Jag kom att uppskatta sann vishet

NÄR jag var liten, lade en buddistmunk märke till mig och föreslog att mitt namn skulle vara Panya, som betyder ”intellekt” eller ”vishet” på thaispråket. Eftersom mina föräldrar var hängivna buddister, gillade de att mitt namn ändrades till det.

Thailand, där jag föddes för 60 år sedan, är ett land där mer än 90 procent av befolkningen bekänner sig vara buddister. Buddismen grundades för omkring 2.500 år sedan i Indien och spreds sedan till många andra delar av Asien. Buddismen framhåller hoppet om något bättre — frihet från lidande — som antas vara uppnåeligt genom egna ansträngningar.

En människas nuvarande ställning i livet är enligt buddismen resultatet av de gärningar (karma) man utför nu och de som man utfört i tidigare liv. Begär av olika slag tros vara orsaken till allt lidande, och därför är målet att eliminera alla sådana. För att lyckas med det kan det krävas många liv eller reinkarnationer innan man passerat återfödelsernas cykel till ett tillstånd kallat nirvana, som för många innebär icke-tillvaro.

Gautama Buddha menade sig ha funnit sanningen genom sin ”upplysning”, och buddisterna tror att det är vishetens väg att följa hans läror.

Uppväxt i Thailand

Jag föddes i Bangkok, Thailands huvudstad. Livsrytmen i Bangkok var under årtiondena före andra världskriget mycket lugnare än den är nu i denna jäktiga storstad. Rikshor, hästdragna vagnar och trehjuliga cyklar var vanliga transportmedel på den tiden, även om det också fanns spårvagnar och bussar. I kanalerna, som kallas klongs, var båtar mycket använda som transportmedel.

Vår familj bodde under några år i ett hus byggt på pålar vid kanalen. För de flesta av dem som bor i dessa områden av staden kretsar livet kring vattnet. Kanalen användes för bad, disk och klädtvätt. Båtar kom ända fram till dörren, och där såldes matvaror av alla slag och även andra produkter. Till och med posten levererades med båt. Vi barn älskade att simma, dyka och leka i vattnet, eftersom det var så hett och fuktigt.

När jag var sex år började jag i skolan. De flesta av stadsbarnen gick i skolan, precis som jag, eftersom den grundläggande skolutbildningen var obligatorisk. Pojkar och flickor undervisades i skilda klassrum, och därför hade de inte mycket kontakt med varandra. Att någon skulle ha sällskap eller stämma träff hörde man praktiskt taget aldrig talas om.

Jag gillade sport, bland annat fotboll och thailändsk boxning, som är en unik kampsport som utvecklades för flera hundra år sedan. Deltagarna har handskar på sig och får använda knytnävarna, men också fötterna, benen, knäna och armbågarna, för att slå och sparka varandra. När min mor fick reda på min entusiasm för denna farliga sport, förbjöd hon mig att fortsätta att utöva den. Då började jag med bodybuilding i stället.

När jag var ung var marknader i templet något som både gamla och unga thailändare gillade. Marknaderna var förbundna med religiösa fester, och man samlade in pengar till underhåll av templet. Ljudnivån var hög, eftersom massor av människor kom, och gatuförsäljare satte upp sina stånd för att sälja mat och godis av alla slag på tempelområdet.

Det populäraste uppträdandet vid marknaderna var likay, en folkteater med levande musik och spontan ordväxling. Skådespelarna var klädda i dräkter i starka färger och var hårt sminkade med puder och rouge. De höll publiken skrattande till ända fram på småtimmarna. Nu har dessa teaterföreställningar ofta ersatts med filmvisningar ute i det fria.

Tidig religiös påverkan

Varje skoldag började med en flagghälsningsceremoni och med att nationalsången sjöngs. Därefter skulle klassen be en bön på pali, buddismens religiösa språk. I skolschemat ingick undervisning om buddismens grundläggande etiska principer och moralnormer; för övrigt fick vi inte mycket religiös undervisning.

I de flesta buddistiska hem finns ett litet altare med en Buddhabild för daglig bön och meditation. Här tänder man ljus och bränner rökelse. Kinesiska familjer har i allmänhet ett altare till för tillbedjan av förfäder eller för att blidka olika andar och gudar.

Buddisterna tror att det finns något gott i alla religioner och anammar därför snabbt idéer och seder som de tycker är bra och som kan hjälpa dem på ett eller annat sätt. Följden har blivit att många thailändare inte bara går till buddistiska tempel, utan också till en eller flera av de många kinesiska och hinduiska helgedomarna för att tillbe.

Vår familj var inte särskilt religiös, men trots det påverkades vi ständigt av religionen. Munkarna, till exempel, med sina rakade huvuden och saffransgula kläder brukade dagligen gå ut och tigga tidigt på morgonen. De brukade gå barfota på vägen eller paddla i kanalen och så stanna till för att låta folk hälla ner ris och lägga andra matvaror i deras allmoseskålar.

Jag fick tidigt lära mig att respektera buddistmunkarna som människor som helt gått in för att efterlikna Buddha. De skulle betraktas som människor med stor vishet, och vi uppmanades att sätta högt värde på deras uppfattningar och råd.

Bangkok utsattes för luftraider under andra världskriget, och därför förde min mor mig till hennes släktingar i en av provinserna. Eftersom de bodde nära templet där i trakten, kom jag i nära kontakt med munkarna. Några av dem tillverkade och sålde buddistamuletter. På väggarna i det gamla kapellet fanns tusentals små gjutna Buddhabilder av bly. Vi var ett antal pojkar som hjälpte till att rengöra dem. Munkarna brukade sedan rista in några bokstäver ur det gamla khmeralfabetet och därefter uttala besvärjelser för att göra bilderna verksamma som lyckobringande amuletter.

Jag blev fascinerad av tanken att man genom att bära en sådan Buddhabild runt halsen kunde bli skyddad mot skada och bli garanterad en lycklig framtid. Jag började därför samla amuletter. Jag stannade hos munkarna i templet några månader, och under den tiden fick jag lära mig meditation, spådomskonst och andra saker som utövas inom spiritismen.

Trots att det är knappt 1 procent av Thailands befolkning som tillhör de katolska och protestantiska kyrkorna, hade jag hört att de kristna tror att en person vid namn Jesus är Gud och att katolikerna tillber ”Guds moder”. Men sådana trosuppfattningar verkade orealistiska för mig. Hur kunde någon som dog på ett kors skapa världen? Jag betraktade inte det som sann vishet.

En olycka förändrar mitt liv

Efter kriget gick jag in för att skaffa mig en god utbildning och finna ett välavlönat arbete. Jag tog till sist en examen vid en handelsskola och fick arbete vid ett utländskt företag i Bangkok. En morgon år 1959 då jag var på väg till arbetet tappade jag taget och föll baklänges ut ur bussen och slog huvudet i trottoaren. Både passagerare och folk på gatan skrek åt bussföraren att stanna, men när han körde åt sidan, gick de stora bakhjulen rakt över den nedre delen av min kropp. Ryggraden och flera revben bröts.

När jag lämnade sjukhuset sju månader senare, var jag förlamad från midjan och neråt. Tanken att inte kunna gå gjorde mig desperat, och eftersom läkarna inte gav mig något hopp om bättring, ville jag pröva andra metoder. Min mor förde mig ut på landsbygden, där jag besökte många kloster, ”kliniker” och andra ställen där folk påstods bli botade. Jag kom i kontakt med olika slags botgörare, som helbrägdagörare och andemedier, och började då studera deras utövning. Jag skaffade mig läroböcker i magi och spådomskonst och började utöva dessa ting för egen del.

Kontakt med sann vishet

Efter fyra års vistelse ute på landsbygden återvände jag till Bangkok. Mitt tillstånd hade inte förbättrats, men jag hade skaffat mig ett nytt yrke. Människor i alla åldrar kom och bad att jag skulle tala om deras framtid. Jag gjorde också vissa slags lyckobringande amuletter, och några av dem sålde jag med bistånd av en munk.

En dag år 1968 kom ett kanadensiskt Jehovas vittne som var missionär och besökte mig. När han började tala om Jesus Kristus, tänkte jag att vittnena var precis som alla andra ”kristna” som jag hade en sådan aversion emot. Det var först sex år senare som jag började studera bibeln på allvar med ett gift par som var vittnen.

Det som särskilt intresserade mig var profetiorna i bibeln. När de visade mig profetiorna i Daniels bok, särskilt i kapitel 7 och 8, och dessutom Jesu detaljerade beskrivning av händelserna och tillståndet i världen i dag, visste jag att ingen spåman skulle kunna förutsäga någonting sådant. (Matteus, kapitel 24) När jag sedan fick veta orsaken till att de nuvarande förhållandena är helt annorlunda än vad Skaparen ursprungligen hade tänkt sig och hur han har gjort föranstaltningar för att omintetgöra den skada som de som förkastar honom och hans suveränitet har åstadkommit, var det som om en slöja drogs bort från mina ögon.

Allt i bibelns budskap var så harmoniskt; alla ”pusselbitarna” passade perfekt. Den mänskliga vishet som jag hade värderat så högt hade lärt mig att betrakta Gud som något mindre betydelsefullt i livet. Men genom de många överväldigande bevisen kunde jag nu se att det uppenbarligen inte gick att lämna Gud ur räkningen. Genom bibeln kom jag att inse att ”Jehovas [den allsmäktige Gudens] fruktan är vishetens början, och kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd”. — Ordspråksboken 9:10, NW.

Välsignelser av den sanna visheten

När jag väl blev övertygad om att Jehova är den sanne Guden och att bibeln är hans ord, förändrades min inställning till olika saker drastiskt. Jag följde de första kristnas exempel och gjorde mig av med alla böcker jag hade om magi, förutom alla de hundratals religiösa bilder och amuletter som jag hade samlat under årens lopp. — Apostlagärningarna 19:18, 19.

Min fruktan för Gud och den exakta kunskap jag fått om honom hade en annan gynnsam inverkan på mig — jag började älska Jehova som person. Min uppskattning av den godhet och den kärlek han visat mänskligheten fick mig att överlämna mig åt honom och bli döpt år 1975. Mitt personliga förhållande till Jehova drev mig också till att utöva det som jag visste var rätt, och jag var ivrig att för andra få förkunna de goda nyheter jag hade lärt känna.

Jag hade stor nytta av mina tidigare erfarenheter i livet, då jag skulle hjälpa andra att se skillnaden mellan mänsklig och gudomlig vishet. Jag har haft privilegiet att få hjälpa många att följa den sanna visheten och ta ställning för Jehova, bland andra min egen mor, som vid 94 års ålder blev döpt som ett Jehovas vittne.

Den sanna visheten har verkligen förändrat mitt liv. Jag trevar inte längre fram i mörkret i fråga om orsaken till lidandet och den verkliga meningen med livet. Nu har jag fått svar på de frågor som jag brukade grubbla över. Nu känns mitt liv meningsfullt, även om jag är handikappad. Jag har hoppet och längtan efter att få leva för evigt. Är det inte sann vishet att följa en levnadsväg som leder till lycka och ett meningsfullt liv nu och som erbjuder en sådan storslagen framtid? Så glad jag är att jag kom att uppskatta och värdesätta detta slag av vishet! — Berättat av Panya Chayakul.a

[Fotnot]

[Bild på sidan 25]

Buddisterna tror att de har fördelar av att stödja munkarna

[Bild på sidan 26]

Jag delar med mig av min tro åt andra