De ogifta mödrarnas problem
FÖR ett äkta par är det ett lyckligt tillfälle i livet, när deras efterlängtade barn kommer till världen. Hur glada och stolta är de inte över sin lilla ättelägg, vars födelse de ivrigt sett fram emot!
Men för allt fler människor, kvinnor i synnerhet, är ett barns födelse en djup tragedi. Följande sanna berättelse ur livet är typisk för dessa kvinnor och inte ovanlig längre:
”Min pojkvän och jag gick i samma skola, och min farmor, som har fostrat upp mig, tyckte mycket om honom. Hon tillät att han hälsade på mig, och vi lyckades vara för oss själva en hel del. Jag var omkring tjugo år gammal när vi började bli intima med varandra.
I början var jag rädd och motvillig, men min pojkvän envisades och försäkrade mig att han skulle se till att det inte hände något. Och det gjorde det inte heller en tid. Men så en dag fick jag klart för mig att jag var gravid. Fruktan och förtvivlan blev mina ständiga följeslagare efter den dagen.
När jag var säker på att jag var gravid, måste jag ju tala om det för farmor. Hon reagerade på nyheten på ett sådant sätt att jag aldrig kan glömma det. Hon gav mig en genomträngande blick och grät högljutt som om hjärtat ville brista. Från den stunden blev jag alltmer medveten om hur illa jag hade gjort mot henne och hur mitt handlingssätt nu skulle påverka hennes liv likaväl som mitt eget.
Eftersom vi bodde i en liten stad, skvallrades det snart öppet om vad jag hade gjort. Min farmor fortsatte att sörja för mig, men hon uppträdde kyligt, och vi växlade knappt ett vänligt ord med varandra längre. Det var en smärtfylld blick som mötte mig varje gång jag såg in i hennes ögon.
Så snart det blev tydligt för andra att jag var med barn, fick jag känna på vad verklig bedrövelse och skam vill säga. När jag gick ut såg jag fingrar som pekade på mig, och det fnissades bakom min rygg. Efter en kort tid gick jag ut endast om det var absolut nödvändigt.
Vid det här laget hade alla mina vänner utan undantag slutat upp med att tala med mig. Till råga på allt blev det också så, sedan jag blivit gravid, att min pojkvän och jag inte träffades längre, eftersom vi inte hade det så ekonomiskt ställt att vi kunde gifta oss. Dessutom var vi nu båda osäkra beträffande våra känslor för varandra. Alltså blev jag mer och mer ensam.
Men det var när jag skulle föda och värkarna hade börjat som den hela och fulla innebörden av vad jag hade gjort plötsligt stod klar för mig. Jag hade ingen att ty mig till för att få ömhet av, ingen som höll mig i handen och tröstade mig. Jag hade ingen man som betygade mig sin kärlek i detta kritiska ögonblick. Jag hade inget annat sällskap än mina smärtor. Jag kunde inte minnas någon olyckligare tid i mitt liv.
Hur ångrade jag inte vad jag hade gjort! Men det fanns ingen återvändo. Jag måste nu leva med detta under resten av mitt liv. Jag insåg också nu att även om det behövs två för att sätta ett barn till världen, så är det kvinnan som får lida mest. Jag hade blivit klokare, men det var för sent.”
De här orden ger en föreställning om vilken oro och skam många kvinnor upplever som finner att de har blivit med barn utanför äktenskapet.
Hur stort är problemet?
De utomäktenskapliga födslarna är ett av vår tids allvarligaste och mest angelägna sociala problem. Enbart i staten New York har dessa födslar fyrdubblats sedan 1946. Här om året var 20 procent av alla födslar utomäktenskapliga, och av dessa stod tonåringarna för 34 procent. Många andra områden över hela Förenta staterna har nästan lika hög frekvens av utomäktenskapliga födslar.
Somliga statliga experter förutsäger att efter år 1980 kommer det årligen att födas 400.000 ovälkomna barn i Förenta staterna. Denna siffra inbegriper naturligtvis inte de barn som blir dödade genom aborter!
I England har under det senaste decenniet antalet barnafödande flickor under sexton års ålder ökat med omkring 200 procent. I Sverige föds nu cirka en femtedel av alla barn utanför äktenskapet. Liknande ökningar rapporteras från många andra länder.
Orsakerna
En av de orsaker som anges till stegringen av antalet utomäktenskapliga födslar är det moraliska sammanbrottet i samhället. Detta har inlett en ”sexuell revolution”, i synnerhet för kvinnornas del. Många män har visserligen länge tyckt att de kunde ”så sin vildhavre” före äktenskapet, men av kvinnorna har man förväntat att de skulle bevara sin jungfrudom till dess.
Men nu har allt detta förändrats! Fler och fler kvinnor, i synnerhet yngre, ger sig in i otukt. Detta har resulterat i en fenomenal, epidemisk [somliga kallar den ”pandemisk”, dvs. mycket stora områden omfattande] ökning av könssjukdomarna. I det ena landet efter det andra måste man konstatera att man inte längre har situationen under kontroll. En biprodukt av detta är den väldiga skörden av ovälkomna barn.
En annan orsak till denna lavin av sjukdomar och icke önskade havandeskap är att många föräldrar tillåter sina barn att ”stämma träff” medan de är alldeles för unga. Under tidigare generationer har ungdomar inte fått stämma träff förrän de varit redo att axla det ansvar ett äktenskap för med sig. Och när de fick vara tillsammans var de i många länder noga övervakade och skyddade av ”förkläden”.
Men nu för tiden får många ungdomar också i de tidiga tonåren träffas utan förkläden. När de är ensamma inlåter de sig ofta på förehavanden som stimulerar de erotiska känslorna. Slutresultatet blir svårigheter. Följande som en flicka yttrat är typiskt i det här fallet:
”Jag menade inte att det skulle gå så långt. Det gjorde jag verkligen inte. Jag trodde jag kunde behärska mig, men sedan vi väl börjat smekas och kela, så ville jag inte sluta. Så, innan jag visste någonting, hade vi ... Nu är jag med barn. Ååh, vad skall jag göra?”
En annan tonårsflicka hade liknande erfarenheter i samband med att hon blev med barn:
”Alltsammans började så oskyldigt. I början träffade vi varandra när andra var närvarande. Men snart hittade vi på anledningar och tillfällen att vara ensamma. Ibland skolkade jag från lektionerna för att få vara tillsammans med honom, och andra gånger ljög jag för mamma om vart jag skulle gå.
Det stod inte länge på förrän vi började leka med omoraliskheten. Efter så där en fyra månader sedan vi hade börjat träffas blev vi intima med varandra. Jag kände mig usel efteråt och bestämde mig för att det här måste få ett slut. Men jag höll av honom och han av mig, och snart var vi tillbaka och gjorde om samma sak.
Jag väntar barnet om ett par veckor. Om min berättelse så bara kan hjälpa en enda förvirrad och skrämd flicka som jag, då har jag inte lämnat den förgäves. Jag vet att det finns många ungdomar som tycker att även om de stämmer träff utan att vara beredda att gifta sig, så kommer de inte att göra någonting orätt. De tror att de kan kyssas och smekas utan att det går så långt som till samlag. Det trodde jag också. Men nu vet jag att det inte fungerar på det sättet. Det ena leder till det andra.”
Detta är alltså orsaken till att så många ungdomar kommer i svårigheter. De lämnas ensamma, utan något förkläde, och de förstår inte riktigt hur deras kroppar fungerar. Sociologer säger rentav att många ungdomar är helt och hållet okunniga om det oundvikliga resultat det medför att leka med sexuell omoraliskhet. Somliga är inte ens medvetna om att en flicka kan bli med barn första gången hon inlåter sig på sexuellt umgänge.
Vilka lösningar föreslår man?
Vad kan göras för att förebygga de själskval en ogift mor måste utstå? Hur kan man undvika havandeskap? Vad är svaret?
Somliga ungdomar förklarar att om de hade fått mera sexualundervisning, så skulle det aldrig ha blivit något ovälkommet havandeskap. Men nu står sexualundervisning på skolschemat i många länder. Ändå har denna inte dämt upp vågen av könssjukdomar eller ovälkomna havandeskap.
Antikonceptionella metoder för att förebygga havandeskap ingår också i sexualundervisningen. Olika hjälpmedel används i det syftet. Det finns preventivmedel till att brukas av mannen, och kvinnorna har pessarer, livmoderspiraler och p-piller. Sterilisering av både män och kvinnor används också, men tillgrips i allmänhet inte på yngre människor.
Trots all denna så kallade undervisning och upplysning om födelsekontroll fortsätter ogifta kvinnor att bli med barn och det i allt större antal. Många av dem får nu abort. Flera länder har liberaliserat sina abortlagar, och allt fler kvinnor betraktar nu abort som enda sättet att göra sig av med ett ovälkommet barn. Man beräknar att abortingrepp enbart i Förenta staterna nu gör slut på åtminstone en million havandeskap om året.
Aborter innebär att oskyldiga liv går förlorade, inte genom olyckshändelse, utan på grund av avsiktligt och planerat ingripande. Det är, i förbigående sagt, så man definierar begreppet ”mord”. Men är detta lösningen på problemet med utomäktenskapliga födslar? Är grundorsaken därmed ur världen? Knappast. Raka motsatsen är fallet. Att det nu är lättare för kvinnor att få abort gör att de känner sig friare att ge sig in på sexuellt umgänge med den föreställningen att ”om någonting händer så finns det ju alltid abort”. På abortkliniker har man också lagt märke till att det finns ”återfallspatienter” som söker abort mer än en gång.
Romersk-katolska kyrkan har länge varit motståndare till aborter. New Yorks ärkestift har till och med gjort upp ett särskilt program, ”Rätten att födas”, som skall erbjuda ett ”positivt alternativ” till aborter. Gravida kvinnor får där råd som skall hjälpa dem att behålla barnet eller också adoptera bort det. Men detta är ingenting nytt. Det är vad katolska och övriga välgörenhetsinrättningar har gjort i decennier.
Vidare framställs aborterna som den stora boven och inte otukt och äktenskapsbrott, som ju är upphovet till problemet. Det skulle inte förekomma några utomäktenskapliga födslar, och de flesta aborter skulle inte heller vara behövliga, om det inte förekom något sexuellt umgänge utanför äktenskapet. Om problemet skall kunna lösas, då måste alltså grundorsaken angripas, och det är inte aborterna som är orsaken. De är blott och bart en otillfredsställande metod att gripa sig an med problemet.
Stöd åt ogifta mödrar
Trots sexualundervisning, sterilisering, födelsekontroll och aborter föds ett stort antal barn av ogifta mödrar. I de flesta länder finns lokala eller statliga program utarbetade till deras hjälp.
Den ogifta mor är lycklig som har sin familj att lita till. Men många har inte det. För dem kan det finnas mödrahem och andra institutioner som är avsedda att hjälpa dem under och efter havandeskapet. På dessa kommunalt eller statligt understödda inrättningar får modern materiellt bistånd och rådgivning som skall hjälpa henne över denna tragiska episod i hennes liv. Ofta får hon också hjälp med att lära sig ett yrke som hon kan ha användning för i framtiden för att försörja sig själv och barnet. Men om hon saknar utkomstmöjligheter, träder samhället till med sociala bidrag, pengar som i sista hand kommer ur skattebetalarens ficka.
Trots denna hjälp kan modern bli med barn på nytt, om det inte sörjs för att hon blir ordentligt rehabiliterad. Så här förklarar en mor saken: ”När man är med barn tror man faktiskt att man aldrig skall låta någon karl få komma vid en igen. Men sedan barnet väl är fött återgår man till att vara kvinna, med samma oroskänslor och ouppfyllda förväntningar, samma ömhetsbehov. Och innan man vet ordet av är man kanske tillbaka igen, där man började.”
Som fallet sedan länge varit i Sverige försöker myndigheter nu i allt fler länder ge stöd åt ogifta mödrar och deras barn genom att söka avlägsna den skamfläck som är eller har varit förbunden med oäkta börd. Tidigare hade den ogifta modern en hart när omöjlig uppgift när hon sökte fortsätta att leva sitt liv som förut. Hon blev utsatt för skymford, barnets födelseattest fick stämpeln ”oäkta”, och båda var fördömda och uteslutna ur den sociala gemenskapen. Men lagstiftning och sociala reformer på senare tid har i hög grad förbättrat hennes och hennes barns ställning.
I Österrike har det kommit en ny lag som avlägsnar all diskriminering i förbindelse med utomäktenskaplig börd. Dessa barn har nu fler rättigheter än någonsin tidigare. I Norge sörjer nu sjukförsäkringslagen för att den ogifta modern får kostnadsfri vård. I Danmark såväl som i Sverige får mor och barn bistånd genom mödravårdscentralerna. I många europeiska länder har utomäktenskapliga barn samma lagliga rättigheter och arvsförmåner som inom äktenskapet födda barn. I Sovjetunionen finns det ingen juridisk eller social åtskillnad mellan de båda. Sedan snart ett halvsekel finns i Sverige i varje kommun en barnavårdsnämnd, som bland annat har till uppgift att för varje barn utom äktenskap utse en så kallad barnavårdsman för att ”bistå modern med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages”. På grund av den fortskridande liberaliseringen och ökningen av antalet ”samvetsäktenskap” har emellertid barnavårdsmannainstitutionens fortsatta existensberättigande helt nyligen ifrågasatts.
Nyckeln till problemet
Inget av de försök till lösningar som nu har nämnts kommer emellertid till rätta med problemets kärna. Könssjukdomar, utomäktenskapliga födslar och själsvånda kommer också att fortsätta att öka allteftersom fler och fler ogifta kvinnor blir havande.
Men det finns en lösning. Och den är inte bara teoretisk. Den fungerar. Vad är det för en lösning?
Den innebär att man lever i överensstämmelse med Guds moralnormer såsom de kommer till uttryck i hans ord, den heliga bibeln. Dessa normer visar att den fullständiga lösningen på de ogifta mödrarnas problem är att inte begå, otukt. Sexuellt umgänge måste vara förbehållet den enda plats där det är tillbörligt i Guds ögon — inom äktenskapets råmärken.
”Det går inte, det är inte realistiskt”, säger många. Men det är just vad det är. Stora skaror människor, ja hundratusentals, håller redan fast vid denna norm. I över 200 länder är Jehovas kristna vittnen levande bevis för att människor kan bringa sitt liv i överensstämmelse med Guds lagar.
Bibelns sanningar kan åstadkomma en förvandling av till och med sådana människors liv som har ett lösaktigt förflutet, och de gör det också. Lägg märke till följande erfarenhet som en kvinna berättar:
”Min barndom var i grund och botten olycklig och blottad på all verklig kärlek och tillgivenhet. Båda mina föräldrar arbetade, och mina tre bröder och jag lämnades helt och hållet åt oss själva sedan skolan slutat och hela dagen under sommarmånaderna. Jag behöver inte tala om att vi ofta råkade i svårigheter.
Jag var åtta år gammal när jag började kyssas och smekas tillsammans med pojkar, och när jag var tio år tog jag del i sexuella lekar. Jag var ungefär arton år gammal när jag hade mitt första samlag. Det verkar konstigt nu när jag ser tillbaka, men jag grät ofta efteråt därför att på något sätt visste jag att jag handlade orätt.
Jag fick mitt första barn när jag var nitton och mitt andra mindre än två år senare, med två olika män. Jag behöll barnen hos mig, eftersom jag kände att det var mitt fel att de hade kommit till världen och att det var min sak att sköta om och uppfostra dem. Jag ville inte att mina barn skulle leva ett sådant liv som jag hade gjort, men ändå såg jag ingen utväg att komma loss från detta livsmönster.
Jag bad ofta till Gud om hjälp. En vacker dag kom den också. Jag såg en medelålders man på gatan med en bibel i handen. Fastän jag inte visste att han var ett av Jehovas vittnen, gick jag fram till honom och ställde några frågor till honom. De rörde sig om äktenskapet och vad bibeln hade att säga om det, eftersom jag var förlovad vid det här laget. Han tog mer än en timme på sig för att besvara mina frågor och ordnade sedan med att ett kvinnligt vittne kom hem till mig och studerade bibeln med mig.
Kunskapen i bibeln lät mig förstå att det fanns någonting bättre än det liv jag kände till. Jag önskade också äga den lycka som vittnet utstrålade, då hon talade om bibeln. Jag ringde upp min fästman och upplyste honom om att jag ämnade leva efter bibelns normer. Varje gång jag sedan frestades att bli intim med min fästman, kom jag ihåg vad bibeln lärde, och jag vägrade. Jag behöver inte säga att han inte var glad åt min nyförvärvade sedlighet, och snart gjorde han slut på vårt förhållande, till min stora lättnad! Jag var nu fri och redo att fullfölja min nya levnadskurs.
Jag gick upp i att lära mig mer om Jehova Guds normer, och det åstadkom en stor förändring hos mig. Jag började att umgås med dem som levde efter dessa höga moralnormer, och hur roligt var det inte att vara tillsammans med dem! Här fanns det människor som levde ett rent, moraliskt liv, människor vilkas hela tillvaro inte kretsade kring det sexuella. Till min förvåning var också ogifta män och kvinnor glada och nöjda.
De visade alla äkta intresse för mig och mina barn. De bidrog med mat och kläder, när jag behövde det, och lämnade också ekonomiskt bistånd. När jag började ta del i förkunnartjänsten tillsammans med Jehovas vittnen för att tala med andra om vad jag hade lärt, så satt de barnvakt åt mig. De gjorde allt de kunde för att hjälpa mig att utveckla verklig kärlek till Jehova.
Det var också underbart att finna att Jehova hade förlåtit mig mitt förflutna och att han försåg mig med många hjälpmedel till att förbli ren: hans ord, bibeln, som utstakade den kurs jag hade att följa, hans rena organisation och samvaron med kristna bröder och systrar som önskade uppmuntra varandra på livets väg.
Så småningom träffade jag den man jag kom att gifta mig med. Han var ett nyligen döpt vittne för Jehova. Hur lycklig var jag inte! Nu hade jag funnit en man som inte bara strävade efter att utveckla gudaktig kärlek utan som också sörjde för mig och mina barn. Vi gifte oss två år efter det att jag blivit döpt.
Nu, efter fyra år, då jag har tjänat Jehova och levat efter hans rättfärdiga normer, och efter mer än två års äktenskap, så kan jag uppriktigt säga att mitt liv i själva verket började, då jag mötte det där vittnet på gatan.
Att jag lever efter gudaktiga principer har också förbättrat mitt förhållande till barnen. Jag älskade dem visserligen förut också, men jag brukade slå dem hårt, lät mina skuldkänslor och min skam gå ut över dem. Nu gör vi saker och ting tillsammans som en familj. Vi äter, leker, besöker möten och studerar bibeln tillsammans. Hur tacksam är jag inte mot Jehova för att jag har funnit en levnadsväg som frambringar kärlek, frid och säkerhet inom den äktenskapliga anordningen, där kärlek är den grundval varpå barn kan växa upp och mogna.
Hur sanna är inte Jesu ord då han yttrade: ’Sanningen skall göra eder fria.’”
Denna erfarenhet ger stark belysning åt den mäktiga kraft som Guds ord har när det får verka i en människas liv. Och vilken glädje kommer det inte att bli i framtiden, då hela ”jorden skall vara full av Jehovás kunskap, såsom vattnen överhölja havets botten”. — Jes. 11:9, Åk.
I Guds nya ordning, sedan han i en nära framtid har utplånat den nuvarande onda ordningen, kommer det inte att finnas några könssjukdomar och inte heller några utomäktenskapliga födslar eller ovälkomna havandeskap eller aborter för att göra slut på dessa. Det kommer inte att finnas något behov av diverse serviceorgan som skall sörja för ogifta mödrar och deras barn. Nej, inga ogifta flickor kommer längre att bli mödrar, och inte heller kommer det att födas några ovälkomna barn längre. Oäkta börd och dess förfärliga konsekvenser kommer då för evigt att vara någonting som hör det förflutna till!