Jag var gerillakämpe
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent på Cypern
NATIONALISM var någonting jag fick lära mig redan från barndomen. Grekerna gav civilisationen åt världen, fick jag veta, och jag fick inte glömma att jag var grekcypriot. I skolan bearbetade min historielärare mig entusiastiskt med historier om tappra hjältar från grekupproret mot turkarna år 1821.
Även hemma undervisades jag i nationalism. Den var uppblandad med religion, eftersom min far var präst i den grekisk-ortodoxa kyrkan. ”Vi är greker, och vi vill vara fria”, betonade min far ideligen.
Vid den tiden lydde vi under brittiskt styre. Jag fick lära mig att om vi kunde tvinga britterna, som betraktades som tyranner, att ge sig av från Cypern, skulle vi bli fria! Jag uppfostrades att hata britterna.
Den 1 april 1955 gick EOKA (Nationella organisationen för Cyperns kamp) till aktion. Dess syfte var att sabotera militära mål och terrorisera britterna genom att döda utan åtskillnad till dess att de gav sig i väg från vår lilla ö. Då skulle vi bli fria! Frihet! Ordet ljöd som musik i mina öron.
Med en viss stolthet brukade jag läsa i dagstidningarna om EOKA-mäns och -kvinnors bedrifter. Jag önskade att jag hade varit en av dessa tappra män, dessa patrioter — men hur skulle det gå till? En dag förverkligades min önskan.
Jag förenar mig med EOKA
EOKA-organisationens ledare var Digenis, som var smått legendarisk på Cypern. Det fanns också en näst högste befälhavare och några sektionsledare, en för varje stad, och vidare också många gruppledare. Ganska snart skulle jag få träffa en sektionsledare.
Detta hände år 1957. Jag var då tjugofem år gammal, gift och hade två barn. När EOKA:s sektionsledare för min stad vände sig till mig, lyssnade jag uppmärksamt till honom med djup respekt. Ja, jag ville bli aktiv medlem av organisationen. Jag var helt för denna rörelse, men jag behövde utbildning. Denna bestod i bombtillverkning.
När jag behärskade konsten att tillverka bomber, blev jag förordnad till gruppledare. Jag hade trettio man under mig. Äntligen var jag på väg att nå mitt mål!
Bomberna placeras ut
Det föll på vår lott att tillverka tidsinställda bomber och minor i vårt hemliga gömställe. Sedan skulle vi placera ut dem på de ställen som vår sektionsledare gav oss order om.
Vi hade emellertid ett stort problem, och det var hur vi skulle kunna transportera bomberna från vårt gömställe till det tilltänkta målet utan att bli upptäckta. Detta problem lyckades vi lösa genom att tillverka resväskor med hemliga fack. I botten på ett sådant fack brukade vi placera bomben, varpå det stängdes. Därefter stoppade vi ner kläder och andra saker i väskan. Vi var noga med att kläderna vi packade ner inte tillhörde någon av oss som skulle placera ut bomben.
Om polisen eller militären hejdade oss för visitering och fann bomben, kunde vi således ursäkta oss själva med att väskan inte tillhörde oss och att vi förmodligen fått den med oss av misstag. Och för att bevisa detta kunde vi peka på att kläderna som vi hade i väskan inte var våra.
En dag fick vi order att placera ut en tidsinställd bomb i armébasens aula, där en brittisk general skulle tala till sina officerare. En av mina två män, som arbetade på armébasen, lyckades tillverka en dubblettnyckel till aulan. Följande dag kröp några av oss in på armébasen, öppnade dörren till aulan och placerade ut bomben. Den exploderade helt enligt planerna. Minst tio officerare dödades och ett antal sårades.
En dag, när ett flygplan som transporterade armésoldater skulle flyga från Cypern, fick jag order att sabotera det. Vi lyckades placera en tidsinställd bomb i bagaget hos en av passagerarna. Men planets start försenades, och innan bagaget ens hann bäras ut till flygplanet exploderade bomben inne på flygplatsen.
Min aktivitet utökades, och varje gång vi genomförde ett av våra ”jobb” dödades eller sårades tre eller fyra personer.
Förutom riskerna att bli arresterad och hängd eller skjuten fanns det andra risker att tänka på. En gång exploderade till exempel inte bomben som vi hade placerat ut på natten. Och jag och några av mina män arbetade just på den platsen! Om bomben exploderade nu, skulle vi allesammans kunna dödas, också jag och mina kamrater. Ett anonymt telefonsamtal till bombdesarmeringsgruppen räddade situationen.
Ertappad med fällande bevis
En gång blev jag ertappad. Det var fantastiskt att jag undgick döden. I en bil fraktade vi några fyratums järnrör, lämpliga för bombtillverkning. Vi blev då hejdade av militärpolisen. När de sökte igenom bilen fann de järnrören och blev misstänksamma mot oss, varför de kontaktade armémyndigheten. Vi blev arresterade och satta i olika fängelseceller. Förhören började.
Vi berättade samma historia för dem: En av våra medpassagerare arbetade för en firma som levererade järnvaror. Efter det att han avslutat ett arbete samlade han upp alla överblivna järnstumpar, och vi bara hjälpte honom att ta med dem till nästa arbete. Armén granskade vår historia och fann den vara rimlig.
Detta till trots var det inte järnrören som plågade mitt sinne; det var någonting långt mera graverande. I bilen förvarade jag ett brev från min sektionsledare inom EOKA! Det innehöll order till en annan gruppledare, och i kuvertet låg femton brittiska pund. Jag skulle överlämna detta brev, som också nämnde att pengarna fanns i kuvertet.
När militärpolisen sökte igenom vår bil, fick en av polismännen syn på kuvertet. Han tog det, öppnade det och fick syn på de femton punden, varpå han stoppade det i fickan. Skulle han nu vidarebefordra brevet till armémyndigheterna? Det var mitt stora bekymmer. Om han gjorde det, då var det ute med mig. Hur skulle jag kunna förklara att brevet låg i bilen? De skulle begripa att jag var en EOKA-man. Som tur var för mig var den här mannens kärlek till pengar alltför stark. Han behöll pengarna, och under sådana omständigheter kunde han inte överlämna brevet med de graverande bevisen. Jag var räddad. Det kostade mig endast tre dagars förhör och fängelsevistelse.
Jag lär känna Jehovas vittnen
Som nationalist var jag också religiöst lagd, eftersom religion och nationalism här på Cypern sedan länge varit mycket nära förbundna med varandra. En dag sålde jag lotter för ett lotteri, där behållningen skulle gå till att bygga en ny grekisk-ortodox kyrka. I samma företag som jag arbetade fanns det också ett Jehovas vittne. Åtskilliga gånger hade jag hört honom tala med mina kolleger om Jehova. Han talade också med mig. Jag tyckte om honom. Om han bara hade varit litet mera patriotisk, tänkte jag.
En dag sade detta kristna vittne för Jehova åt mig att verklig frihet, inte bara frihet från varje slag av nationalistiskt förtryck, utan också frihet från sjukdom och död, skulle komma genom Jehova Guds rike. Vid ett annat tillfälle vände jag mig till honom och frågade om han ville köpa en lottsedel. Han visade sympati för mig och berömde mig för vad jag menade vara ett kristet arbete, men någon lottsedel ville han inte köpa. Han sade att han skulle vilja hjälpa mig på ett annat sätt. Han föreslog att han skulle få anteckna mig för en årsprenumeration på den bibliska tidskriften Vakttornet. Jag gick med på detta.
Efter ett par veckor började jag få tidskriften med posten. Men eftersom jag egentligen inte var intresserad av att läsa den, brukade jag kasta den i ett hörn av huset. Jag tog inte ens ut den ur omslaget.
En dag frågade vittnet mig vad jag tyckte om en viss artikel, som varit införd i ett av de senaste numren av tidskriften. Den behandlade en sak som jag var verkligt intresserad av, men eftersom jag skämdes för att medge att jag inte ens hade öppnat tidskrifterna, sade jag till honom att jag skulle besvara hans fråga nästa dag. När jag kom hem, sökte jag igenom högen av tidskrifter, som jag hade kastat i ett hörn, och fann artikeln. När jag läste igenom den, fann jag att den intresserade mig. Varje gång jag sedan mötte det här vittnet för Jehova hade han något intressant att samtala med mig om.
Ett bibelstudium leder till verklig frihet
Kort tid därefter antog jag ett erbjudande om ett bibelstudium. Jag lät min familj vara med vid detta studium, eftersom jag började inse att kärleken till Gud och nästan var starkare inom mig än nationalismen. Jag började lära mera om Gud, hans namn och uppsåt. Jag började inse att lycka inte kan förvärvas genom att främja något som helst slag av nationalism eller något slag av mänsklig styrelse. Jag var för Jesu Kristi regering, Guds rike. Hur glad var jag inte över att från bibeln få klarhet om att Gud har ett uppsåt med att tillåta nationerna att gå till den ytterlighet som de nu har gjort och att det är den generation som nu lever som skall få uppleva de stora förändringar som sanna kristna har sett fram emot i århundraden. Jag fick tårar i ögonen, när jag fick lära mig att Jehova är en barmhärtig Gud, snar att förlåta. Och hur mycket behövde inte jag personligen få förlåtelse för!
Efter några bibelstudier hade jag bestämt mig. Jag älskade och behövde Gud och hans rike. Jag symboliserade mitt överlämnande åt Jehova Gud genom att bli döpt i vatten. Det första som jag därpå gjorde var att sända tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till alla de män som kämpat tillsammans med mig. Endast en visade något intresse för bibelns budskap.
I dag är jag återigen ”gruppledare”, fast av ett annat slag — förordnad tillsyningsman för en fridfull församling av Jehovas vittnen. Jag har också nu omkring trettiofem personer som jag samarbetar med. Å, vilken glädje det är att gå med dem ut i tjänsten på fältet och få tala med alla gästfria och vänliga cyprioter om de goda nyheterna om den kommande tusenåriga freden under Jesu Kristi konungsliga regering! (Upp. 20:4—6) Och vilken glädje det är att för mina landsmän få läsa om uppståndelsen från de döda och om de underbara förhållanden som den sanne Guden Jehova skall införa i sin snabbt annalkande nya tingens ordning! — Upp. 21:1—4.
Jag har nu funnit den sanna friheten som jag sökte efter. Hur tacksam är jag inte mot detta vittne för Jehova som visade mig det verkliga syftet med livet!