Efterlyst: ett ekonomiskt system som fungerar
VÄSTERLANDETS ekonomi har inte varit sig lik sedan sommaren 1970. Den kommer i själva verket aldrig mer att bli sig lik.
När det system man tidigare använt fick dödsstöten av Förenta staternas president Richard Nixon den 15 augusti 1971, började en lång period av ovisshet.
Presidentens åtgärd gav upphov åt en ekonomisk mardröm för den icke-kommunistiska världen. Sedan dess har dessa nationer varit på jakt efter ett nytt ekonomiskt system, ett som kan fungera.
Men varför kasserades det gamla? Vad finns det för hopp om att ett nytt system skall fungera bättre än det gamla, som slog slint?
Det gamla ekonomiska systemet
Det tidigare ekonomiska systemet upprättades vid en konferens mellan nationer i Västerlandet som år 1944 hölls i Bretton Woods i New Hampshire. Man grundade vad som kom att kallas Internationella valutafonden, där till slut mer än hundra icke-kommunistiska nationer blev medlemmar.
Vad var grundvalen för detta system? Det var grundat på Förenta staternas dollar. Vid den tiden var Förenta staterna det mäktigaste landet i världen och dess valuta den starkaste. Nationerna gick därför med på att fastställa sina pengars värde med dollarn som grundval.
De samtyckte till att inte låta sin valuta fluktuera mer än 1 procent uppåt eller nedåt från de fastslagna värdena. Denna stabilitet skulle göra världshandeln mycket lättare, eftersom regeringar och affärsmän alltid skulle veta vad deras pengar var värda i ett annat lands valuta. Detta gjorde det relativt enkelt att bestämma det pris man skulle sätta på ett lands varor, eftersom man inte behövde ta hänsyn till några större variationer i penningvärdet.
Man kom också överens om att Förenta staternas dollar skulle utgöra fondens huvudsakliga reservvaluta. Om en nation samlade på sig alltför mycket dollar, till följd av överskott i handelsbalansen med Förenta staterna, kunde den lösa in dessa pappersdollar och i stället få guld till 35 dollar per ounce. Det ekonomiska system som upprättades år 1944 var alltså grundat på den amerikanska dollarn, som i sin tur garanterades av denna nations stora guldreserv.
Varför inträffade detta?
Varför kasserades detta system? Varför vidtog Förenta staterna på egen hand åtgärder som satte hela den icke-kommunistiska världens ekonomi i gungning?
Ett grundläggande skäl framhölls av en amerikansk industrimän, som förklarade att Förenta staternas ledare ”likt druckna sjömän gjorde av med skattebetalarnas pengar runt hela världen”.
Även om detta uttalande kan vara en alltför stark förenkling av en komplicerad fråga, framhåller det en grundläggande sanning. Sedan andra världskriget har Förenta staterna verkligen gjort av med oerhörda penningsummor i andra länder, huvudsakligen i form av militära utgifter, hjälpprogram till främmande länder och affärsmässiga investeringar. Trots att nationen hade ett överskott i sina kommersiella transaktioner, dvs. den exporterade mer varor än den importerade, var detta överskott inte tillräckligt för att uppväga de enorma utgifterna på andra områden.
Under hela tiden sedan andra världskriget, och särskilt på senare år, har Förenta staterna följaktligen gjort av med mer pengar än det har tjänat i främmande länder. Detta ledde till upprepade underskott i den så kallade ”betalningsbalansen”. År efter år förlorade det alltså pengar i utlandet. Hur länge kan en individ eller ett företag fortsätta med detta innan de kommer i svårigheter? Om de fortsätter, leder det till konkurs. Förr eller senare kommer räkenskapens dag.
Den dagen kom år 1971. Då hade underskottet i Amerikas betalningsbalans blivit så stort att utlänningar ägde mer än fem gånger så mycket dollar som det fanns guld i Förenta staternas guldreserv.
För att göra saken ännu värre blev det för första gången under detta århundrade, ja, sedan 1893, ett underskott i nationens jämvikt mellan import och export. Man började ge ut mer på import än man tjänade på export.
Åratals militära utgifter, utlandshjälp och andra utgifter i främmande länder, förutom den olycksbådande handelsbalans som nu uppstått, förde Förenta staterna mot ruinens brant när det gällde dess ekonomiska mellanhavanden med andra länder. Det tjänade helt enkelt inte tillräckligt mycket pengar för att betala sina enorma räkningar i andra länder.
Vid mitten av år 1971 tillkännagav finansminister John Connally att Amerikas ekonomiska läge snabbt försämrades. Det avslöjades också att underskottet i betalningsbalansen under första hälften av år 1971 var gigantiskt — nästan tre gånger så stort som det någonsin tidigare varit.
Dessutom hade man ett ofantligt underskott på 23 milliarder dollar i årets inrikesbudget, och man förutsåg ett ännu större underskott för det kommande året. Lönerna och priserna steg i höjden; inflationen gick praktiskt taget inte att kontrollera. Detta i sin tur bidrog till att höja priset på de amerikanska produkterna, så att de blev svåra att sälja på världsmarknaden, vilket gjorde handelssituationen mycket värre.
Vid slutet av juli hade försämringen tagit sådan fart att något måste göras. Newsweek för 30 augusti 1971 meddelade:
”Vid ett samtal i Vita huset med medlemmar av lagstiftande församlingen i början av förra veckan gjorde Mr. Nixon en nedstämmande redogörelse för vådorna av overksamhet: Om han hade väntat bara två veckor längre, sade han, skulle dollarn ha drabbats av en ’katastrof’. En av de närvarande fick intrycket att läget inom nationen var lika dystert — och lika angeläget i presidentens kalkyler. ’Tecknen tyder på en förödande arbetslöshet omkring december månad’, sade han, ’kanske mer än 9 procent.’”
Det hade blivit smärtsamt uppenbart att Förenta staternas ekonomiska planer hade gått i stöpet. Drastiska åtgärder måste omedelbart vidtas för att undvika en ”katastrof”, åtgärder som presidenten själv tidigare sagt att han inte skulle vidta. Och en ekonomisk katastrof för Förenta staterna skulle ha medfört ett sammanbrott för hela den icke-kommunistiska världen, ett sammanbrott lika allvarligt eller värre än depressionen på 1930-talet.
Försök att hejda störtfloden
Den 15 augusti talade president Nixon till nationen genom televisionen och lade fram sin plan att försöka stoppa utvecklingen mot katastrof.
Huvuddragen i presidentens program innefattade en 90 dagars ”fixering” av priser och löner; stoppande av guldutflödet genom att förbjuda andra nationer att lösa in dollar mot guld; nedskärning av regeringens utgifter; skattelättnad för medborgare och affärsrörelser; och en 10-procentig tilläggsavgift på många importvaror från främmande länder.
Men genom att Förenta staterna vägrade att inlösa sina dollar mot guld, som man år 1944 hade samtyckt till, upphävde man Bretton Woods-avtalet. Man ansåg att det inte fanns något val. Varför inte det? Jo, medan Förenta staterna år 1948 hade över 24 milliarder dollar i guld, hade man vid mitten av år 1971 bara litet mer än 10 milliarder kvar. Men utlänningar hade omkring 55 milliarder pappersdollar, som gjorde anspråk på detta guld!
Trots att de andra nationerna i allmänhet hade varit artiga nog att gå med på att inte lösa in sina dollar mot guld, kunde de inte fortsätta med detta länge till utan att sätta sin egen ekonomi i fara. Men en minskning av guldreserven skulle ha ruinerat Förenta staterna och i sin tur äventyrat ekonomin för alla nationerna inom fonden. Man stängde därför guldfönstret tills vidare.
Genom att skära av dollarn från guldet satte Förenta staterna dollarn ”på drift” på den ekonomiska världsmarknaden. Den måste nu inta sin egen nivå i överensstämmelse med lagen om tillgång och efterfrågan. Och eftersom dollarn inte var stark, var efterfrågan på den svag jämfört med andra valutor, särskilt Tysklands mark och Japans yen. Dollarns värde sjönk alltså i förhållande till andra valutor. Detta innebar en devalvering av dollarn.
Det innebar helt enkelt att dollarn inte var värd lika mycket som tidigare i andra länder. Om du till exempel tidigare hade betalat 100 dollar för en tysk vara, skulle den nu kosta dig närmare 105 dollar eller mer. Ja, nästan alla utländska produkter som kom in i Förenta staterna skulle bli dyrare.
Man hoppades att denna extra kostnad skulle göra att amerikanerna köpte färre utländska varor, varigenom importen skulle skäras ned och bidra till att rätta till bristen i handelsbalansen. Eftersom man skulle kunna köpa mer dollar än tidigare för en lika stor summa utländska pengar, skulle detta göra de amerikanska varorna billigare för andra länder och uppmuntra dem att köpa mer och på så sätt återställa handelsbalansen ytterligare.
Det ansågs mycket viktigt att åter uppnå ett överskott i handelsbalansen. Varför det? U. S. News & World Report framhåller: ”Enligt Nixons uppfattning måste man åter uppnå ett överskott i Förenta staternas varuhandelsbalans för att finansiera landets utgifter i form av militärt och ekonomiskt bistånd till främmande länder och i form av amerikanska investeringar utomlands.”
För att stimulera andra nationer att skriva upp värdet på sin valuta lade presidenten också på den 10-procentiga tilläggsavgiften. Denna skatt gör utländska varor dyrare och avskräcker amerikanerna från att köpa dem. Man sade att när de andra valutorna hade skrivits upp så mycket som Amerika önskade, skulle man slopa tilläggsavgiften. Amerikas mål är uppskrivning av Japans yen mellan 12 och 15 procent, uppskrivning av Tysklands mark omkring 8 procent och mindre ökningar av andra valutors värde.
I anslutning till detta kom ”fixeringen” av löner och priser under 90 dagar, varefter man har planer på någon annan form av kontroll. Detta skulle bidra till att stoppa inflationen. Priserna på amerikanska produkter skulle inte fortsätta att stiga lika snabbt, vilket skulle göra dem mer åtråvärda på världsmarknaden. Det skulle också bidra till att dämpa amerikanernas ökande vrede, när de för varje år ser sina pengars köpkraft minska mer och mer.
Utlandets reaktion
Hur har de andra nationerna reagerat inför allt detta? Ralf Dahrendorf, en västtysk medlem av en handelskommission inom EEC, sade: ”Få uttryck har använts mera allmänt för att beskriva verkningarna av president Nixons nya ekonomiska politik än att Amerikas kompanjoner är ’chockerade’ och ’förbluffade’. Det finns flera orsaker till detta: Åtgärdernas plötslighet, frånvaron av samråd med andra, vissa av beslutens omedelbara verkningar.”
Det som var särskilt chockerande var den 10-procentiga tilläggsavgiften och brottet mot det 27-åriga löftet att inlösa dollar mot guld. Utsikterna till minskad försäljning till Förenta staterna var ett hot mot andra länders ekonomi och manade till och med fram den ökande arbetslöshetens spöke. Som Dahrendorf sade: ”Det beräknas att så gott som 90 procent av de europeiska staternas export till Förenta staterna, som uppgår till ungefär 7 milliarder dollar, kommer att påverkas. ... Det är föga tvivel om att vi kommer att få se en betydande förvirring i handelssituationen.”
Kommer de andra nationerna att ödmjukt underkasta sig detta? Det är inte troligt att de kan göra detta länge. Newsweek kommenterade: ”Det ryska kommunistpartiorganet Pravda var inte så långt från sanningen när det sade att Förenta staterna hade förklarat ekonomiskt krig mot sina förbundna.” Och en bankir sade att Amerikas president ”har slängt en granat i knäet på andra, och de kanske beslutar sig för att kasta en tillbaka”.
Intressanta reaktioner visade sig också bland gemene man utomlands. På en europeisk rekreationsort njöt de brittiska turisterna av att fråga amerikaner: ”Nå, hur känns det att vara fattiga?” Och i ett annat land, där en amerikansk turist erbjöd sig att betala för en vara i dollar, sade expediten syrligt: ”Vi vill inte ha det där skräpet.”
En tillfällig ledarskribent i New York Times karakteriserade träffande den rådande situationen: ”Skamfläcken på dollarn i världens handelscentra ger orsak till allvarlig eftertanke.”
Kommer det att fungera?
Kommer den amerikanska åtgärden att lyckas? Kommer den att stoppa försämringen av Förenta staternas ekonomi? Kan dollarn återvinna sin tidigare styrka och prestige? Kommer ett nytt ekonomiskt system, som fungerar, att resa sig ur ruinerna av det gamla?
Att något nytt slags internationellt ekonomiskt system skall träda i dagen kan anses vara en given sak. Huruvida det kommer att fungera bättre än det gamla återstår att se. Sanningen är att ingen av denna världens politiker eller ekonomer egentligen vet vad som kommer att hända. Finansminister Connally medgav: ”Vi har släppt loss krafter som ingen är det minsta förtrogen med.”
En besinningsfull värdering av situationen återfanns i en ledare av Richard Needham i Toronto Globe and Mail. Han framhöll hur den brittiska ekonomin och valutan försämrats under flera årtionden och sade: ”Världen är inbegripen i en flykt från dollarn, som är jämförbar med den flykt från pundet som har pågått under större delen av min livstid. Orsakerna är i mycket desamma; dollarn inger inte längre respekt, därför att den industriella prestationen bakom den inte längre inger respekt.”
Likheten mellan de båda länderna finns där: båda två har i åratal levat över sina tillgångar och har slutat att producera de bästa varorna till de lägsta priserna. Needham drog följaktligen slutsatsen: ”Kan försämringen av den amerikanska dollarn kastas om? Eller rättare sagt, kan försämringen av Förenta staternas finansiella position kastas om? Jag tror inte det, och här måste vi återigen se på det brittiska pundet. När denna process av förfall en gång börjar inom en nation, tycks det inte finnas något sätt att stoppa den.”
Vilka utsikter finns det i det långa loppet, även om man kan åstadkomma tillfälliga förbättringar? Kan en sådan ekonomisk förvirring som den stora depressionen på 1930-talet åter drabba världen?
I själva verket är en långt större förvirring säker och viss! Varje system som är grundat på själviska intressen sår sin egen tillintetgörelses säd. Om världens nuvarande ekonomiska system, som är grundat på själviska nationella och enskilda intressen, skulle medges tillräcklig tid, skulle det störta samman, precis som historien visar att så många andra liknande system har gjort.
De som studerar bibelns profetior behöver emellertid inte förlita sig på världens ledares eller ekonomers spekulationer för att få reda på vad framtiden skall föra med sig för denna världens ekonomiska system. De vet vad framtiden har i beredskap för dessa system, att de kommer att få sitt slut genom ett gudomligt ingripande! Den bibliska profetian säger om våra dagar: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Dan. 2:44.
Alla nuvarande regeringar tillsammans med deras ekonomiska system kommer således inom kort att utplånas genom Guds kraft. Då kommer människornas angelägenheter inte längre att styras av själviska politiska och ekonomiska intressen. De kommer att styras av en rättfärdig administration, en himmelsk regering från Gud, som kommer att söka mänsklighetens eviga bästa på alla områden, däribland det ekonomiska. Gud har lovat att upprätta en sådan administration till evig välsignelse för alla som älskar rättfärdighet. — Ef. 1:8—10.
Kommer du att få gagn av denna administration? Det beror i stor utsträckning på vad du gör nu för att inhämta kunskap om den och för att bringa ditt liv i överensstämmelse med Guds, dess upphovsmans, bud och befallningar.