Har påfrestningarna överdrivits?

ÖVERDRIVER man beträffande våra dagars påfrestningar?

”Ja”, säger några. De påpekar att det alltid har funnits ett visst mått av brottslighet, krig, fattigdom och missnöje med levnadsförhållandena.

De frågar vidare: Är det inte sant att också i stora städer är den matematiska sannolikheten för att någon skall bli mördad eller våldtagen bara en på flera tusen? Utgör inte narkomanerna fortfarande endast en mycket liten del av befolkningen? Kan vi förneka att många länder i våra dagar åtnjuter välstånd och att arbetarna kan skaffa sig mera materiella ägodelar än någonsin tidigare?

Har inte de flesta länder fred, även om krig sliter sönder somliga områden på jorden? Och är det inte uppenbart att trots alla de hemska varningarna för förorening dör folk inte alls som flugor utan fortsätter helt enkelt att leva? ”Vi måste kanske sluta att äta kvicksilverförgiftad gädda”, säger de, ”men tänk på allt annat man kan äta!”

Det är mycket riktigt alltsammans.

Men de som gör sådana uttalanden glömmer en del viktiga faktorer. Vilka då?

Även om de som blir direkt påverkade eller märkbart skadade till följd av något av dessa många problem utgör en minoritet, kvarstår det faktum att vi allesammans blir påverkade på ett eller annat sätt.

Och sannolikheten för att vi skall befinna oss bland dem som blir direkt påverkade eller skadade växer för varje dag som går.

Varför påfrestningarna är kännbara

Faran behöver inte vara överhängande eller uppenbar för att man skall utsättas för skadliga påfrestningar. Alla bor inte i en trakt med hög brottslighet. Du kanske kan gå ut på kvällen utan någon större risk för att bli överfallen. Men själva vetskapen om att sådana överfall ökar för varje år kan få dig att känna olust inför att gå ut.

Brottslighetens enorma kostnader och kostnaderna för att bekämpa den (60.000.000.000 dollar om året i Förenta staterna) läggs också på gemene man i form av högre priser och ökande skatter. Det finns faktiskt ingen som helt och hållet kommer undan, oavsett vem han är eller var han bor.

Narkotikamissbruket når ständigt fler och fler sektorer av det mänskliga samhället. Men även om de som ”går på stark narkotika” fortfarande är relativt få, håller en stor del av världens befolkning på att lägga sig till med ett narkotikainriktat synsätt. Milliontals män och kvinnor tar sin tillflykt till lugnande piller, sömnpiller, uppiggande piller och andra så kallade ”säkra” droger för att få lindring eller stimulans. Ju större påfrestningarna blir, desto större blir frestelsen att använda dessa läkemedel till övermått — eller att gå över till starkare droger.

Oro bland ”vitrockar” och ”blåställ”

Du kanske har ett bra arbete med hög lön. Det företag du arbetar åt kan verka stabilt och orubbligt. Men ändå känner sig i våra dagar allt fler människor i sådana ställningar osäkra, bekymrade. Varför det?

Tänk på situationen för skickliga tekniker och män med hög utbildning. Tidskriften Today’s Health som utges av Amerikanska läkarförbundet innehöll nyligen en artikel med rubriken ”Mörka tider för vitrockarna”. Den visade att i Förenta staterna har ”arbetslöshetsfrekvensen för fackutbildade och tekniskt utbildade arbetstagare gått upp med 27 procent sedan 1969. Omkring 1.213.000 vitrockar ingår nu i den nya arbetslöshetssiffran”, och många av dem får ta emot socialunderstöd.

Men hur är det med dem som inte har förlorat sitt arbete? De känner ändå trycket av osäkerheten, när de inser hur oväntat till och med mycket stora affärsföretag kan råka i allvarliga svårigheter eller till och med gå i konkurs.

I själva verket medför det ofta särskilda problem att ha ett välavlönat arbete, till exempel som verkställande direktör. Tendensen att få högt blodtryck är större i denna grupp. Den medicinska vetenskapen har nu också funnit att till och med ett måttligt förhöjt blodtryck kan utlösa hjärtattacker eller slaganfall.

Men vad kan sägas om den andra ändan av arbetstagarnas stege? Är bilden ljusare där?

Under rubriken ”Blåställens klagosång” säger tidskriften Newsweek för 17 maj 1971: ”Trots att den amerikanske kroppsarbetaren nu för tiden tjänar mer pengar (räknat i köpkraft) per timme än någonsin tidigare, är han på det hela taget tydligt otillfredsställd.” Varför det?

De skäl som getts inbegriper den ”dödande enformigheten” hos så många fabriksarbeten och att den moderna fabriken kan liknas vid en ”guldbelagd saltgruva”, där arbetaren lider ”brist på självaktning i sitt arbete och i sin roll som husfar och försörjare”. Man har också en känsla av att cheferna är mera intresserade av maskinerna än av de människor som sköter dem.

Enligt William Karp, som är expert på arbetsförhållandena inom industrin, finns det hos den genomsnittlige arbetaren ”en outtalad ovisshet huruvida han skall kunna fortsätta att förtjäna sitt uppehälle”. Denna osäkerhet beror i hög grad på den ökande automationen, varvid maskinerna ständigt övertar människans arbetsuppgifter.

Bilden är likartad i andra välståndsländer. Enligt ett AP-meddelande av den 13 juni 1971 beräknar chefspsykiatrikern vid ett ledande sjukhus i Tokyo att omkring en tredjedel av arbetstagarna i Japan befinner sig i det första stadiet av neuros.

Situationen är i stort sett densamma när det gäller krig, förorening, urartande städer och andra problem som ger upphov åt påfrestningar. Inte den omedelbara faran, men det förhållandet att allt detta visar så föga tecken på att kunna lösas eller ens förbättras — det är detta som frambringar missräkningar, berövar framtiden dess lockelse och omintetgör all grund att kunna hysa något ljust hopp.

Men vart kan vi då vända oss för att få befrielse, eftersom våra dagars påfrestningar berör både rika och fattiga, människor i alla miljöer och nationer?