Att hedra sina föräldrar — när och hur?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Hongkong
MÄNNISKORS inställning till sina föräldrar är olika, men nästan överallt finns det en tendens att visa föräldrar allt mindre respekt och omsorg. Som ett exempel kan anföras att uppskattningsvis en halv million tonåringar i Förenta staterna varje år rymmer hemifrån.
Bland många kineser innehar emellertid föräldrarna en unik ställning; de hedras av sina avkomlingar till och med sedan de dött. I många hem finns det ett familjealtare, där man betygar avlidna släktingar sin vördnad. Det är därför lätt att förstå att Ching Ming är en viktig högtid för kineserna. Beträffande detta skrev Hongkong Standard den 5 april 1970:
”Högtiden Ching Ming äger rum i dag, men redan i går började tusentals människor de traditionella gravsopningsceremonierna. På kyrkogårdar över hela Hongkong brände människor offergåvor åt gudarna, sopade gravarna, lade fram läckerheter på sina förfäders gravar och bugade sig i vördnad. ... De flesta kyrkogårdar väntas bli till trängsel fyllda i dag, eftersom tiotusentals människor kommer att sopa sina släktingars gravar.”
Under Ching Ming-högtiden står folk i långa köer vid Hongkongs järnvägsstationer för att åka till sina förfäders gravar på landet. De har med sig hela familjen, lastad med rökelse, mat osv. Högtiden ger kineserna ännu ett tillfälle att hedra sina föräldrar.
Vilka sedvänjor eller ceremonier är förbundna med denna populära högtid? Har ens avlidna förfäder någon nytta av allt detta?
Hur man firar Ching Ming
Fastän sedvänjorna skiljer sig något i olika områden, är det viktigaste inslaget i högtiden sopningen av gravarna. De har varit utsatta för väder och vind; de kanske till och med blivit övervuxna med ogräs. Det är alltså begripligt att de efterlevande vill snygga upp sina kära avlidnas gravar. Men det ligger en djupare mening i det än så.
Det är också brukligt att man offrar. Somliga offrar först till jordguden. Dessa offer ges som uppskattning för hans påstådda omvårdnad om gravarna. Efter att sålunda ha tackat denna gudom, börjar man offra åt förfäderna.
Det finns inga bestämda regler för vad som skall offras; offret beror mycket på individens ekonomiska ställning. Offren kan innefatta kycklingar, ankor, fiskar, grönsaker, frukt och kakor. Efteråt lämnas inte offren kvar på marken att ruttna utan tas hem och äts av familjen.
Människor som är mer konservativa brukar göra så att de först placerar det som skall offras framför graven. Sedan läser familjens överhuvud ett lovtal över den döde. Därefter knäböjer de andra familjemedlemmarna, en efter en, och bugar sig ned mot graven, först de manliga och sedan de kvinnliga. Efteråt bränner man guld- och silverpapper som avslutning på ceremonin.
Förr i världen brukade de som hade råd till det även ha musikackompanjemang. Nu för tiden är emellertid ritualen vanligen mycket enklare. Folk bugar sig bara ett par gånger mot graven och nöjer sig med det.
På några platser, såsom i Taiwan, måste besökarna ha med sig några kakor till gravarna för att ge till skarorna av barn, som går från grav till grav och tigger gåvor. Om deras krav inte blir tillgodosedda till deras belåtenhet, kan de återvända sedan besökarna gått och vandalisera graven.
Till gagn för förfäderna?
Folk tror att dessa riter gagnar deras avlidna förfäder. Så offras till exempel mat vid graven i tro att de döda kan njuta av den. Guld- och silverpapper bränns i hopp om att det ska bli till guld och silver som kan användas i en annan värld. Man bugar vid graven i tro att ens förfäder lägger märke till att de blir ihågkomna och vördade av sina efterlevande. I Taiwan är det så att om någon i en familj gifter sig, får barn eller till och med om någon skriver in sig vid universitetet, besöker man familjegraven tre år i följd för att tacka förfädernas andar för denna välsignelse.
Det är förvisso en god sak att vilja visa respekt för sina föräldrar. Tacksamhet är en dygd. Men kan riter som dessa gagna döda föräldrar? Kan döda förfäder verkligen äta föda som offras eller lägga märke till vördnadsfulla bugningar framför gravarna? Kan de på något sätt vara till välsignelse för de levande?
Sanningen om de döda
Detta väcker frågan huruvida de döda verkligen är vid liv någonstans. En person har kanske sett en kär anförvants kropp läggas i graven. Men finns det någon andlig del av denna anförvant som överlever och får liv i ”en annan värld”? Hur kan man få veta det?
Ingen mänsklig varelse har någonsin varit i en så kallad ”annan värld” och återvänt för att berätta om den. Inte heller har vetenskapsmän och läkare kunnat finna något bevis för att någon medveten, levande del överlever när kroppen dör. Det är sant att det har varit en vanlig lära i tusentals år att människan har en odödlig själ. Men är denna tro, på vilken dyrkan av döda släktingar är grundad, sann? Finns det några bevis som stöder den?
Långt före Konfucius, Buddha och andra sådana berömda lärare skrevs de hebreiska heliga skrifterna, som utgör huvudparten av bibeln. Dessa skrifter visar tydligt att människan är helt utan medvetande efter döden, då det på ett ställe heter: ”Och väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet.” (Pred. 9:5) Den allsmäktige Guden själv visar att det inte finns någon andlig del, en ”själ”, som fortsätter att leva efter det att kroppen dött, i det han säger, som det återges i bibeln: ”Se, alla själarna — mig tillhör de. ... Den själ som syndar — den själv skall dö.” — Hes. 18:4, NW.
Eftersom de döda är utan medvetande och inte lever vidare någonstans, kan de inte förtära föda som offras åt dem, och inte heller kan de på något sätt hjälpa sina avkomlingar. Bibeln har rätt när den påpekar: ”I dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” Åtminstone för en tid finns ens kära avlidna inte vid liv någonstans. — Pred. 9:10.
När och hur man bör hedra sina föräldrar
Eftersom ens föräldrar vid döden blir utan medvetande, är det då inte mycket bättre att visa dem kärlek medan de är i livet än att offra mat åt dem som de inte kan äta och betyga dem vördnad som de inte kan ta emot, sedan de har dött? Den rätta tiden att hedra föräldrarna är sannerligen medan de lever och kan uppskatta det! Men hur?
Ingen kan förneka att barn är skyldiga sina föräldrar en hel del, eftersom föräldrarna gör så mycket för att uppfostra och dra försorg om sina avkomlingar. Bibeln visar på vilket sätt det är tillbörligt för barn att hedra sina föräldrar. Den säger: ”I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt och tillbörligt.” — Ef. 6:1.
Är det inte en välsignelse för föräldrar att ha respektfulla, lydiga barn, som verkligen älskar dem? Är inte detta rätta sättet att hedra sina föräldrar? Också när barnen växer upp och bildar egen familj är det tillbörligt att de visar sina föräldrar kärlek och respekt, håller kontakt med dem och tar vård om dem, om så behövs, när de blir gamla. — 1 Tim. 5:4.
Att hedra vår himmelske Fader
Om unga människor bör behandla sina mänskliga föräldrar med respekt, hur mycket mer bör inte detta gälla vår himmelske Fader? Han inte bara förmedlade liv till oss, som våra jordiska föräldrar gjorde, utan han är själva källan till livet! Han fortsätter att uppehålla vårt liv genom att förse oss med det vi behöver, vilket innefattar sol och regn, luft att andas och mat att äta. Borde vi inte visa honom ännu större kärlek och respekt?
Om en person inte hedrar sina egna föräldrar, anses han vara otacksam. Men erkänner vi att det finns en himmelsk livgivare, och önskar vi lära känna honom och tillbedja honom? Om en person inte ens känner namnen på sina föräldrar, betraktas detta som något egendomligt, eller hur? Och likväl, hur många människor i dag känner namnet på vår himmelske Fader, människans Skapare? Känner du hans namn? Gud talar i bibeln om för oss att hans namn är Jehova. — Ps. 83:19, Åk.
Vår himmelske Fader, Jehova, kan göra mycket mer för oss än några jordiska föräldrar kan, och han har gjort det. För över 1.900 år sedan sände Jehova sin älskade Son, Jesus Kristus, till jorden för att han skulle ge sitt fullkomliga, mänskliga liv som lösen för att befria människorna från syndens och dödens förbannelse. Jehovas uppsåt är att inom en nära framtid upprätta en rättfärdig, ny tingens ordning. Människor kommer då inte längre att lida och dö på grund av nedärvd synd, och till och med ens kära som gått bort i döden kommer att bli uppväckta från sina gravar till liv igen! (2 Petr. 3:13; Joh. 5:28, 29) Får inte dessa Jehova Guds föranstaltningar oss att vilja ära honom? För att göra det måste vi först lära oss vad han säger om sig själv och sitt uppsåt i sitt eget ord, bibeln.