Fred och säkerhet — varifrån?

DET är sant att Förenta nationerna har uträttat en hel del gott inom vissa områden, men var och en som håller sig à jour med nyheterna måste medge att denna organisation hittills har misslyckats inom fredens och säkerhetens område. Detta medges öppet av organisationens mest nitiska förespråkare.

År 1953, endast åtta år efter organisationens tillblivelse, erkände således den dåvarande generalsekreteraren, Dag Hammarskjöld: ”Våra föregångare drömde om en ny himmel, men vår största förhoppning är att kunna rädda den gamla jorden.” Tjugosex år senare var C. William Maynes, Förenta staternas dåvarande vice utrikesminister, tvungen att medge: ”Säkerhetsrådets och generalförsamlingens främsta mål var att upprätthålla internationell fred och säkerhet. ... Det är uppenbart att organisationen har misslyckats i fråga om detta centrala mål.”

Hur stort inflytande har egentligen FN?

Faktum är att under de 40 senaste åren har de flesta viktiga beslut som har med fred och säkerhet att göra fattats utanför Förenta nationerna. År 1982 sade generalsekreteraren Javier Pérez de Cuéllar beklagande: ”Under detta år har vi gång på gång sett hur organisationen av en eller annan anledning åsidosatts eller avvisats i situationer där den borde och kunde ha spelat en betydelsefull och konstruktiv roll.” Hur kan detta komma sig?

Somliga pekar på den anmärkningsvärda ökningen av antalet medlemsstater som en möjlig orsak. Organisationens 51 ursprungliga medlemsnationer har ökat till mer än 150, som var och en har en röst i generalförsamlingen. Ändå är somliga av dessa nationer mycket små. Önationen Saint Christopher and Nevis, den 158:e nationen som slöt sig till organisationen, har en befolkning på mindre än 50.000, och ändå väger dess röst lika tungt som Kinas, vars befolkning uppgår till närmare en milliard. Denna anordning ger visserligen de mindre nationerna en möjlighet att göra sig hörda, men den uppmuntrar knappast stormakterna att ta organisationens beslut på allvar.

Shirley Hazzard berör ytterligare ett problem: ”Förenta nationerna har inte makt att tvinga någon, utom i den mån som den makten ligger hos just de medlemsnationer som själva skulle behöva utsättas för tvång.” Med andra ord, organisationen kan fatta beslut, men den kan i de flesta fall inte genomdriva dem. Viktiga världsproblem diskuteras regelbundet mycket ingående. Resolutioner antas högtidligen — och glöms sedan bort. År 1982 kände FN:s generalsekreterare sig föranledd att djupt beklaga den ”bristande respekten för dess beslut från de nationers sida som de riktas till”.

Detta är organisatoriska problem — och det finns också andra som nämns av analytiker. Men det finns mer djupgående orsaker till Förenta nationernas misslyckande.

Djupgående problem

”Den gången verkade det möjligt och av högsta prioritet att skapa ett system för upprätthållande av internationell fred och säkerhet i enlighet med stadgarna”, sade Javier Pérez de Cuéllar i en återblick på idealismen hos organisationens grundare. ”Vad har hänt med denna majestätiska framtidsvision? Den fördunklades snart av stormakternas meningsskiljaktigheter. ... Dessutom visade sig världen vara en mer komplicerad och långt mindre fridsam plats än man hade hoppats.”

Faktum är att det aldrig fanns någon chans för Förenta nationerna att kunna åstadkomma fred och säkerhet. Den uppgiften var helt enkelt alltför svår. Generalsekreterarens kommentarer påminner oss om profeten Jeremias ord: ”Det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” (Jeremia 10:23) Människan, med sin begränsade vishet och förmåga, kommer aldrig att kunna lösa problemet med att skänka fred och säkerhet åt alla.

Generalsekreteraren sade att Förenta nationernas grundare upptäckte att världen var ”mer komplicerad” än de hade hoppats. Det finns en grundläggande orsak till denna situation, en som de uppenbarligen inte var medvetna om. Men aposteln Johannes förklarar saken på följande sätt: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Bibeln förklarar att ”den onde”, Satan, i våra dagar förorsakar ”ve” på jorden, ”i stor förbittring”. (Uppenbarelseboken 12:12) Den bistra sanningen att Satan styr världen gör att Förenta nationernas försök att åstadkomma fred var dödsdömt redan innan organisationen fått sin början.

Tänk också på att Förenta nationerna är ett denna världens barn och således har ärvt dess egenskaper. De svagheter och missförhållanden och det moraliska fördärv som kännetecknar de enskilda nationerna måste med nödvändighet också finnas i Förenta nationerna. År 1972 uppges Aleksandr Solzjenitsyn ha sagt: ”För ett kvarts sekel sedan föddes Förenta nationerna och väckte stora förhoppningar hos hela mänskligheten. Men tyvärr, i denna omoraliska värld växte den också upp och blev omoralisk.” Bibeln säger varnande: ”De ogudaktiga får ingen frid, säger Herren [Jehova].” (Jesaja 48:22) En ”omoralisk” organisation kan aldrig åstadkomma fred och säkerhet.

Kan det någonsin bli fred och säkerhet?

Kommer då utropandet av år 1986 som ”Internationella Fredsåret” att göra någon skillnad? Det är i högsta grad osannolikt, eftersom de förut nämnda problemen är fullständigt olösliga för människor. ”Internationella Fredsåret” kommer lika lite att föra mänskligheten närmare fred och säkerhet som ”Internationella barnåret” år 1979 förbättrade barnens situation i världen eller ”Internationella kvinnoåret” år 1975 gjorde världen till en bättre plats för kvinnor.

Om mänskligheten skall kunna överleva är det emellertid uppenbart att någon måste göra någonting för att åstadkomma fred och säkerhet. I dag är de kärnvapenägande nationerna i stånd att tillintetgöra nästan allt liv på jorden. Sofistikerade konventionella vapen vållar ett skrämmande antal dödsoffer varje år. Verklig fred tycks avlägsnare än någonsin! Om Förenta nationerna har misslyckats med att lösa dessa problem, vem kan då lösa dem?

En blick på historien kan ge oss ett hoppingivande svar. För omkring 3.000 år sedan skrev kung David, en krigarkung i Mellersta Östern, om en framtida styresman som skulle lyckas åstadkomma internationell fred. I en bön för denne styresman sade David: ”Må bergen bära frid åt folket, så även höjderna, genom rättfärdighet. I hans dagar må den rättfärdige blomstra, och stor frid råda, till dess ingen måne mer finns.” — Psalm 72:3, 7.

Vilken styresman skulle någonsin kunna åstadkomma sådan varaktig fred? David pekade inte på någon mänsklig organisation, utan på sin Gud, Jehova, som den genom vars myndighet detta skulle inträffa. Var detta blott och bart önsketänkande? Nej. Davids son, Salomo, förtröstade på samme Gud, och under hans regering visade Jehova sin makt på ett förebildligt sätt genom att skänka Salomos rike fred, fastän det var beläget i ett av de mest krigshärjade områdena på jorden. Salomo var inte någon krigarkung, men ändå blev det under hans regering så att ”Juda och Israel var i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, från Dan [i norr] ända till Beer-Seba [i söder], så länge Salomo levde”. — 1 Kungaboken 4:25.

Denna fred blev naturligtvis inte varaktig. Israeliterna hemföll åt sådana sedvänjor som var vanliga i den omoraliska världen omkring dem och förlorade sin gudagivna trygghet. Men mer än två hundra år senare, när de grymma assyrierna var inbegripna i en terrorkampanj för att tvinga israeliterna till fred, förutsade profeten Jesaja att den kung skulle komma som hade förebildats genom Salomo. Han skrev: ”Hans namn skall vara: Underbar i råd, ... Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände.” — Jesaja 9:6, 7.

Vem är denne ”Fridsfurste”? Mer än 700 år efter Jesajas tid, när det romerska världsväldet som bäst försökte driva igenom sin version av fred och säkerhet i världen, framträdde denne kung i Davids land, Judeen, personifierad i Jesus Kristus. Han talade med sina landsmän om Guds rike, där han skulle härska som kung. Detta skulle vara ett himmelskt rike, i stånd att lösa sådana problem som Satans inflytande och människans inneboende oförmåga att styra sig själv. Jesu landsmän föredrog uppenbarligen det romerska styret och lät mörda Jesus — ett justitiemord. Men som historien tydligt omvittnar blev han uppväckt från de döda och for upp till himmelen, där han inväntade Guds rätta tid, då han skulle börja härska som kung i Guds rike.

Faktum är att uppfyllelsen av bibelns profetior visar att denna storslagna händelse skulle inträffa i vår tid. Det var Guds rikes födelse i himmelen och det därpå följande nedkastandet av Satan till jorden som gjorde att Satan kände ”stor förbittring” och förorsakade ”ve” på jorden. (Uppenbarelseboken 12:7—12) Vad har resultatet blivit? Krig och andra mänskliga problem, precis som Jesus själv förutsade. Jorden har blivit skådeplatsen för ”ängslan bland nationer som inte känner utvägen”. — Lukas 21:25, 26; Matteus 24:3—13.

Fred på människors sätt eller på Guds?

Jesu profetior, som nedtecknades för nästan 2.000 år sedan, ger oss en mer träffande beskrivning av världsförhållandena än de optimistiska uttalanden som gjordes vid Förenta nationernas tillblivelse för 40 år sedan. Denna organisations misslyckade försök att finna ”utvägen” tjänar bara till att belysa hur tillförlitliga bibelns förutsägelser är. Det är verkligen sant, som profeten Jesaja säger, att ”fredsbudbärarna gråter bittert” i besvikelse över sitt misslyckande. — Jesaja 33:7.

Detta riktar uppmärksamheten på den avgörande orsaken till att Förenta nationerna aldrig kan lyckas åstadkomma fred på jorden. Dess tillvägagångssätt är stick i stäv med Guds sätt. Enligt Jehovas bestämda uppsåt kommer freden inte att komma genom ett enande av denna världens nationer, utan genom att de helt och hållet ersätts av Guds rike. (Daniel 2:44) Dag Hammarskjöld sade att han verkade för att ”rädda den gamla jorden”. Om han med detta menade den nuvarande världsordningen bestående av självständiga politiska nationer, då var hans förhoppningar dömda att misslyckas redan från början. Faktum är att den ”gamla jorden” måste lämna plats för en ny ordning. ”Världen [håller] på att försvinna.” (1 Johannes 2:17) Ingenting kan rädda den, inte ens Förenta nationerna.

Med tanke på den nationalistiska själviskheten hos världens nationer finns det bara ett realistiskt sätt att åstadkomma fred och säkerhet. Det är bara Guds rike som kan skänka människan det slag av fred som hon har längtat efter sedan hon blev utdriven ur Edens lustgård. En beskrivning av den trygghet som kommer att bli resultatet av Rikets verksamhet lyder: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:4.

Tycker du att det löftet låter orealistiskt? Sanningen är att det är det enda hopp vi har, och nästa nummer av Vakttornet kommer mer ingående att dryfta varför det förhåller sig så. Under tiden vill vi rikta din uppmärksamhet på ett viktigt faktum: Förenta nationernas historia är ännu inte avslutad. Denna organisation kommer att spela en viktig roll i det framtida händelseförloppet. Vi uppmuntrar dig att läsa de följande två artiklarna, som dryftar Förenta nationernas framtid i ljuset av bibelns profetior.

[Bild på sidan 5]

Uppgiften att åstadkomma fred är helt enkelt alltför svår för Förenta nationerna

[Bildkälla]

Foto: U.S. Army

[Bild på sidan 6]

”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” Detta inbegriper Förenta nationerna

[Bild på sidan 7]

Förenta nationerna kan aldrig få bättre moral än de enskilda nationer som ingår i organisationen