Storbritannien höljt i sopor — renhållningsstrejk leder till förödelse
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
VARFÖR skall inte de arbetare som har smutsiga jobb få bra betalt för det? frågade fackföreningar som representerade 770.000 män och kvinnor i Storbritannien. De slungade i väg denna utmaning och begärde mer betalt.
Omkring 1.600 lokala myndigheter som berördes av denna dispyt antog utmaningen genom att tillbakavisa kraven. Dessa myndigheter oroade sig över den allt större kommunalskatt som skulle behövas för att betala sådana löneökningar.
Arbetarnas grundlön låg på omkring 162 till 200 kronor per vecka, alltefter lönegraden. De begärde en ökning med 34:40, omkring 20 procent, plus förbättrade arbetsförhållanden.
De lokala myndigheternas representanter gick med på en ökning med 14 procent. Det gick inte arbetarna med på, och så började strejken. Storbritannien var invecklat i renhållningstvisten.
Eftersom ingen av sidorna ville ge efter för den andra utan ett styrkeprov, började landet höljas i en mantel av sopor. Vid slutet av september steg det en stank från dess smutsiga klädnad.
Aldrig tidigare hade människorna här fått sophämtningens vikt och betydelse så kraftigt demonstrerad för sig. Storbritanniens sophämtare behövdes sannerligen.
En väl planlagd kampanj
De stats- och kommunalanställdas landsorganisation, som representerade arbetare av vitt skilda slag, t. ex. ambulansförare, kommunala hamnarbetare, portvakter och sophämtare, hade sin plan väl uttänkt.
Om det inte blev någon större effekt av att en viss yrkesgrupp strejkade, skulle ledarna mana den att återvända till arbetet. Sedan skulle de låta en annan grupp gå i strejk, vars overksamhet kunde visa sig vara mer förödande. Man väntade sig att renhållningsarbetarnas strejk skulle utöva det avgjort starkaste inflytandet.
Allt det avfall som omkring 55 millioner människor, hopträngda på en liten ö, dagligen åstadkommer började strax visa sig — och stinka. Detta förde också med sig risk för eldsvådor och sjukdomar.
Förorening och hälsoproblem
Gatorna började kantas med högar av avskräde. Ett område i norra London plågades av flugsvärmar. Man sade att orsaken var en översvämning av kloakvatten i Enfield, som stimulerade flugornas förökning. De platser som drabbades hårdast i Storbritannien var de tättbefolkade områdena.
Den 5 oktober flöt tusentals döda fiskar omkring på floderna, på grund av att nära en halv milliard liter obehandlat kloakvatten spilldes ut i Storbritanniens flodsystem. En talesman för Themsens flodstyrelse, som hade tjänstgjort där i trettio år, beskrev situationen som ”den värsta jag har varit med om under hela min tjänstetid”.
Den av romarna grundade staden Bath, som är berömd för sina mineralvattenkällor, hotades av vattenransonering. Endast delvis renat kloakvatten, som tömdes ut i floden Avon, gav löfte om vatten av ett mindre hälsosamt slag.
”Om man underlåter att ta reda på avfallet under någon längre tid”, sade Graham Don, som är docent i miljövård vid Londons universitet, ”kommer råttstammen att öka. För tillfället är det vi som retirerar och råttorna som rycker fram.”
I Bournemouth, en av Storbritanniens trevliga bad- och kurorter vid kusten, trädde råttfångarna åter i tjänst, sedan man vädjat om att de skulle ta hand om råttorna på en soptipp. Kloakvattnet i stadens fyra pumpstationer höll på att rinna ut på gatorna. Längs den vackra kustlinjen i södra Devonshire utfärdades varningar om att obehandlat kloakvatten sköljdes upp på stränderna.
Det var ovanligt torrt för årstiden i Storbritannien. Nu fick man något nytt att frukta för — regn. Regn i tillräcklig mängd skulle överbelasta kloakerna till den grad att deras giftiga innehåll skulle välla ut på gatorna och sätta källarvåningarna under vatten.
Skärmytslingar och sammanstötningar
Känslovågorna gick höga bland dem som drabbades hårdast av konflikten. De förlorade besinningen. I Londonstadsdelen Brent belägrade sophämtarna stadshuset med hjälp av sopsäckar. Därefter bombarderade de kommunalmännen med ägg.
Sammanstötningar mellan strejkvakter och enskilda företagare som lejts för att forsla undan soporna ledde till skador och förstörd egendom i Chelsea, Kensington och Shepherds Bush, bland andra stadsdelar i London. Tegelstenar splittrade lastbilsfönster. En av de lejda fick ett slag av en järnstång och fördes till sjukhus.
I stadsdelen Tower Hamlets kom de nämnda företagarna utrustade med vägskrapor för att skaffa undan soporna från gatorna. Men de strejkande avgick med segern den dagen: En blick på oppositionen räckte för att ”strejkbrytarna” skulle vända hem igen.
I en del områden svartlistade de strejkande firmor och familjer som anklagades för att röja undan sopor. En talesman för de strejkande sade: ”De som står på vår svarta lista kommer inte att få sina sopor hämtade av fackförbundsmedlemmar på obestämd tid sedan strejken är över.” En representant för fackförbundet sade att man höll på att göra upp en lista på mer än två tusen.
När strejkande sophämtare gick förbi territorialarméns högkvarter i Swindon, spelade musikkåren upp ”Colonel Bogey”-marschen. Det gräl som blev följden ledde till att sophämtarna lovade att bojkotta platsen för all framtid. Aldrig mer skulle förbundsmedlemmar hämta soporna där.
Brandrisker och barrikader på gatorna
På en del håll fanns det ända upp till sex meter höga sophögar som utgjorde verkliga brandrisker. Hälsovådliga berg av sopor blockerade dörrar som användes som reservutgångar vid eldsvåda.
Nya farhågor väcktes vid tanken på Guy Fawkes natt, då bål och fyrverkerier flammar i hela landet till minne av försöket att spränga kung Jakob I och hans parlament i luften den 5 november 1605. Skulle anarkister sätta eld på de talrika högarna av sopor? Brandvakter gjorde tjänst vid 25.000 fabriker från klockan åtta till midnatt.
Invånarna i två villaområden i London staplade upp ruttnande avfall, så att åtta gator blockerades, däribland två huvudgator. Polisen ryckte ut. Men medan de avlägsnade en barrikad, reste dessa stadsbor en annan. Lastbilar och arbetare som lejts för att röja undan en 90 meter stor hög med sopor i Hackney fick löpa gatlopp. Tegelstenar och smädelser från uppretade strejkande haglade över dem.
Ruttnande, illaluktande avskräde på gatorna i Hackney drev invånarna till att iscensätta en demonstration. En av demonstranterna ropade från en balkong på första våningen: ”Stanken och råttorna — det är rena skandalen. Stadsfullmäktige säger att de är rädda för strejkbryteri. Det minsta vi kan göra är att bära ut en säck med sopor på gatan.”
Det satte fart på folkmassan. ”Ut på gatan!” skränade de. Män, kvinnor och barn slet till sig säckar med avfall, som kantade femtio meter av en tvärgata, och vräkte dem på huvudgatan. Brandkåren kommenderades dit för att hålla sig i beredskap.
En olustig uppgörelse
Den 5 november började man kunna skönja konturerna av en uppgörelse. En skriftlig överenskommelse om 896.000.000 kronor om året för 770.000 arbetstagare var huvudvillkoret. Detta innebär en ökning av veckolönen med 31:25 för män och 26:50 för kvinnor; en ökning med 18,2 procent.
Nu blev det aktuellt med övertidsersättning och tillägg för obekväm arbetstid för att röja undan alla sopor som samlat sig på hög. En del stadsdelar betalade ända upp till 875 kronor per man för att få undan de berg av sopor som reste sig på gatorna. Diskussionen om denna extra ersättning gick länge het i London.
En väsentlig del av löneökningen kommer att uppvägas av ökade skatter.
”Renhållningsuppgörelsen” blev en olustig uppgörelse för myndigheterna. En representant för fackförbundet utropade triumferande: ”En seger för pojkarna.” En annan: ”De styrande fick sig en ordentlig näsbränna.” En tredje: ”Vi kommer igen nästa år, och då skall vi ha ännu mer.”
Fastän fackförbundet betraktar uppgörelsen som en seger, har männen fortfarande en mycket anspråkslös grundlön i förhållande till dagens levnadsstandard. Sophämtarna har en osmaklig arbetsuppgift. De är ute i alla väder. Det är ett tungt arbete, som för med sig hälsorisker, eftersom det har att göra med smutsigt, smittobärande avfall. Många betraktar det som ett simpelt slavgöra. Men nu har detta arbetes vikt och betydelse bevisats utom allt tvivel. Det är få arbeten som kan sägas vara nödvändigare i sig själva.
Ett arbete med så stora nackdelar som detta kräver naturligtvis en ordentlig kompensation. I ett penninginriktat samhälle kommer lönen att bli den huvudsakliga kompensationen.
Men det finns annat som uppväger nackdelarna. En sophämtare i London, som är en läslysten man och särskilt intresserad av astronomi, förklarade att han är en skicklig mekaniker, men frivilligt lämnade ett tryggt arbete i en bilverkstad för att bli sophämtare och köra sopbilen. Det skäl han anförde var att det är ett bekymmersfritt arbete, och genom att arbeta hårt på en given rutt kan han och hans medhjälpare sluta tidigt på eftermiddagen. Han tycker om att vara ute i friska luften i stället för att sitta inne på en verkstad. Han kan tillbringa mer tid tillsammans med familjen och ägna sig åt sina verkliga intressen. Han anser att om ett visst arbete är till nytta, så är det lika bra som något annat nyttigt arbete.
Oavsett hur man nu betraktar ett speciellt arbete, kvarstår det faktum att strejken ännu en gång demonstrerat hur bräcklig denna nuvarande tingens ordning är. Det är oroväckande att ett samhälles, ja, en hel nations hälsa, kan sättas i fara innan man kan komma överens om sådana viktiga saker. Och som vanligt var det den breda allmänheten som drabbades. Det är tydligt att denna tingens ordning med sina politiska och ekonomiska system befinner sig i ett tillstånd av hastigt sönderfall och inte fungerar till allas bästa. Den måste ersättas av en ordning som kommer att göra det, och Gud har lovat att han skall åstadkomma detta till gagn för hela jorden. — Dan. 2:44.