Violiner av rang

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

AMATI, Stradivari, Guarneri — det är namn på mästerliga fiolbyggare från en svunnen tid. Deras verk talar än i dag till oss i toner av sådan ypperlighet att de i många årtionden har varit normgivande för violiner av rang.

Man har gjort försök att efterlikna dessa mästares instrument. Några har lyckats så långt det gällt utseendet, men när man spelar på dessa instrument, röjer deras ”röster” dem.

Men det finns faktiskt i våra dagar några fiolbyggare med sällsynt skicklighet, som utövar sin konst med samma glödande nit och yrkesstolthet som en Amati, en Stradivari eller en Guarneri. Följ med mig på ett besök hos en av dessa, som bor i British Columbia i Canada, så får du träffa en konstnär som verkligen bygger violiner av rang.

Låt oss innan vi går dit lägga på minnet att det här är en fiolbyggare som skapar sina egna speciella instrument, inte en som bara kopierar andra förebilder eller modeller.

Du kanske blir förvånad när du ser dig omkring i den blygsamma stuga han använder som verkstad: Där finns bara två fioler i olika utvecklingsstadier. När han beskriver dessa för oss, förstår man att varje instrument han gör är genomsyrat av en konstnärs personlighet. För honom är exakthet, perfektion och skönhet det viktigaste.

Vilket slags violin?

”Jag blev nyligen färdig med en åt en professor vid en högskola”, berättar han. ”Ni förstår, jag bygger fioler på beställning för det särskilda ändamål som kunderna skall ha dem till. Man bygger nämligen fioler med tanke på deras tillämnade användningsområde. Jag kan göra en speciellt för kammarmusik, eller kanske för solospel eller konserter, eller återigen för orkesterspel — beroende på vad musikern skall använda den till.”

Violiner för kammarmusik är byggda så att de får en mild och mjuk ton. Orkestervioliner å andra sidan tillverkas så att tonen blir klar och stark, hårdare än kammarmusikens mjuka röst. Konsert- eller solovioliner behöver en fullödig ton. Vår fiolbyggare beskriver den som ”mörkare” än orkesterviolinens och inte lika hård.

Hur uppnås den önskade tonkvaliteten? Han riktar vår uppmärksamhet på graden av välvning hos locket på den violin han håller på med. Han förklarar att en större välvning ger rum för en större luftmängd i resonanslådan, och detta medför mjuka, romantiska toner, medan en mindre välvning ger upphov åt svängningar som ger klarare och starkare ljud, sådana som kommer från en orkesterviolin.

Byggnadsmaterialet

Ser du förrådet av virke för violinbygge? Det ligger prydligt uppstaplat där borta i hörnet. Lägg märke till att det är så placerat att luften kan komma åt varje stycke och att det befinner sig på en torr plats, som är skyddad mot fukt. Det tar omkring sex år för träet att torka i sin egen takt. En del av virket måste alltså ha legat här länge.

När vi undersöker vilket träslag som används, får vi veta att sidorna, bottnen, stallet, halsen och snäckan på violinen är tillverkade av lönn. Locket, ljudpinnen och basbjälken däremot är gjorda av gran.

Hans förråd av lönn kommer från Europa, där det växt i kalkrik jord i bergstrakterna omkring 450 meter över havet. Detta medför att träet får finare ådrighet på grund av långsammare tillväxt. Det huggs ned på vintern, när savstigningen är som minst. Det bästa lönnträ han har sett kom från Balkan. Granvirket kommer från Canadas västkust och är av utsökt kvalitet.

Men också lacken är viktig när det gäller att skapa en violin av rang. Vår värd berättar att han fortfarande själv gör sin lack och blandar till den så att den passar till varje särskilt slags violin. Han använder mastix, enkåda, schellack, bivax, andra hartser, alkohol och färg. Han anser att lacken skall anbringas i tunna lager och torka snabbt. Känner du lukten?

Vi kan naturligtvis inte vänta oss att få se en violin växa fram inför ögonen på oss vid detta enda besök. Vår värd berättar faktiskt att han i allmänhet inte gör mer än tre violiner om året. Ingen stor kvantitet, men en mycket hög kvalitet.

Exakthet i konstruktionen

Ta en titt på bottnen hos violinen han visar oss. Detta bottenstycke kan verka ojämnt just nu, men han har bara börjat forma det. Lägg märke till att det är indelat i fyrkanter, allesammans prydligt markerade med en blyertspenna. Om du skulle räkna dem, skulle du få ihop ungefär två hundra. Detta hjälper honom att få den exakta tjockleken hos träet på alla punkter, när han formar violinens botten.

Han börjar från kanterna och använder först ett hål järn, sedan en liten hyvel och slutligen en sickel (han använder inte sandpapper), när han ger varje fält av bottnen den önskvärda tjockleken. Sedan han gjort bottenstyckets utsida, fortsätter han med insidan. Den färdiga produkten kommer att vara från två millimeter vid kanterna till sex millimeter på en punkt vid mitten, som ligger 195 millimeter nedanför övre kanten av violinens bottenstycke. Denna punkt är centrum för svängningarna. En mikrometer används till att mäta tjockleken hos varje fyrkant, allteftersom arbetet fortskrider i riktning mot svängningscentrum. Blir du inte fascinerad av denna exakthet i alla detaljer?

När han förklarar hur locket är utformat, väntar vi oss ett liknande förfaringssätt som vid tillverkningen av violinens botten. Men lägg märke till den speciella omsorg som måste ägnas lockets välvning. Det ökar gradvis i tjocklek från kanterna mot mitten och är tjockast på den plats där stallet är placerat.

Akustisk harmoni

Vi inser snart ännu klarare att förutom exaktheten i byggnaden och hopfogandet av de olika delarna är varje fas i violinens konstruktion fylld med akustisk innebörd. Detta illustreras verkligen av locket. När det är färdigt på både insidan och utsidan och får ett lätt slag, skall det ge ifrån sig tonen fiss. Men när f-hålen skurits ut, förändras tonen till ciss. När basbjälken fogas till, förändras tonen på nytt. Basbjälken är gjord av gran och limmas fast på insidan av locket vid vänstra f-hålets inre kant. Den löper alltså under G-strängen. Den ger G-strängen starkare ljud, men tjänar också till stöd för vänstra foten på stallet. När basbjälken har satts fast på locket, förändras tonen igen, och denna gång till E.

F-hålen, som tillåter ljudet att komma ut, måste göras med yttersta omsorg och vara av den exakt rätta storleken. Om de är för små, stängs tonerna inne i resonanslådan och ljudet blir dovt. Om de är för stora, frambringas en tunn och gäll ton.

Till och med stallets utformning kan fördärva violinens säregna och harmoniska röst. Vår värd berättar för oss om en erfarenhet han haft med en musiker som han gjort en violin åt. Denne musiker bestämde sig för att han ville ha en annan form på instrumentets stall. I stället för att lämna tillbaka instrumentet till fiolbyggaren tog musikern med sig det till en reparationsverkstad i en stor stad. Omedelbart förlorade violinen den säregna ton som gjorde den till en violin av rang. Tonen återställdes inte förrän det främmande stallet ersattes med ett som var i fullständig akustisk harmoni med var och en av instrumentets övriga delar. ”Ni förstår”, understryker han, ”varenda del är akustiskt betydelsefull.”

Kontroll av svängningarna

När violinen slutligen är färdig och strängarna är stämda, måste egensvängningarna kontrolleras. Vår värd visar oss hur man gör detta. Till att börja med förklarar han att det finns tolv olika egensvängningar i violinens lock och tolv i dess botten. Alla dessa måste samverka harmoniskt. Innanför kanten av vänstra f-hålet till exempel, vid basbjälken, skall egensvängningen vara A. Alldeles inuti kurvan vid vänstra f-hålets yttre kant skall tonen vara G, en ton lägre än A. Under hela konstruktionen av violinen måste man tänka på denna akustiska harmoni. Violinen har sannerligen träffande kallats en symfoni av harmoni.

När vår värd förklarat detta, sträcker han sig efter en låda med små glasrör. Han gnider tummen och pekfingret i litet pulveriserad alun, och sedan han placerat änden av ett av glasrören på en testpunkt på violinen, stryker han sakta utefter röret från den ena änden till den andra. När fingret och tummen smeker röret, frambringas ett ljud precis som om han spelade på fiolen. En svag rodnad av tillfredsställelse visar sig i konstnärens ansikte, när hans känsliga öra uppfattar den fullkomligt rena tonen. Med denna metod kan han fastställa den egensvängning han arbetar på att uppnå på varje särskild punkt av violinen. Ja, i sanning en symfoni av harmoni.

”Ren i kvinterna”

Är du nyfiken på vad som är det vanligaste felet hos oriktigt byggda fioler? Låt oss fråga honom.

”Att en fiol är ’ren i kvinterna’ innebär att den första och den femte tonen i varje ackord harmonierar med varandra. Om den inte är ren i kvinterna, blir det svårt för violinisten att spela, och han måste rätta till fingrarna på varje särskild sträng för att kompensera detta. Kom också ihåg att de fyra strängarna på en violin är stämda i kvinter.

För att undvika detta misstag måste man vara mycket noggrann, när man sätter fast halsen vid resonanslådan och när man fäster greppbrädan av ebenholts vid halsen. Halsen måste ligga precis i linje med mittlinjen på både locket och bottnen. Den måste också sättas fast med exakt den rätta lutningen. Annars kommer violinen inte att bli ren i kvinterna.”

Jag får nog tänka litet på det där. Men det är dags att gå nu. Vi tackar fiolbyggaren för hans gästfrihet och för att han har tagit sig tid med oss. Vi vet visserligen inte precis hur man bygger en fiol, men vår kunskap har blivit i hög grad berikad. Vi är övertygade om att det krävs en konstnär för att göra en violin av rang; han måste vara mycket kunnig och veta hur varje slag med håljärnet, varje smekning med hyveln, varje beröring med sickeln, ja, varje del av fiolen, kommer att påverka instrumentets slutgiltiga ton.

Man kan inte undgå att bli imponerad av de akustiska lagar som den store Skaparen gett upphov till, lagar som upptäckts av människan och fångats i en låda av en man med stor skicklighet och konstfärdighet. Resultatet är en violin av rang.

[Diagram på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

Stämskruvarna

Greppbrädan

F-hålen

Snäckan

Halsen

Locket

Stallet

Sargen