Vart är Förenta nationerna på väg?

VARJE år den 24 oktober firar Förenta nationerna sin födelsedag. Man ger då en specialkonsert i generalförsamlingens sessionssal. Ett musikstycke som då ibland spelas är det mäktiga koralpartiet i Beethovens nionde symfoni. Man har av allt att döma en känsla av att orden här om människans broderskap är i överensstämmelse med Förenta nationernas anda och syfte.

Ser vi dock i dag, sedan FN existerat i tjugosex år, att orden: ”Alla människor skall vara bröder”, som har sjungits med sådan känsla, också tillämpas i praktiken av medlemsnationerna? Har just denna sal där generalförsamlingen sammanträder och där denna högstämda deklaration framsjungits varit skådeplatsen för någon utmärkande enhet under Förenta nationernas många sessioner?

Tvärtom har världen under senare år bevittnat några mycket stormiga sessioner i de imponerande FN-byggnaderna på mellersta Manhattan. Detta har fått allt fler tänkande människor att hysa allvarliga tvivel om FN:s framtid. De har sett sina illusioner om FN krossade. Kanske du är en av dem.

Å andra sidan finns det somliga som tycker att de problem som anfäktar FN skulle kunna lösas om det gjordes förändringar i organisationen. Vad menar du?

Kan förändringar hjälpa?

Cyrus R. Vance, tidigare Förenta staternas ambassadör vid fredssamtalen i Paris, sade nyligen: ”Vi håller definitivt på att inträda i en ny fas i Förenta nationernas historia. Det är nu en absolut avgörande tidpunkt för att försöka göra organisationen till det den måste vara om den här världen skall kunna bli sådan den bör vara.”

Är förändringar inom FN nyckeln? Tänk på den förändring som gjordes under Koreakriget i början på 1950-talet. Då antogs en resolution som gjorde det tillräckligt med två tredjedelars majoritet vid omröstning i generalförsamlingen för att upphäva ett veto från någon av medlemmarna i det inflytelserika säkerhetsrådet. Det antogs att denna lätta procedurförändring skulle stäcka varje försök från någon medlem i säkerhetsrådet att hindra Förenta nationernas fredssträvanden.

I själva verket var denna förändring inte tillräckligt drastisk, vilket händelseutvecklingen därefter har visat. Man har funnit att när det gällt ett kritiskt avgörande har två tredjedelars majoritet vanligen inte kunnat uppbringas för att upphäva ett veto. Det inflytande som utövas av en större nation i säkerhetsrådet inverkar kraftigt på hur medlemmar i generalförsamlingen röstar.

Strävanden att lösa den indisk-pakistanska krisen nyligen hindrades av ett veto i säkerhetsrådet. Detta förmådde den pakistanske utrikesministern att under en av detta råds sessioner utropa: ”Vetot har omintetgjort våra försök. Låt oss bygga ett monument åt vetot. Låt oss bygga ett monument över vanmakten och odugligheten.”

Finns det då något som helst hopp om att det skall ske verkliga förändringar till det bättre? Vad visar det som har hänt hittills? En ledare i tidskriften Human Events, som ges ut i Washington, D. C., påpekade år 1966 att ”endast drastiska reformer kommer att rädda [Förenta nationerna] från det öde som drabbade Nationernas Förbund [vilket gick under år 1939].” Det var ett krav som restes fortfarande år 1970, ty New York Times publicerade då en artikel med rubriken ”Krav på FN-reformer”. Den krävde att man skulle överväga ”hur [Förenta nationerna] bäst kan nedmonteras och byggas upp på nytt”.

De kommentarer som samma tidning gjorde vid slutet av FN:s tjugosjätte session i december i fjol låter inte heller särskilt hoppfulla. ”Det fanns ingen som vid slutet av sessionen uppriktigt kunde säga att man hade gjort en ny lovande start. ... Det rådde en stark känsla av att Förenta nationerna skulle fortsätta som tidigare att ivrigt ägna sig åt andrahandsfrågor men förlamas eller ignoreras av stormakterna när stora frågor kommer upp.”

Varför görs det inga viktigare förändringar? J. Russell Wiggins, Förenta staternas förre ambassadör i Förenta nationerna, svarar: ”Försök att ändra på systemet skulle skapa ännu större problem.” Förenta nationerna gör uppenbarligen inga framsteg. För många förefaller det i stället att vara på väg mot sin upplösning.

Förenta nationernas insatser

Förenta nationerna har lämnat några framstående bidrag på vissa begränsade områden. Bland dessa kan nämnas undervisning, hälsovård, hjälp åt de fattiga samt utveckling av jordbruk och industri.

Men dessa resultat förbleknar till en obetydlighet när man jämför dem med de kolossala problem som världen brottas med. Det må vara att man har tacklat fattigdom, sjukdom och hunger, men de har långt ifrån blivit besegrade. År 1965 beklagade tidskriften Saturday Review att FN ”har svårigheter med att överbrygga den klyfta som skiljer de rika nationerna från de fattiga. Sorgligt att säga blir klyftan bredare för varje dag.” Om du gör en överblick över det senaste årets nyhetsmeddelanden om svält, fattigdom och sjukdom som drabbat Indien, Pakistan och vissa afrikanska nationer, kan du också säga att klyftan fortfarande inte har överbryggats.

Det finns de som hävdar att en stor insats från FN:s sida har varit att det har förhindrat ett stort krig att bryta ut. Det beror på att FN tillhandahåller en plats där de styrande kan träffas och tala ut. Det är som Winston Churchill en gång sade: ”Mun-mot-mun-metoden är bättre än man-mot-man-metoden.” Det förefaller ju vara ett vettigt resonemang, men förre generalsekreteraren U Thant påminde dock en gång varnande om att Förenta nationerna var på väg att bli ”blott och bart ett debattforum och ingenting annat”.

En realistisk tillbakablick på världshistorien under de gångna tjugosex åren av FN:s tillvaro visar att det alltför ofta varit tillfällen då krig har ansetts bättre och effektivare än debatter. Medlemsnationer i olika delar av världen har hellre tågat i väg till slagfältet än till konferensbordet. I själva verket beräknar man att ungefär femtiofem krig har utkämpats sedan 1945, det år då Förenta nationerna föddes, däribland det tredje kriget i storleksordning i Förenta staternas historia.

Det är också en tankeställare att det sedan dess, enligt en källa, över hela världen har ägt rum mer än tre hundra revolutioner, resningar, kupper, uppror och revolter. Det behövs betydligt mer än att man bara pratar.

Hur effektiva är sessionerna?

Mitchell Sharp, Canadas statssekreterare för utrikes angelägenheter, klagade över den ofantliga mängden anföranden och utläggningar som mals genom FN. Han sade att organisationen höll på att drunkna i ett hav av ord.

En f. d. premiärminister i Canada, Lester Pearson, höll med om detta och tillade att Förenta nationerna ”håller på att kvävas av sina egna papper”. Låter detta som om dess sessioner är effektiva?

Hur allt detta kan lägga hinder i vägen, när man försöker lösa en kris, demonstrerades vid de sessioner som behandlade det indisk-pakistanska kriget. Den pakistanske delegaten Zulfikar Ali Bhutto sade: ”Säkerhetsrådet har tyvärr utmärkt sig i filibustertaktikens konst. Med en smula cynism lade jag märke till i går att man slösade en hel timme på frågan huruvida medlemmarna kunde vara färdiga att sammanträda kl. 9.30 f. m. eller ifall sängen och frukosten krävde att sammanträdet skulle ske först kl. 11 f. m.” Under den tiden dog hundratals människor i kriget.

Något mer än en vecka tidigare utbröt en skarp tvist som förorsakade ajournering av ett FN-sammanträde. En delegat skrek och hötte med knytnäven åt undergeneralsekreteraren, i det att han krävde rätt att tala före en annan delegat som skulle avge rapport. De måste skiljas åt innan det kom till handgemäng. Incidenter sådana som denna inger sannerligen inte respekt eller förtroende för denna världsorganisation.

Ekonomiska svårigheter

Förenta nationernas budget för 1971 uppgick till cirka 950 millioner dollar. Men det var omöjligt att klara den. Enligt en rapport har världsorganisationen nu en skuld på 189 millioner dollar. Situationen har inte förbättrats i och med att Nationalistkina nu har uteslutits, eftersom det är osannolikt att de tillträdande kinesiska kommunisterna betalar dess skuld på trettio millioner dollar. För övrigt är det så, att antalet icke-betalande och tröga betalare håller på att öka bland de 132 medlemsnationerna.

FN har nyligen vid olika tillfällen måst låna från kreditfonder eller speciella konton bara för att kunna betala ut de anställdas löner. Den ekonomiska situationen förvärras också av sådana nationer som vägrar att betala för vissa aktioner som de inte gillar. De känner sig inte förpliktade att ekonomiskt stödja någonting de har röstat emot. Om denna penningknipa fortsätter, är en ekonomisk katastrof oundviklig.

Varthän är FN egentligen på väg?

Det är en dyster situation som Förenta nationerna i dag befinner sig i. Det finns föga hopp om förbättring. Som en skribent framhöll: ”Så länge som FN består av människor med människosinnets nedärvda begränsningar, kommer det att tala fred och bereda sig för krig.”

Framlidne Adlai Stevenson beskrev problemet så här: ”Den centrala frågan är huruvida denna underbart mångskiftande och begåvade församling av människovarelser på vår jord egentligen vet hur man sköter en civilisation.” Svaret är uppenbarligen: Nej.

Hur kommer detta sig? Det kommer sig av att Jehova Gud inte skapade människan med förmågan att styra sitt eget släkte. Det är nödvändigt att Gud sköter den saken åt henne. Det är därför som människans försök i den vägen stöter på så många svårigheter. Detta hjälper oss också att inse vart FN egentligen är på väg och varför det är det!

I Guds ögon representerar FN denna världens trots mot honom och den himmelska regering som han har upprättat för att styra vår jord, hans rike genom Kristus. FN försöker sålunda utföra vad endast Gud kan och skall åstadkomma, nämligen införa äkta broderskap och beständig fred och säkerhet på jorden. På grund av FN:s trots mot honom är det bestämt att bli tillintetgjort av hans hand. — Matt. 24:15; Upp. 17:8—11.

Hur kommer du att handla? Vad kommer du att sätta din lit till? Ditt liv hänger på det beslut du fattar.