”På vilken sida står Gud?”
ETT tusen bombplan lämnade England den 30 maj 1942. Det var den största flygraiden i historien fram till den tiden. Jag var signalledare för en division fyrmotoriga Lancasterplan. Varje plan var utrustat med en bomb på 3.600 kilo, som hade tillräcklig sprängkraft för att fullständigt förstöra en stor fabrik eller flera bostadskvarter.
Vi steg till 6.000 meters höjd och påbörjade vår flygning mot den tyska staden Köln. Besättningsmännen hade fullt upp att göra med att kolla motorerna, bränslet, radion, navigeringen osv. De tre skyttarna bad kaptenen om tillstånd att kolla och avfyra sina kulsprutor. Vi var nu redo att flyga in över fientligt territorium.
När vi passerade den holländska kusten, reste jag mig upp för att inta min plats i utkiksposten upptill på planet. Därifrån kunde jag se i alla riktningar. Jag stod kvar där och höll noggrann utkik efter fientliga nattjaktplan för att en undanmanöver skulle kunna göras och instruktioner ges åt kulspruteskyttarna. Långt borta kunde jag se hur himlen då och då lystes upp av ett rött sken, eftersom de flesta bombplan i styrkan redan hade satt staden Köln i brand.
Vår tur att bomba
Nu var vi redo att flyga in över målområdet. Tyska jaktplan kretsade kring det område där bomberna skulle fällas, redo att attackera oss. Vi var det sista av de tusen bombplan som anföll Köln den natten, och staden stod i lågor från den ena ändan till den andra. Vi var tvungna att gå ner till 3.000 meters höjd för att lyckas finna ett område som inte redan brann, där vi kunde fälla vår bomb.
Vi hade blivit underrättade om att huvudpostkontoret var bombmålet. ”Det finns ammunitionsfabriker på andra sidan gatan”, fick vi veta. Många av oss trodde emellertid att vi fällde bomberna över civilbefolkningen, eftersom vi visste att huvudpostkontoret i de flesta städer inte är omgivet av fabriker.
Spänningen steg när piloten öppnade bombluckorna. Bullret i flygplanet blev nu ännu starkare. Detta var vårt mest kritiska ögonblick. Vår bomb, som såg ut att vara nästan lika lång som det fyrmotoriga planet självt, var nu fullt synlig. Färgade spårljusprojektiler for kors och tvärs över himlen. Om någon av dem träffade bomben, var det ute med oss!
Nu tog bombriktaren befälet över flygplanet. Han ställde in siktet på målområdet och gav piloten sina instruktioner: ”Vänster — vänster; höger — höger — håll kursen; lite vänster — stopp — håll kursen — på mål. Fäll!” Planet skakade till, och jag hörde det svischande ljudet när fyratonsbomben föll från flygplanet. En ändlös minut passerade medan vi väntade på att fotoblixten skulle lysa upp det område vi hade bombat. När skadegörelsen väl var fotograferad, satte vi kurs hemåt.
Samvetskval
Vi gjorde en skarp sväng, och jag kunde se hela den brinnande staden Köln långt där nere. Jag tänkte på de män, kvinnor och barn som hade förlorat sina liv. ”Varför tar jag del i att döda tusentals oskyldiga invånare i denna stora stad?” frågade jag mig själv. Jag försökte trösta mig med tanken att detta var en strid mot Adolf Hitlers ondskefulla regim.
När vi var på väg hem, kunde jag inte låta bli att tänka på en minnesbild som hade förföljt mig under mina 60 bombningsuppdrag. Alldeles i början av kriget hade ett ensamt tyskt flygplan fällt en bombsalva över ett skyddsrum nära Lincoln i England. Jag hjälpte till att dra ut de lemlästade kropparna efter de kvinnor som hade sökt skydd där. Jag hade mardrömmar om detta i flera månader efteråt. Nu undrade jag: ”Hur många gånger hade sådana fasansfulla scener upprepats denna natt till följd av de tusen planens bombningar av den tättbefolkade staden Köln? Och vad anser Gud om sådana fruktansvärda gärningar?”
Jag tänkte ofta på detta, eftersom jag kom från ett religiöst hem i Inverness i Skottland. Min familj hade i alla tider tillhört skotska statskyrkan. Jag hade varit söndagsskollärare och ledare för kyrkans ungdomsklubb. På lördagskvällarna brukade några av oss stå i hörnet vid stadshuset i Inverness och vittna offentligt om vår tro. Vid dessa tillfällen fylldes jag av religiös glöd och en önskan att bli präst.
”På vilken sida står Gud?”
Jag talade ofta med fältprästerna under dessa sex krigsår (1939—1945), och jag brukade fråga dem: ”På vilken sida står Gud?” De svarade alltid: ”Han är naturligtvis på vår sida! Vi kämpar mot en ond, tyrannisk makt, som är ute efter världsherravälde, och det är bara våra kristna styrkor som kan tillintetgöra den!” Jag var emellertid inte nöjd med detta svar.
En dag satt jag i officersmässen tillsammans med divisionens katolske präst, och jag sade till honom: ”Som ni vet är en av besättningsmännen på vårt plan katolik, och ni välsignar honom innan vi ger oss ut på bombningsuppdrag över Tyskland. Men samma katolska religion i Tyskland välsignar en katolsk besättningsman ombord på ett tyskt flygplan som kommer över hit och förstör våra städer. Så den fråga jag vill ställa är: ’På vilken sida står Gud?’”
”Ja, det är en svår fråga”, svarade han. ”Allt jag vet är att om vi låter Hitler styra världen, kommer det inte att finnas någon plats där vare sig för er eller för mig, och inte för någon annan kristen heller, för den delen.” Detta besvarade givetvis inte heller min fråga, eftersom jag inte kunde låta bli att undra: ”Men varför drar då inte de tyska katolikerna och deras kyrka bort sitt stöd från Hitler?” Jag fick inte några svar på mina frågor förrän efter kriget.
Den 18 maj 1945 stod jag framför kung George VI i Buckingham Palace i London och mottog medaljen Distinguished Flying Cross för att jag hade fullbordat 60 uppdrag över några av de bäst försvarade industrimålen och städerna i Europa. En medalj för att jag hade förstört städer och människoliv! Av de 13 flygarna i vår division som kom tillbaka från en andra uppdragsrunda var jag den ende som undkom oskadd.
Senare samma år fick jag avsked från flygvapnet, och jag slog mig ner i staden Doncaster i England tillsammans med min hustru Barbara och vår lille son. Det var under denna period som jag blev oerhört deprimerad; mina nerver var förstörda. Jag fasade vid tanken på den del jag haft i dödandet av människor vid våra bombraider mot Tyskland och Italien. Jag frågade mig gång på gång: ”Kommer Gud att förlåta mig?” Jag bad ofta om förlåtelse.
En avbruten lunch
En dag, just som jag åt min lunch, ringde det på dörren, och min hustru gick och öppnade. Hon dröjde kvar vid dörren en liten stund, medan jag otåligt väntade på huvudrätten. Tämligen irriterad steg jag därför upp från bordet, avbröt ohövligt det samtal hon hade med en man och sade: ”Vad är det fråga om?”
”Er hustru är intresserad av den här boken, Låt Gud vara sannfärdig”, svarade mannen vänligt. ”Jag är ett Jehovas vittne som besöker människor här i trakten.”
”Nej tack!” svarade jag bryskt. Blotta omnämnandet av Jehovas vittnen gjorde mig arg. ”Vi är inte intresserade av sådana människor som inte tog del i vårt krig men gärna åt vår mat, som våra sjömän fört över med risk för sina egna liv!”
”Ursäkta”, svarade mannen i dörren med mycket mild röst, ”men en sak som jag skulle vilja nämna är att var Jehovas vittnen än bodde under kriget, var de neutrala och tog ingen del i det. Men ni vet att protestanter dödade protestanter och katoliker dödade katoliker i samma krig, utan några som helst samvetsbetänkligheter. Men Jehovas vittnen dödade inte varandra, eller någon annan heller för den delen.”
Den sida Gud står på
Hans svar påminde mig om den fråga som jag hade ställt mig under kriget: ”På vilken sida står Gud?” Jag ställde därför denna fråga till honom.
”Den frågan är lätt att besvara”, svarade han. Han slog upp Johannes 13:34, 35 och läste för mig: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.”
”Det är uppenbart”, tillade han, ”att om vi verkligen älskar varandra, då kommer vi sannerligen inte att döda varandra var vi än bor, oavsett om politikerna kanske säger motsatsen. Jehovas vittnen tillämpar denna befallning som Jesus gav, även om många av dem fick dö i tyska koncentrationsläger därför att de var neutrala, och många andra, som jag själv, blev fängslade här i landet. Vi tror att Gud står på de människors sida som verkligen älskar varandra.”
Han lät övertygande, så vi skaffade oss boken. Min hustru och jag satt i sängen och läste den där boken och slog upp skriftställena till långt in på småtimmarna. Vi fick veta att krig, till exempel det världskrig som jag hade kämpat i, var en del av ett ”tecken” som visade att Guds regering inom kort kommer att undanröja alla förtryckande regimer och göra jorden till en plats där kristna kan leva i fred. — Matteus 24:3—14.
Efter ungefär en vecka skrev vi till den man som hade lämnat oss boken och sin adress och bad honom besöka oss. Vi hade många frågor att ställa honom. Några dagar senare återvände han, och vi började studera bibeln tillsammans med honom. Efter det andra studiet började vi besöka mötena i Jehovas vittnens Rikets sal där på platsen, och slutligen döptes min hustru och jag år 1948.
En annorlunda tjänst på hög höjd
Under årens lopp har min hustru och jag hela tiden haft en önskan att tjäna som heltidsförkunnare, och när vår son blev missionär i Sydamerika, blev naturligtvis denna önskan ännu starkare. Men det var ett stort beslut att fatta, eftersom vi vid det här laget hade fått det ganska bra ställt; vi hade ett mycket vackert hem, och jag hade ett välbetalt arbete. Vi var inte unga längre, och båda hade vi vissa problem med hälsan. Och ändå visste jag att vi egentligen skulle kunna göra mycket mer.
Efter att noga ha begrundat saken i bön fattade vi vårt beslut. Huset såldes, och en del tårar fälldes, eftersom vi hade bott i huset i över 20 år. Så kom det sig att vi i juni 1973 befann oss ombord på ett flygplan över den karga bolivianska högslätten på väg in mot flygplatsen i La Paz.
Min son och hans hustru var där och mötte oss. Några minuter efter det att vi lämnat flygplatsen stannade vi. Framför oss hade vi en av de mest imponerande syner jag någonsin sett. Huvudstaden, La Paz, ligger i en djup, skålformad dalsänka, som ser ut ungefär som en månkrater, drygt 300 meter under högslättens nivå. Det var tidigt på kvällen, och vi kunde se stadens alla ljus blinka nedanför oss. Långt borta återkastade det snötäckta berget Illimani kvällssolens sista strålar.
Under min tid i flygvapnet hade jag fått lära mig att alltid använda syrgas när vi flög på över 3.000 meters höjd. Här skulle vi nu bo på mer än 3.500 meters höjd — utan syrgasmasker! Vilken ansträngning det var att klättra uppför de branta sluttningarna i La Paz, då vi flämtade efter luft i den förtunnade atmosfären under våra besök från hus till hus! Men hur behagligt var det inte att nästan ständigt ha solsken och alltid ha utsikt över Andernas majestätiska, snötäckta toppar!
Det som var allra mest glädjande var emellertid människornas stora intresse för de goda nyheterna om Guds rike. I början hade jag det budskap som jag ville framföra nedskrivet på ett kort för att komma ihåg vad jag skulle säga på spanska. Språket var naturligtvis ett problem vissa gånger. Men efter tolv års vistelse i landet kunde jag hålla offentliga tal på spanska och tjäna som äldste i en av församlingarna. Under årens lopp har vi haft många underbara erfarenheter och haft glädjen att studera med 20 personer som har blivit döpta. På grund av vacklande hälsa har emellertid min hustru och jag varit tvungna att återvända till England, där vi fortsätter att tala med andra om Guds rike.
När jag tänker tillbaka på den där fruktansvärda natten när vi bombade Köln, blir jag fortfarande mycket bedrövad vid tanken på den förstörelse och det lidande som jag vållade. ”Välsignar Gud verkligen de stridande i ett krig?” hade jag ofta undrat. Hur tacksam var jag inte över att få veta att Gud inte står på någon av sidorna, när nationerna drar ut i krig. I stället förhåller det sig som vittnet förklarade för mig den där gången: ”Gud står på de människors sida som verkligen älskar varandra.” (Johannes 13:34, 35) — Berättat av David Walker.
[Fotnot]
(Fotnot i moderupplagan)
[Infälld text på sidan 5]
Planet skakade till, och jag hörde det svischande ljudet när fyratonsbomben föll från flygplanet
[Infälld text på sidan 6]
”Varför tar jag del i att döda tusentals oskyldiga invånare i denna stora stad?” frågade jag mig själv
[Bild på sidan 5]
Ett tusen bombplan på väg mot Köln
[Bildkälla]
Foto: RAF Museums, London
[Bild på sidan 6]
Köln, ett av operationsmålen under mina 60 bombningsuppdrag
[Bildkälla]
Foto: U.S. Army
[Bild på sidan 7]
David Walker tillsammans med sin hustru Barbara och sin son under andra världskriget
[Bildkälla]
Foto: ”Topical” Press Agency, LTD., London
[Bild på sidan 8]
David Walker och hans hustru talar med en bolivian om Guds rike