunknade. De som var beroende av dem, hustrur, barn och äldre personer inräknade, utgjorde cirka åttiofem stycken. Du kan föreställa dig vilken katastrof det var!”
”Det kan jag verkligen. Jag tror inte att jag själv skulle vilja gå till sjöss, men om jag skulle göra det, skulle jag föredra en av de där moderna dieseltrålarna som ligger där borta i hamnen. Är inte de så gott som osänkbara med all sin radar- och ekolodsutrustning?”
”Osänkbar är ett väl kraftigt ord till och med i dag. Kommer du ihåg Andrea Doria? Det var en enorm, modern oceanångare, men den sjönk efter en kollision. Men det är sant att en tusentonnare byggd i stål kan rida ut nästan vilken storm som helst. Dessutom är den en mycket effektivare fiskerimaskin, om jag så får säga, än något vi kände till i min ungdom. Men jag skulle också hellre vilja stanna på land, på en lantgård till exempel. Det var en betydligt trivsammare plats, en nästan självförsörjande enhet, en liten värld för sig själv. Vi for inte i väg i bil till närmaste snabbköpsbutik när vi behövde mat. Och vad andra varor beträffade, så gjorde vi faktiskt det mesta själva och fann nöje i det.”
Föda och kläder
”Men hur var det möjligt? Så vitt jag vet har jordbruket på Island aldrig varit särskilt produktivt. Var det inte mest hö ni odlade?”
”Jo, till större delen, även om inte allt var det. Men på så sätt hade vi föda åt husdjuren, så de flesta av våra behov blev tillgodosedda.”
”Det förstår jag inte riktigt. Av djuren kunde ni få kött och en del mjölk, men det kunde väl knappast täcka era behov, eller hur?”
”Inte helt. Men genom att vi hade flera olika sorters kött, från fåren, korna och även hästarna, och genom att vi fick mjölk från koma, hade vi verkligen en hel del när det gällde de viktigaste behoven. Vi kunde få grädde, kvark och ost och även sur vassla för konservering av kött, när det var ont om salt. Vi odlade en del grönsaker — potatis, rovor, kål och liknande — men inte korn eller annan spannmål. Sådan gröda kunde naturligtvis inte mogna under våra korta somrar. Vi köpte det säckvis i staden. Där köpte vi också det som fortfarande kallas ’kolonialvaror’, t. ex.socker och kaffe, men också spik, trä och många andra saker.
Vi betalade vanligtvis med vår överskottsull, obehandlad eller spunnen, torkad fisk, fiskolja och ejderdun. Vi idkade byteshandel och försökte få ett bra pris. Och eftersom vi hade tillräckligt med ull hemma från fåren, tillverkade vi själva det mesta av våra kläder, hemvävt och stickat. Den sortens strumpor, tröjor och även underkläder är fortfarande det bästa i vårt klimat.”
”Så du menar att ni bara höll till där ute på gården och tillverkade allt det där åt er själva?”
”Ja, i det allra närmaste. Vi hade våra egna matvaror, och ibland fick vi färsk fisk och fågelägg, islandslav och vilda bär som omväxling. Och när vi hade mat, kläder och tak över huvudet, vad kunde vi mer begära?”
Avkoppling och kommunikationer
”Men vad gjorde ni när ni kopplade av?”
”Vi hade inte så mycket fritid. Vi arbetade också på kvällarna, vanligtvis med ullen. Vi spann och stickade, och det gjorde både männen och kvinnorna. Det var faktiskt vederkvickande att sitta ner och njuta av hela familjens sällskap efter en lång dag med utomhussysslor. Vi turades också om att läsa högt för varandra, de gamla sagorna, poesi eller bibeln — allt i skenet från hemstöpta ljus eller lampor som brann med sal- eller valolja. Ibland hade vi gäster som underhöll oss, berättade historier eller läste lyrik om händelser som inträffat för mycket länge sedan.”
”Det där kunde nog vara roligt, men åkte ni aldrig någonstans?”
”Ibland gjorde vi det. Det var sed att rida till kyrkan varje söndag, och ofta tittade vi in till andra bönder efter vägen. Somliga gav sig till och med av redan på lördagen för att få mer tid till sällskaplig samvaro.
Även om du inte menar att det var så mycket bevänt med livet då, får du inte tro att det var tråkigt och trist. Det var verkligen ett omväxlande liv. Och jag skulle när som helst föredra det framför det jäkt och slöseri med tiden som kännetecknar världen av i dag. Vi hade mer tid då. Vi kunde begrunda Skaparens verk. Vi jagade inte omkring i bilar och flygplan; vi red och många gick till fots, eftersom de inte hade råd med häst. Ofta gick de många kilometer på stigar som trampats upp av får och hästar bland lavaklipporna. Ni ungdomar kanske inte kan förstå det, men vi njöt i fulla drag.”
”Tänk, vilken förändring! Man måste nog ha levat då och sett det med egna ögon för att kunna förstå det — och de förändringar som du har sett.”
Den största förändringen — människorna!
”Men vet du vad, när jag tänker efter, så är den största förändringen inte vad vetenskapen och den moderna tekniken har åstadkommit, utan den förändring som har ägt rum i folks sinnen och hjärtan.”
”Hur menar du då?”
”Jo, människor har förändrats mycket; murarna har raserats, så att säga. Ingenting tycks hålla folk tillbaka nu för tiden; ingenting hämmar dem. I allmänhet finns det ingen respekt för myndighet eller andras rättigheter eller egendom. Man kan knappast lita på någon längre. Människor känner sig inte säkra. Så var det inte förr. I min ungdom var en man en man och ett ord ett ord, men så är det helt enkelt inte längre. Oärlighet, mutor och allt slags stöld griper omkring sig. Men denna nya tendens till laglöshet kommer inte som en överraskning för de kristna. Den sinnesinställning som kännetecknar de flesta människor i dag beskrevs långt i förväg i bibelns profetior. Kommer du ihåg orden i 2 Timoteus 3:1—5?”
”Ja, jag kommer ihåg dem. Det är där aposteln Paulus säger att den tid skall komma, när människorna skall ’älska sig själva, älska pengar, vara ... nöjesälskande mer än Gudälskande’, som det heter enligt Nya Världens översättning.”
”Just så var det. Paulus säger också att i de ’yttersta dagarna’ skall det vara ’kritiska tider, svåra att komma till rätta med’; detta på grund av det moraliska sammanbrottet hos folk i allmänhet. Nåväl, vi inbillar oss inte att vi var fullkomliga på den tiden, före 1914. Men människor hade ändå inte sjunkit till den låga nivå som aposteln Paulus beskrev. De var naturligare, mer rättframma och ofördärvade. I dag är det inte så få som skulle ha ansett dem naiva. Men livet var lugnare och lyckligare än i denna tid med dess stress för både kropp och sinne. Förändringen när det gäller människors uppförande är större än alla de materiella förändringarna tillsammans, och jag tror att också du kan se skillnaden, inte sant?”
”Jo, och när jag tänker på det du har sagt och vad du har berättat för mig vid andra tillfällen, ser jag fram emot att få mer insikt i vad bibeln har att säga om Guds nya tingens ordning.”
”Så bör en ung pojke tänka, och äldre människor också, eftersom kunskap om Jehova och hans uppsåt är av största vikt nu. Du minns väl kärnpunkten i Johannes 17:3, också enligt Nya Världens översättning.”
”Jo visst, det är där Jesus säger: ’Detta betyder evigt liv att de tillägnar sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.’”
”Det är rätt. Och den kunskap du nu har om förändringarna i världen sedan 1914 hjälper dig att inse att detta verkligen är de förutsagda ’yttersta dagarna’.”