Jag var buddist

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Laos

JAG steg upp före gryningen, satte på mig min sarong och gick ut i köket för att börja dagen. Först måste fotogenköket tändas. Sedan satte jag en stor gryta på elden. Slutligen satte jag en stor kägelformad korg full med ris, som legat i blöt hela natten, i grytan med vatten. Riset var nätt och jämnt färdigkokt och packat i korgen jag skulle bära det i, när trumman från det närbelägna templet eller klostret började dåna entonigt.

Det är alldeles riktigt. Jag gick inte upp klockan fem för att koka ris åt mig själv. Det var till munkarna i klostret. Trumslagen var signalen för mig och mina grannar att ta våra korgar med ris och gå ut på gatan och vänta på att munkarna skulle komma. Vi hade alla klätt oss omsorgsfullt i våra finaste sidensaronger med ett sidenstycke draperat över vänstra axeln. Vi knäböjde i en lång rad längs gatan, och snart kom munkarna i procession genom klosterporten, barfota och gulklädda.

Vilken respekt hyste vi inte för dessa män! Hade de inte gett sina liv, åtminstone delvis, i hängivenhet för Buddha och hans läror? Vilket privilegium var det inte att kunna understödja dem på detta sätt! Allteftersom varje munk gick förbi mig, tog jag en handfull ris från korgen och lade det i den framräckta skålen. Ingen av munkarna sade ett ord, inte ens det sedvanliga ”khob chai” (tack). Det var vi som gav som var gynnade. Vi trodde faktiskt helt och fullt att vi genom att ge allmosor till dessa ”heliga män” förvärvade ”boon”, det vill säga byggde upp ett förtjänstkonto åt oss, så att vi i vår nästa tillvaro skulle bli lyckliga och rika och få ett stort hus och många tjänare.

När den siste munken hade fått sitt ris, tog jag fram en liten glasflaska med vatten och hällde ut innehållet på marken. Detta var vårt sätt att anropa Nang Thorani, jordens gudinna, och våra döda förfäder om att bevittna våra goda gärningar. Allteftersom munkarna avlägsnade sig, mediterade vi allesammans tysta och med böjt huvud, fyllda av tillfredsställelse över den goda gärningen.

Ja, jag älskade min religion och tog varje tillfälle i akt att anordna en särskild fest för mina vänner eller gå till klostret och hjälpa munkarna med deras arbete. Jag lydde buddismens bud och föreskrifter, och jag kände att jag lade en utmärkt grund för mitt nästa liv.

En ny upplevelse

Vid den tiden bodde jag i en stad i södra Laos. Jag hade anställning som bibliotekarie. En dag kom en kvinna in i biblioteket och presenterade sig som en av Jehovas vittnens missionärer. Detta var något nytt för mig, men jag kände mig tilltalad av hennes varma, vänliga personlighet. Hon berättade för mig om sin tro, och det lät så bra att jag tänkte för mig själv: ”Det är precis som buddismen.”

Strax därefter flyttade jag längre söderut, dit mina föräldrar bodde, och där fanns inga Jehovas vittnen alls. Samtidigt flyttade missionären till huvudstaden, och på grund av detta träffade jag henne endast en gång under de följande två åren, och det var under ett besök i Vientiane. Återigen kom den tanken för mig att hennes religion var mycket lik min.

För att förklara denna skenbara likhet skulle jag vilja nämna vad buddismen lär om frälsning. Den lär att frälsning kan uppnås genom att man följer den ädla åttafaldiga vägen: 1) Rätt tro — en realistisk syn på världen; 2) rätt beslut — ansträngningen att bli befriad från sådana känslor som stolthet och förtrytelse och i stället älska sina fiender; 3) rätt tal — vilket Buddha definierade som ”att avhålla sig från lögnaktigt och skymfligt tal samt från fåfängt prat”; 4) rätt handlande — att vara fridsam, kysk, ärlig; 5) rätt levnadssätt — att undvika gärningar som orsakar andra lidande; 6) rätt strävan — att ständigt söka utveckla ett rätt sinnestillstånd; 7) rätt tänkande — att vara påpasslig och mentalt vaken, så att man kan undvika tanklöst tal och uppförande; och 8) rätt försjunkande, det vill säga meditation.

När det gäller uppförandet, tycktes det mig som om bibelns lära var mycket lik buddismen. Det finns en anmärkningsvärd likhet mellan budorden i 2 Moseboken 20 och fyra av de ”fem lagbud” som buddisterna reciterar i templet på de heliga dagarna:

”Jag håller budet att avhålla mig från att döda;

jag håller budet att avhålla mig från att stjäla;

jag håller budet att avhålla mig från att vara okysk;

jag håller budet att avhålla mig från att ljuga;

jag håller budet att avhålla mig från att förtära rusdrycker, som leder till oförnuft och omtöckning av sinnet.”

På den tiden trodde jag att bibeln var en bok vilken som helst, som innehöll religiösa föreskrifter. Det föll mig aldrig in att den kunde ha en gudomlig författare och att den innehåller bevis för att den är något mer än bara ett verk av människor. Samtidigt tog jag för givet att missionären var romersk katolik. Jag tänkte att precis som det fanns många olika slag av buddism (såsom den utövas i Indien, Laos, Japan och så vidare), så var Jehovas vittnen och katolikerna varianter av samma religion.

Efter två år i södra Laos fick jag anställning i Vientiane. När jag kommit till rätta där, beslöt jag mig för att besöka missionären på den adress hon gett mig. Jag tyckte verkligen mycket om henne. Hon tog tillfället i akt och inbjöd mig att vara med på vittnenas möten, men jag var inte tillräckligt intresserad för att tacka ja. Jag minns att jag vid den tiden försökte läsa boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, men jag kunde inte förstå den. Dessutom hade jag ju min egen religion.

En vändpunkt

Min vän missionären höll kontakt med mig, och vid varje tillfälle uppmanade hon mig att besöka Jehovas vittnens möten. Slutligen samtyckte jag till det och började på så sätt lära mig många goda ting från bibeln. Eftersom jag alltid hyst stor aktning för heliga ting, tyckte jag mycket om att studera bibeln, fastän jag ännu inte såg någon klar skillnad mellan bibelns lära och buddismen.

När missionären en dag gav mig ett exemplar av tidskriften Vakna!, blev detta en vändpunkt för mig. Det var ett nummer som handlade om familjelivet. Buddismen har mycket litet att säga om detta ämne, och som ett resultat av det är månggifte, skilsmässa, sedvanerättsäktenskap, separation och prostitution ganska vanligt. Men nu fann jag att enligt bibeln har speciellt fadern förpliktelsen att sörja för familjen, undervisa och fostra den och ta ledningen i tillbedjan och andra viktiga angelägenheter. (Ords. 29:17; Ef. 6:4; 1 Tim. 5:8) Jag lärde mig också att det tillkommer hustrun att visa respekt för sin man under det att hon är flitigt upptagen med arbetet i hemmet till gagn för familjen. — Tit. 2:4, 5.

Demonismen avslöjad

Ett annat tidskriftsexemplar som gjorde ett oerhört starkt intryck på mig var ett nummer av Vakttornet med artikeln ”Hur vi kan värja oss mot onda andar”. Demondyrkan är nämligen mycket allmän i Laos. Fastän den egentligen inte är någon del av den buddistiska religionen, finns det tusentals människor som tror på och försöker blidka demonerna. Man kan till exempel utanför många hem få se ett litet miniatyrhus i ett hörn av tomten avsett för anden, och man menar att denna lilla jordlott tillhör honom. Det kan vara en god eller en ond ande, men i vilket fall som helst måste den blidkas genom att man offrar mat, blommor, rökelse och så vidare åt den. Husfadern förväntar att genom sådana gåvor få röna andens beskydd.

Man förmodar att demonerna är döda människors andar som kommit tillbaka till jorden. De flesta laotier är mycket rädda för dem och tror att de kan orsaka sjukdom och död och annan skada, under det att människorna själva är hjälplösa när det gäller att hålla sig borta från deras inflytande.

Föreställ er vilket avslöjande det blev, när jag fick läsa i bibeln att demoner i verkligheten är olydiga änglar, onda varelser, fiender till Gud och människor! (2 Petr. 2:4; Matt. 4:24) Och inte bara det, jag fick veta att enda sättet att bli befriad från deras fördärvliga inflytande var att göra sig kvitt allt som hade något med dem att göra, såsom bilder, beläten, amuletter, böcker om magiska konster, och i stället förtrösta på Guds hjälp. — Ef. 6:10—18; Apg. 19:19.

När jag en gång fått klart för mig hur det förhåller sig med demonerna, tyckte jag det var lätt att acceptera förklaringen till några av våra buddistiska ceremonier, även om den var oväntad. Laotiernas älsklingsceremoni — baci — är till exempel nära förbunden med demonism. Den utförs vid vissa speciella tillfällen, till exempel när någon är sjuk eller ger sig ut på en lång resa eller när ett barn har fötts. Ett långt bomullssnöre klipps av i korta bitar, och de som är närvarande knyter snörstumparna runt varandras handleder. Följaktligen kommer var och en att ha många sådana snören om handlederna. Dessa skulle bringa lycka, hade vi alltid blivit lärda.

Missionären påpekade att dessa snören hade att göra med tanken att vart och ett av de trettiotvå viktiga organen i kroppen bebos av en ”själ”.a Syftet med baci är att kalla tillbaka någon av dessa ”själar” som eventuellt försvunnit. Om någon till exempel har huvudvärk, är det därför att en speciell ”själ” har kommit på villovägar någonstans, och den måste kallas tillbaka, om det skall bli någon förbättring. Om någon ämnar företa en lång resa, är det viktigt att alla hans själar är närvarande vid detta företag. Att jag omedelbart slutade att ta del i sådana ceremonier, när jag fick veta hur det förhöll sig, är väl onödigt att påpeka.

Tacksam över att vara fri från det stora Babylon

En annan överraskning var att få veta att Jehova Gud är den som har skapat jorden. (Jes. 45:11, 12) Från barndomen har jag liksom andra buddister blivit lärd att allt har kommit till av en slump. Vi har många legender i Laos om människosläktets ursprung, men ingen av dem nämner en Skapare, vad jag kan minnas. Nu började jag förstå hur förnuftigt Guds skrivna ord är. Allt levande omkring oss tillkännager verkligen tillvaron av en Skapare! — Rom. 1:19, 20.

Genom regelbundet bibelstudium lärde jag slutligen att det finns sann religion och falsk religion. Jag var förvånad över att finna att all falsk religion i sina olika yttringar har sina rötter i det forntida Babylons religion — en religion som förvillade människorna och vanärade Gud, en religion som lade vikt vid riter och ceremonier men inte gav någon verklig fostran i rättfärdighet åt sina anhängare.

När jag till sist hade tillfälle att vara närvarande vid en stor sammankomst som Jehovas vittnen höll, såg jag själv att det bibeln lär om att ha kärlek inbördes sannerligen fungerade i verkligheten. (Joh. 13:35) Från och med den dagen såg jag mig aldrig tillbaka. Jag visste att jag var på rätt väg.

I sinom tid symboliserade jag mitt överlämnande åt Skaparen genom vattendopet vid en områdessammankomst i Chiengmai i norra Thailand, och alltsedan dess har jag verkligen försökt hjälpa andra att finna den sanna religionen. Jehova har välsignat mina blygsamma ansträngningar, så att min yngre bror, som hade börjat som novis i ett buddistkloster, nu har överlämnat sitt liv åt Jehova, och en annan familjemedlem har börjat studera bibeln.

[Fotnoter]