Vad händer inom Förenta nationerna?
NÅGONTING håller på att hända inom Förenta nationerna. Häpnadsväckande ting äger rum som kommer att påverka din framtid. Världens ledande män är mycket optimistiska beträffande dessa skeenden, som framgår av följande uttalanden:
”Fyrtiofem år efter grundandet, efter att länge ha fört en tynande tillvaro, slår ... [Förenta nationerna] ut i full blom inför våra ögon och framträder nu som en sannskyldig skiljedomare, som framlägger lagen och bemödar sig om att genomdriva den.” — Den franske presidenten François Mitterrand vid FN:s generalförsamlings 45:e session den 24 september 1990.
Vid samma möte förklarade förre sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze: ”Man kan inte undgå att känna tillfredsställelse över den enastående endräkt som präglar säkerhetsrådet [i FN]. ... Den hållning som organisationens medlemmar har intagit ger säkerhetsrådet fria händer att gå så långt som världsfredens intressen kräver.”
Några dagar senare talade den amerikanske presidenten George Bush inför generalförsamlingen. De förändringar som han lagt märke till inom FN drev honom att säga: ”Inte någon gång tidigare sedan 1945 har vi haft möjlighet att utnyttja Förenta nationerna på det sätt som avsikten var från början — som ett centrum för internationell kollektiv säkerhet.” Han sade så därför att Förenta nationerna, som han uttryckte det, ”handlade med sådan osedvanlig endräkt och beslutsamhet” i samband med Kuwaitkrisen. ”För första gången har FN:s säkerhetsråd börjat fungera som det var avsett att göra.” Han sade vidare: ”Förenta nationerna kan bidra till att införa en ny era”, om dess medlemmar ”överger sina fruktansvärda vapen”. Genom att göra detta, förklarade han, kan man ta ”ett historiskt steg hänemot en ny världsordning och en lång era av fred”.
Denna optimism delades av generalförsamlingens ordförande, Guido de Marco. Han förklarade med glödande entusiasm: ”En ny ordning grundad på vänskap och samarbete stormakterna emellan har nu börjat gry vid horisonten. ... Denna utveckling har blåst nytt liv i Förenta nationerna.” Han sade vidare: ”Generalförsamlingens roll som ett forum för internationella överläggningar och debatter har på ett slående sätt bekräftats.” Detta föranledde honom att dra följande slutsats: ”Världen lever inte längre i skuggan av ett hotande Harmageddon förorsakat av ideologiska motsättningar.”
Vad var det då för ”utveckling” som plötsligt hade gett FN denna efterlängtade position av prestige och inflytande? Vad var det som gav upphov åt sådan optimism och fick världens ledande män att hoppfullt tala om ”en ny världsordning och en lång era av fred”, befriad från hotet om ett nukleärt Harmageddon?
Vad förorsakade förändringen?
”Slutet på det kalla kriget [i Europa]”, svarar FN:s generalsekreterare, Javier Pérez de Cuéllar, i sin rapport om Förenta nationernas verksamhet år 1990. I årtionden har den spända situationen ”gett upphov till kronisk misstänksamhet och fruktan och lett till en polarisering av världen”, förklarar han. Han konstaterar därefter att den ”känsla av trygghet som nu har börjat göra sig gällande är precis vad Förenta nationerna har verkat för i alla dessa år”.
Ja, det föreföll som om världens nationer äntligen började lära sig att, som generalsekreteraren uttryckte det, ”en frenetisk inriktning på militär säkerhet leder till ständig kapprustning, ... hämmar den politiska dialogen ... och ökar otrygghetskänslan i alla nationer”. Vad blev följden av denna nya attityd?
En anda av hjärtlig samverkan och ömsesidig tillit började prägla supermakternas toppmöten. När denna anda började gripa omkring sig, kände de inte längre samma behov av att ha till tänderna rustade militärstyrkor utplacerade på strategiska platser i Europa för att tjäna som avskräckningsmedel. Berlinmuren föll. Tyskland enades. Ett antal östeuropeiska stater fick nya regimer, som gav invånarna fri- och rättigheter som de aldrig tidigare åtnjutit. Stängda gränser öppnades för turism, kulturutbyte, handel och affärsförbindelser. Och som en kulmen på allt detta började både Sovjetunionen och Förenta staterna lovorda Förenta nationerna och ivrigt framhålla behovet av att använda denna organisation som ett effektivt redskap i världens strävan efter fred och säkerhet.
Viktigt att bevara en realistisk syn
Blev du förvånad över dessa plötsliga förändringar? Började du kanske tro att fred och säkerhet äntligen är inom räckhåll och att Förenta nationerna kommer att spela en nyckelroll när det gäller att uppnå dessa mål? Med tanke på vad som hänt är en sådan optimism förståelig. Erfarenheten och historien lär oss emellertid att vi bör ha en realistisk syn på saken.
Lägg märke till vad Pérez de Cuéllar sade i sin rapport: ”Två gånger under detta århundrade, efter två förödande krig, har möjligheterna att bygga upp en fridfull världsordning inte till fullo kunnat realiseras.” President Bush använde nästan exakt samma ordalag i ett tal inför den amerikanska kongressen den 6 mars 1991: ”Två gånger tidigare under detta århundrade har en hel värld skakats av krig. Två gånger har ett hopp om varaktig fred spirat upp ur krigets fasor. Två gånger har dessa förhoppningar visat sig vara en gäckande dröm, utom räckhåll för människan.”
Den amerikanske utrikesministern James Baker var mer uttrycklig när han talade inför FN:s säkerhetsråd. I sin plädering för en FN-resolution om att använda våld i Persiska viken påminde han sina kolleger om vad som hade hänt år 1936, då Etiopiens ”vädjan till Nationernas förbund förklingade ohörd”. ”Förbundets ansträngningar att förhindra aggression misslyckades”, förklarade han, ”och internationella oroligheter och krig blev följden.” Han riktade sedan följande uppmaning till säkerhetsrådet: ”Vi får inte låta Förenta nationerna gå samma väg som Nationernas förbund.”
Vad var Nationernas förbund? Varför skapades denna organisation? Varför misslyckades den? Svaren på dessa frågor kommer att hjälpa oss att förstå de förändringar som nu äger rum inom Förenta nationerna.