Konsten att musicera med sträng och stråke

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

NÄR den italienske violinvirtuosen Nicollò Paganini spelade i Wien år 1828, trollband han hela staden med sin otroliga skicklighet och teknik. Diktare skrev om det ”magiska” i hans musik. Restaurangerna uppkallade rätter efter honom. Konditorer framställde violinformade bakverk. Och Paganinis bild syntes på allt möjligt från puderdosor och slipsar till pipor och biljardköer.

En violinist, som spelar klassisk musik, kanske inte får dig att bli lika entusiastisk. I stället kan du bli rörd av en zigenarviolins melankoliska, men ändå eldiga toner. Eller kanske du njuter av att höra någon spela fiol i ett av traktens dansband. När du hör någon, som fortfarande försöker lära sig spela detta svåra instrument, kan du naturligtvis tycka att hans fiol låter som en katt som har kommit i kläm.

En väl spelad violin kan emellertid frambringa en klang nästan som den mänskliga rösten och förmår uttrycka alla slags stämningar och känslor. I århundraden har violinen förnöjt och tjusat människor överallt. Många har ägnat hela sitt liv åt att tillverka, spela eller bara samla på detta instrument. Fortfarande är violinens ursprung höljt i dunkel, och många frågor om den förblir obesvarade.

Visste du att violiner, som tillverkades för över 300 år sedan, fortfarande används? Trots att man gjort framsteg med hjälp av experiment och vetenskapliga analyser, kan faktiskt nutida violiner av hög kvalitet fortfarande inte mäta sig med eller överträffa dessa gamla mästerverks kvalitet och ton.

Tidigt ursprung

Violinen i sin nuvarande form framställdes för första gången vid mitten av 1500-talet. Men dess typiska kännemärken kan ses i många tidigare instrument.

Rybyben, ett päronformat instrument med tydlig hals, hade till exempel fyra strängar stämda i kvinter. När man spelade på den, stödde man den mot axeln eller knät. Fydylen (från vilken ordet ”fiddla” härstammar) hade troligen tre strängar. Den var också stämd i kvinter och hade en greppbräda utan tvärgående band eller åsar. Den hölls mot axeln och spelades med en fydylstyck. Den orientaliska rebecen, den gaeliska crowthen och den grekiska lyran hade var och en drag gemensamma med violinen. Det råder emellertid osäkerhet om vem som i själva verket kombinerade de olika särdragen till violinens slutliga form — en form som i stort sett har förblivit densamma i 400 år.

Vid slutet av 1500-talet tillverkade sådana män som Gasparo da Salò och Andrea Amati (som grundade en lång dynasti av fiolbyggare) vackra violiner. Under 1600-talet och början av 1700-talet nådde konsten att tillverka violiner en höjdpunkt som man aldrig senare nått upp till.

En stor fiolbyggare

Kan du tänka dig att betala drygt 1.000.000 kronor för en violin? Denna penningsumma utväxlades år 1972 för en violin tillverkad av Antonio Stradivari (1644—1737), som allmänt anses vara den störste fiolbyggaren i Italien. Efter Amatis död år 1684 kunde man urskilja att Stradivaris violiner antog en annan form. Detta berodde på att Stradivari hela tiden experimenterade med små medel, både när det gällde violinens form, dimensioner och konstruktion. Hans instrument skulle komma att präglas av en enastående yrkesskicklighet och en ton med osedvanlig kraft och lyster. Så småningom framstod hans violiner som överlägsna.

Av de omkring 1.100 instrument som man tror att Stradivari tillverkat (han byggde violiner ända till sin död vid 93 års ålder) finns omkring 540 violiner, 50 violor och 10 violonceller fortfarande kvar. Av alla dessa vackra instrument, som utformats och byggts för att smeka örat och som fortfarande är i stånd att göra detta, är det bara omkring 50 som verkligen används i dag. Resten, som kanske anses för dyrbara eller för vackra för att spelas på regelbundet, förvarar man i glasmontrar där man kan beskåda dem, även om man inte får höra dem.

Många sällsynt fina instrument tillverkades också av andra fiolbyggare, av vilka Giuseppe Antonio Guarneri (1683—1745) är speciellt känd. Violinernas kvalitet varierar emellertid både mellan olika tillverkare och mellan olika instrument av samma tillverkare. Det finns till och med bättre och sämre ”Stradivaris” (instrument gjorda av Stradivari). Men till och med mindre värdefulla ”Stradivaris” är utmärkta instrument.

Vad är det som avgör om en viss fin violin är överlägsen en annan? Det är svårt att ge något riktigt svar på den frågan. Ibland har man bett experter lyssna till olika instrument och sedan välja ut den bäste tillverkaren. Resultaten har sällan varit enhetliga. Det beror först som sist på en violinists personliga smak, på hur instrumentet känns i handen och också på det slags musik som spelas.

Förändringar på violinen och stråken

Alltsedan Stradivaris dagar har violinens hals placerats i vinkel mot resonanskroppen i stället för parallellt med den. Man har höjt tonläget och stallet och förlängt greppbrädan och gjort andra mindre förändringar. Detta har medfört större tekniska möjligheter samt en briljantare och mera kärnfull ton.

Själva stråken undergick en genomgripande förändring under 1700-talets början. François Tourte (1747—1835) från Paris introducerade en stråke med mot taglet inåtböjd stång och fastställde stråkens standardmått. Han upptäckte att pernambukträ från Brasilien var ett idealiskt material och fastställde regler för hur man skulle utvälja taglet (150—250 tagelstrån från vita hästar). Andra detaljer, som stångens varierande tjocklek och stråkens tyngdpunkt, ändrades.

Musiker upptäckte snabbt vilka stora förbättringar Tourte hade gjort, och han blev överlupen med beställningar. Från denna tidpunkt var det han som angav hur en stråke skulle tillverkas. Hans stråkar används till och med i våra dagar. En guldinfattad Tourte-stråke är nu värd omkring 100.000 kronor. Den moderna stråken hjälper den erfarne utövaren att åstadkomma en kärnfullare ton, en bättre ansats och bättre stråkföring. Den äldre sortens stråkar kan emellertid ha fördelar när det gäller vissa musikstilar.

Nutida fiolbyggeri

Vad är det viktigaste man bör tänka på, då man tillverkar en bra violin? Varför kan inte moderna tillverkare återskapa och förbättra dessa gamla violiners ton? Detta är ett kontroversiellt ämne. Många anser att det använda träets kvalitet, instrumentets dimensioner och tillverkarens skicklighet är viktiga faktorer. Det finns emellertid andra som vill framhålla lacken som det mest betydelsefulla inslaget. De anser att de gamla instrumentens överlägsenhet beror på de nu okända recept som låg till grund för framställningen av den oförlikneliga lack, som de gamla mästarna använde.

Precis som fiolbyggarna i det förflutna, är de nutida fiolbyggarna ytterst omsorgsfulla när det gäller att välja ut trä med god resonans.a Träet skärs upp i omkring fyra centimeter tjocka stycken och får torka upp till 10 år. Locket eller resonanskroppen (violinens egentliga resonansbotten), basbjälken och ljudpinnen utgörs vanligen av rätfibrig, mjuk gran. Violinens botten, sarger, hals och snäcka samt stallet består ofta av lönnträ, ett hårdare träslag. Greppbrädan och stränghållaren är gjorda av ebenholts.

Man använder en form för att rita upp konturerna till violinens botten och lock. Dessa delar skärs ut med hjälp av en bågsåg. Fiolbyggaren använder sicklingar med stor skicklighet och precision för att tälja träet till den önskade tjockleken, i vissa fall bara två millimeter. Sargen — lika tunn som en tändsticksasks sidor — upphettas och formas. Hörnen fogas ihop, och klossar av lind eller gran limmas fast vid hörnen för att förstärka sargen. Tre tunna remsor av ebenholts och äppelträ läggs in längs lockets och bottens kanter. Denna inläggning är dekorativ och bidrar till att skydda träet från att spricka. F-hålen i locket skärs ut omsorgsfullt, och delarna limmas sedan ihop. Inte en enda spik eller skruv används.

Nu följer lackeringen. Ett instrument utan lack skulle förlora sin ton på omkring 10 år, medan ett omsorgsfullt lackerat instrument håller tonen under obegränsad tid. Det tar två till tre veckor att tillverka en violin, men det kan ta lika många månader att lackera den. Lacken och det sätt på vilket denna anbringas kan vara det som avgör om instrumentet blir bra eller dåligt. Om lacken läggs på för tjockt eller om den är för hård, kan tonen påverkas.

När man använder oljelack, stryker man först instrumentet två gånger med ett trätoningsmedel, därefter med två lager grundlack, fem lager färglack och två till tre lager överdragslack. Spritlack är tunnare och kräver många fler strykningar.

Hur man spelar violin

Man kan undra varför violinen frambringar sådana otrevliga ljud, när en nybörjare försöker spela på den.

När man lär sig att spela violin, ställs man inför speciella svårigheter. Man måste ha bra gehör. Det kräver en hel del tid och tålamod att kunna hålla fiolen mellan hakan och axeln riktigt, att sätta fingrarna rätt på strängarna (kom ihåg att violinen inte har några band) och att kunna kontrollera stråkens riktning och tryck. När man har lärt sig att bemästra dessa svårigheter, återstår ändå mycket att lära, innan man kan åstadkomma en följd av njutbara toner. För dem som önskar lägga ned den tid och ansträngning som behövs kan det vara roligt att musicera med sträng och stråke.

När du nästa gång lyssnar till någon som spelar violin bra, kan du därför tänka på den ansträngning som musikern har gjort för att bemästra instrumentet, de många hängivna instrumentmakare århundradena igenom som fulländat både violinen och stråken samt den enskilde hantverkaren som tillverkat just det instrument som du lyssnar på. Om du å andra sidan någon gång letar igenom din vind och stöter på en gammal violin, som din farmor brukade spela på, kom då ihåg att du kanske betraktar ett saknat mästerverk som är värt en förmögenhet. Men även om detta inte är fallet, så kanske du får lust att försöka dig på konsten att musicera med sträng och stråke.

[Fotnoter]